Vad är en kopia? Och hur kan kopian förstås ur ett ekonomiskt, kulturellt, juridiskt eller evolutionärt perspektiv? De frågorna diskuterade teaterarbetare under Hangö teaterträff förra veckan. Fredrik Sonck remixar diskussionen.
Till de allra populäraste föreställningarna under årets upplaga av Hangö teaterträff hörde CMMN SNS PRJCT och cmmn sns prjct (illegal copy), den förra med skådespelarna Willehard Korander och Edith Holmström, den senare med Pekko Koskinen från Todellisuuden tutkimuskeskus.
Idén med projektet är att problematisera frågor om kopiering, makt och ägande i relation till konst och andra immateriella entiteter. Beroende på kontext kan kopiering innebära vitt skilda saker, men åtminstone lagstiftningen kan under vissa förutsättningar betrakta vissa kopior som olaglig – vilket de facto är fallet med Koskinens ”kopia” av föreställningen med Korander och Holmström. Publiken får veta att Koskinen själv definitivt befinner sig utanför lagens råmärken, men att vi som tar del av hans performance(?) sannolikt inte kommer att åtalas, eftersom vi kan betraktas som slutanvändare.
En nyckelhändelse i den lagliga varianten av Common sense project, som titeln ska utläsas, är då skådespelarna i slutet av föreställningen auktionerar ut dess manus till någon i publiken. Det är också på så sätt den finländska arbetsgruppen som kommit över stycket – producenten Annina Blom köpte konceptet på en teaterfestival i Tyskland. Koskinens kopia är olaglig eftersom han inte lagt ett vinnande bud.
Originalets upphovsmän Laura Kalauz och Martin Schick har för sin del redan hunnit sälja föreställningen ett femtiotal gånger vilket gör att de legala kopiorna är rätt många vid det här laget. Det låter kanske krångligt, men idén är i grunden smart och ger upphov till en uppsjö perspektivförskjutningar. En lite mer ingående diskussion kring temat var därför välmotiverad. I panelen satt regissören Anni Klein och grafikern Johannes Ekholm ur den finländska arbetsgruppen, originalversionens upphovskvinna Laura Kalauz och den redan nämnda plagiatorn, regissören Pekko Koskinen.
Projektets etik
För Laura Kalauz har CMMN SNS PRJCT blivit en stor konstnärlig framgång. Hon berättar att själva idén om egendom var något hon och Martin Schick ville ifrågasätta, i synnerhet hur lagen skyddar en ”ursprunglig” ägares egendom.
– Men varför är något ditt? För att du såg det först? För att du har större vapen? För att du är en större skit? En idé med common sense är att omvärdera de principer som styr våra liv … Det jag tycker är intressant är hur performansen faktiskt tar juridikens, administrationens och det institutionella maktutövandets rum i besittning som ett performativt rum. Blir jag styrd av lagen eller kan jag de facto ändra lagarna genom att agera, inom lagarna?
Ett nyckelinslag i föreställningen är den auktion som skådepelarna förrättar – de säljer både egna och andras tillhörigheter till höger och vänster och auktionerar till slut ut också föreställningens manus.
– Det var en logisk konsekvens och har med projektets själva etik att göra. Folk måste kunna ta med sig föreställningen som en handelsvara, säger Kalauz.
Eftersom texten ålägger köparen att i sin tur auktionera ut manuset igen, innebär detta att originalets upphovsmän förlorar kontrollen över kopiorna. Det var naturligtvis avsikten, men Kalauz medger att ägandets ryggmärgsreflex ändå finns kvar hos henne – till exempel då hon skall relatera till en kopia som är olaglig, i likhet med Koskinens.
– När du stjäl mitt arbete så säger mitt sunda förnuft allra först ”fuck you”. Men sen kan jag som tur är ta ett steg tillbaka och fråga vad är det jag skyddar, och vad vi egentligen ville med projektet? Och det är ju just det du gör!
Pekko Koskinen konstaterar för sin del att han givetvis kunde ha gjort en olaglig kopia av vilken pjäs som helst som är coyrightskyddad.
– Men för mig hade det inte varit intressant. Mitt intresse väcktes först då jag hörde om auktionen inom stycket – nu fanns det ett case, ett akut och konkret intresse. I normalfallet då ett verk säljs som en produkt finns frågan om copyright utanför verket, i detta fall fanns den inom verket. I den meningen kommenterade det olagliga det inneboende i konstverket.
– Men eftersom pjäsens inneboende lag är att bryta mot lagen, så är det du gör på ett sätt ändå lagligt, säger Kalauz.
– Ja, men samtidigt finns lagarna också utanför pjäsen, de omger den. Så på det sättet är jag ändå utanför lagen, säger Koskinen.
Fildelning
Kalauz konstaterar också att CMMN SNS PRJCT för henne paradoxalt nog inneburit en ekonomisk framgång, trots att poängen med själva föreställningen var att sälja bort allt för ingenting. Publiken får bestämma vad som händer med vinsten från auktionen. Pengarna har ändå kommit tillbaka indirekt genom nya uppdrag, stipendier etc.
Johannes Ekholm drar en parallell till internet och de diskussioner om fildelning, kopiering och upphovsrätt som aktualiserats under 2000-talet. Han hänvisar till forskning som visar att då ett verk sprids, samplas och remixas flitigt, så innebär det också att originalversionen säljer bättre.
– I det perspektivet tror jag att ni egentligen exploaterade ett semiokapitalistiskt cirkulationssystem. Information ackumulerar värde, och det ingen hört om är värdelöst. Varje strategi som gör att folk får höra om ett verk ökar dess värde. Och det är säkert en förklaring till hur ni fått pengar.
Men hur förstår vi då kopior i förhållande till ett original? Den lagliga finländska versionen av CMMN SNS har haft ambitionen att vara trogen originalet i så hög grad som möjligt, säger regissören Anni Klein, medan Ekholm konstaterar att det närmast är namnet som gör Koskinens version till en kopia. Koskinen slår för sin del fast att ”kopiering” kan innebära många olika saker som inte alltid har med varandra att göra.
– Vi har den allmänna common sense-betydelsen av kopiering, så har vi den juridiska definitionen, som egentligen är en rätt annan sak även om den påverkar våra vardagliga liv mycket. Juridiken försöker ofta hitta sätt att definiera något som en kopia men definitionen baseras inte på någon allmän likhet utan på spårbara element, vilket ger upphov till andra utfall. Idén om upphovsrätt är sedan baserad på den platonska idén om att det finns ett original och en massa kopior, där kopiorna på något sätt är underställda originalet, vilket också reflekteras i det allmänna paradigmet och i lagen.
Evolutionär kopiering
Som alternativ lyfter Koskinen upp naturens helt väsenskilda kopieringsparadigm.
– Naturen förespråkar kopiering, men har på samma gång strukturer som knuffar kopiorna åt olika håll, de är alltid lite annorlunda. Jag tror att vår remix- och samplingskultur, vare sig den är medveten eller omedveten om det, representerar detta naturens kopieringsparadigm.
Genom kopiering och nya kombinationer skapas alltså nya helheter som i sin tur kan kopieras och förnyas.
– Det bildar en sorts evolution i sig. Och det är intressant att ställa naturens paradigm för kopiering vid sidan av lagstiftningens. Man kan tänka sig att naturen är effektivare eller åtminstone leder till större variationer, vilket ju är intressant ur en konstnärlig synpunkt. För konst lever på variation.
Det säger sig självt att panelen i hög grad var kritisk till hur upphovsrätten fungerar i dag, även om diskussionen i stort sett inte handlade om hur lagstiftningen bör förändras.
Johannes Ekholm lyfte ändå fram maktaspekten: även om samma lagar gäller för både individer och multinationella bolag – så handlar den juridiska implementeringen också om resurser.
– Den onda logiken i kapitalismen är att de stora bolagen har resurser att stämma folk även om de själva är de som tar allt gratis och gör vinst, och sedan kan stämma den som försöker undergräva systemet.
– Vi befinner oss i en skärningspunkt mellan flera komplicerade system, juridiska, finansiella, samhälleliga, informationsmässiga. De överlappar varandra och de balanserar aldrig. Det enda svar vi kan ge är att nuläget inte fungerar, säger Pekko Koskinen.
Fredrik Sonck
