Vad är egentligen livet mer än en serie incidenter som får vederbörande att inse sin egen högst begränsade betydelse?
När jag var ungefär 12 år gammal åkte jag på ett familjeläger för allmogebåtar i Danmark. Det var rätt trevligt. För att vara lajvare är människor som älskar gamla segelbåtar rätt okomplicerade. De hatar visserligen lim och andra nymodigheter, men nöjer sig vanligen med båtarna som attribut och undviker att klä sig i vikingakaftaner, autentiska fiskardrängsutstyrslar eller andra dräkter som möjligen skulle matcha den aktuella båttypen. På lägret i Danmark följde vi vackra sandiga kustlinjer, köpte lyckotroll, åt fläderblomspannkakor och hörde de vuxna prisa den danska vanan att börja dagen med något alkoholhaltigt. Det var med andra ord rätt gemytligt. Men faciliteterna för hygien var under all kritik.
De antika båtarna saknade toaletter och följdriktigt sprang merparten av de passagerare som inte kände att det var passande att förrätta sitt tarv över reglingen då man seglar i konvoj, till närmaste dass eller buske så fort de kom iland. Tyvärr är Danmark ganska platt och busklöst, och efter en landstigning på en, låt säga jylländsk, strand blev det plötsligt allvar.
Mitt 12-åriga jag kände ett mer än trängande behov och kön till den enda toaletten var orealistiskt lång. Det fanns inte ett snår eller en bergsskreva så långt ögat kunde se. Bara sand och en lång brygga. Vattnet var det enda alternativet, och eftersom strandlinjen beboddes av fläskiga brännmaneter stapplade jag raskt ut på bryggan, dök i och försökte se ut som en motionssimmare när jag diskret gjorde ifrån mig. Inte förrän jag klättrade upp för badstegen igen lade jag märke till den grupp av lite äldre tjejer som satt en på en bänk lite längre ut, och noterade det faktum att vattnet var lika skoningslöst klart som en milt porlande fjällbäck. Med smärtsamt blossande pubertetskinder påbörjade jag den långa färden mot stranden och när jag äntligen bara hade några bryggmeter kvar att tillryggalägga ropade en av tjejerna att jag glömt mina saker därute, vilket gjorde att jag fick upprepa Golgatavandringen två gånger till.
Den där smärtsamma promenaden över en dansk brygga innebar en hint om att livet envetet kommer att låta bli att spela en i händerna och kunde nästan vara hämtad från en av Anders Larssons noveller. Den skådespelande författaren och dramatikern är något av en expert på bildliga eller (som ovan) bokstavliga skitsaker som innebär omskakande insikter om det egna jaget i relation till en omvärld som kanske inte är skoningslös men väl hjärtslitande likgiltig.
I Hjärtat är en indian bjuder Anders Larsson på nio noveller som spretar tematiskt men ändå binds samman av att, med ett undantag, sätta en manlig huvudkaraktär på väg mot en finstilt men central insikt i centrum. Vi möter födelsedagsbarnet som försöker förhålla sig till den fullt fungerande leksakssågen, en laddad maskulinitetsmarkör, som han fått i femårspresent. Vi möter den kristna ynglingen som gör volontärtjänst i Malaysia och tvingas inse att han inte kan diktera sina egna känslor. Vi möter den medelålders sonen som känner obehag inför den oidipala glidning som uppstår när den åldrande modern blandar ihop honom med hans egen far. Och vi möter den äldre skådespelaren som tagit en sista-minuten-resa för att fly från en demonisk regissör men istället springer rakt in i sin egen sorg över att vara barnlös. För att bara nämna några exempel ur det persongalleri som ofta delar erfarenheten av att vara Finlandsboende svensk med sin författare.
Anders Larsson är ingen spektakulär författare. Det som intresserar honom, och det han behärskar, är små men betydelsebärande laddningar i intima relationer och det absurda, lätt klaustrofobiska muller som alltid hörs i bakgrunden i umgänget med det som utgör ens jag. Någon gång blommar han ut lite extra, som i novellen ”Att fälla en gran” där ett gammalt barrträd blir en madeleinekaka för en sansad familjefar som full och naken ger sig ut i natten med en motorsåg för att visa vilket praktexemplar till karl en förlupen ungdomskärlek missade. Men oftast är han mer återhållsam och nöjer sig med att skickligt balansera mellan sorgfällt vemod och humor.
Sebastian Johans
Anders Larsson: Hjärtat är en indian, Schildts & Söderströms, 2013
