Minnet och tiden

Vårt minne befinner sig än en gång mitt i en revolutionerande förändringsprocess, skriver Sebastian Johans i sin recension av Bonniers konsthalls storsatsning i höst: en mångfacetterad samling utställningar med minnet som gemensamt tema.

Mitt första ord var blomma. Eller kanske lampa. Möjligen mamma. När miraklet inträffade gick jag omkring i den snorgröna lägenheten i hängselbyxor av brun manchester. Eller om det var lägenheten som var brun och byxorna gröna.

Vårt minne befinner sig mitt i en revolutionerande förändringsprocess. Det som tidigare var historier som föräldrar och anhöriga återgav på olika sätt är i dag noggrant registrerade fakta som barnet glatt konsumerar när andan faller på. En samtida sexåring undrar inte hur saker såg ut när hon var liten, hon vet med bestämdhet. Åtminstone så länge familjens externa hårddisk inte har rasat samman.

Det våldsamt registrerande samhälle som vi är i färd med att skapa, där olika typer av övervakning är angelägna frågor både på privat och på statlig nivå, kommer att få konsekvenser. Vilka vet vi inte än. Man skulle kunna tänka sig att de nya bokstavliga barndomsminnena, den exakta informationen, ställer sig i vägen för en viktig process där man tolkar sina erfarenheter. Men man kan lika gärna anta att samma process får ett långt mer effektivare utgångsläge än tidigare. Och minnet har prövats många gånger. Skriftspråk, boktryckarkonst och fotografi är några exempel.

Men minnet känns ändå aktuellt, och det är ingen tillfällighet att Bonniers konsthall väljer att presentera ett massivt projekt på ämnet just nu. Höstsatsningen Minneskonst är inte bara en, utan sju stycken utställningar och en hel del kringaktiviteter, däribland ett symposium i samarbete med forskningsprogrammet Tid, minne, representation på Södertörns högskola. Tre av utställningarna äger rum i konsthallen, medan satellitutställningarna är utspridda på Judiska museet, Observatoriemuseet, Stockholms stadsbibliotek, Strindbergsmuseet, Musik- och teaterbiblioteket och i Vasaparken i Stockholm. Ambitiöst är bara förnamnet.

Inom konsthallens väggar visas den irländska konstnären Gerard Byrne, polska Alina Szapocznikow och svenska Cecilia Edefalk i var sin presentation som på olika sätt närmar sig temat.

I centrum, i konsthallens fönsterlösa och gigantiska mitt skapar Alina Szapocznikows (1926–1973) arbeten en egen värld. Här handlar det om en retrospektiv utställning av en konstnär som varit död i flera decennier och som, åtminstone i den polska konsthistorien, är kanoniserad. En minnesutställning, om man så vill. Och också Szapocznikows skulpturer berör minnet. Konstnären arbetade ofta med avgjutningar av sin egen kropp i surrealistiska och genuskritiska kompositioner. De egna erfarenheterna som överlevare efter förintelsen och en lång kamp mot cancer har lämnat tydliga spår i den kropp som verken bygger på. Installationen Tumörer personifierade, som består av ett antal köttfärgade, tumörliknande plaststycken som bär konstnärens ansikte, är exempelvis mycket stark. Att flera verk är utförda i ohjälpligt vittrande polyesterharts är ytterligare en tagning på minnet.

Cecilia Edefalks målningsserie Vit inuti laborerar på en gång mer abstrakt och konkret med minnen. De abstrakta målningarna i ockrafärger visar en silhuett som är inspirerad av en skulpterad 1400-talsängel och fungerar, enligt konstnären, som nät som fångar in en del av varje plats de visas på. Detta gestaltas genom en presentation av målningarnas historia, komplett med en tom monter som så småningom ska fyllas av bilder på de gulnande träd som står utanför konsthallen och snart är en del av verkets historia.

Gerard Byrne arbetar mer direkt och presenterar en serie filmer som bygger på iscensättningar av historiska ögonblick av varierande dignitet, bland annat ett panelsamtal om sexuell frigörelse från Playboy och ett par centrala konstvetenskapliga diskussioner där surrealister och minimalister utgjuter sig om sin respektive tid. Ett underhållande och avdramatiserande sätt att utmana en relativt färsk historia. Det är alltid nyttigt att sila sina minnen genom ett kritiskt filter.

 

Raderade stjärnbilder

Av satellitutställningarna hör ett besök på det snart nedlagda Observatoriemuseet till det mer omistliga. Här visas bland annat den sagolika Museet över förlorade konstellationer, där den indiska konstnärsgruppen Raqs Media Collective har tagit fasta på följderna av den officiella stjärnbildskarta som slogs fast 1930. Innan dess stod det varje astronom fritt att peka ut nya stjärnbilder, med följden att kartorna kunde se ut på ett otal olika sätt. Installationen består av ett antal ”raderade” stjärnbilder som har fått kropp och återförts till ett astronomiskt sammanhang, vilket innebär att Observatoriemuseets samlingar har berikats med en plastflamingo och en uppstoppad ren, för att nämna ett par exempel. En utmärkt sampling av begrepp som sanning och fakta.

Också finlandssvenska Hans Rosenströms ljudverk Jag som vittne, som slingrar sig från Vasaparken till Judiska museet och vidare till Stockholms stadsbibliotek, är värt att nämna. I lurar följer vi en röst som tar oss med till de aktuella platserna, men också till sina egna minnen. När rösten tystnat vet jag inte om de tankar som snurrar i skallen tillhör mig själv eller konstnären.

Bonniers konsthall producerar sällan projekt som känns som ett slag i magen. Både perspektiv och presentation drar gärna åt det intellektualiserande. Pretentionerna är ofta gigantiska. Och det ständigt växande omfånget gör att kraven på den som vill se rubbet börjar bli väldigt stora. Men det är marginalanmärkningar. Det djupa allvaret, den interdisciplinära ambitionen och den osläckliga nyfikenheten gör konsthallen till ett av Sveriges mer intressanta rum.

 

Sebastian Johans

 

Minneskonst. Bonniers konsthall. Pågår till 24 november.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *