På fattigdomens frontlinje

av Ny Tid

I sin kommande bok Kopparbergsvägen 20 skriver Mathias Rosenlund om fattigdom, sjukdom och ett samhälle där olyckorna ofta följer tätt på varandra. Den inhemska fattigdomen har saknat ett ansikte och nu efterlyser Rosenlund fler personliga berättelser om utsatthet. 

Mathias Rosenlund är frilansande litteraturkritiker, jobbar på dagis och som ungdomsledare och är så när som på gradun klar magister i litteraturvetenskap. Vad vet då Rosenlund om att vara fattig i dagens Finland? Hans svenska namn, den vänliga utstrålningen eller det svagt österbottniskt klingande språket tyder inte på fattigdom. Med sin Iphone i handen förklarar han hur den relativa fattigdomen innebär att man kan ha en Iphone, som man kanske fått av en kompis, men samtidigt inte har råd med försäkringar, mediciner, hobbyer åt barnen, bil eller alla de räkningar som samlas på hög.

– Om man skulle titta på mig sådär utifrån, skulle man inte tänka ”Vitsi han är fattig”. Det är beklagansvärt att man inte noterar den relativa fattigdomen just för att den ofta är så osynlig.

Fastän den inhemska fattigdomen till en stor del försvunnit från gatubilden, lever den kvar inbyggd i byråkratin. Den är sällan livshotande, men den fattigas kontakt med mathjälpen, socialbyrån, utmätningsfirmor och tingsrätten förändrar människan inifrån – desillusionerar och stigmatiserar.

– Jag önskar att förståelsen för den hopplöshet som finns i den relativa fattigdomen skulle öka. För att det är tungt att leva i den och att den, när den blir utdragen, till slut kommer att kännas absolut.

Rosenlund växte upp fattig i en förort i Stockholm och senare i Vasa, men det var efter att han blivit pappa som 21-åring som han så småningom fick inse att den fattigdom han upplevt under sin barndom bara var början. Vardagen fylldes ömsom med arbete och studier, ömsom med vård av hemmet, barnen och hans svårt deprimerade fru. På samma sätt som hans mamma och pappa hankat sig fram på dåligt betalda ströjobb, slet han nu med att få mat på bordet för sina barn i en förort bland arbetslösa, marginaliserade minoriteter, alkoholister och andra utslagna.

– Jag har varit så arg på att det inte talas om fattigdom och på att det råder en skam och ett stigma över att vara fattig. Jag har känt mig tvungen att göra någonting åt det, då jag inte har velat skämmas och hålla tyst längre.

Genom skrivandet hittade Rosenlund en kanal som hjälpte honom att göra upp med sitt förflutna och att stå ut med vardagen. Drömmen att skriva var för dyrbar för att ge upp och det sista han ville var att bli en bitter pappa som aldrig fått förverkliga sina drömmar.

 

Realismen slog fiktionen

Livet i Myrbacka i Vanda blev först en novellsamling, men de fiktiva novellerna blev aldrig riktigt övertygande. Då han till slut hittade den självbiografiska berättarstilen visste han att han slagit rätt och resultatet blev hans första bok Kopparbergsvägen 20, som nu kommer ut på både svenska och finska. I boken beskriver han hur hans förhållande till fiktionen förändrades: ”Jag kom till en punkt där all fantasi och allt påhittat brändes upp inom mig. Mitt liv kom i vägen. Fiktionen kändes som en styggelse, det som måste berättas behövde ett annat uttryck.”

– Jag vet inte hur jag skall gå till väga för att hitta på det jag skriver längre. Jag kommer nog att nå dit ännu en dag, men just nu går det inte.

För tillfället tar förvärvsarbetet det mesta av Rosenlunds tid, men vid sidan om bloggar han också på den andliga bloggen Andetag och sin egna blogg Pärlgränden 8.

– Jag längtar efter att få skriva mera, men å andra sidan vill jag inte heller tappa kontakten till förvärvsarbetet, vardagliga upplevelser, möten med människor och att bli ställd i de situationer man möter i arbetslivet. Det är i sådana sociala situationer jag hittar mycket av det jag anser att är värt att skriva om.

 

Finländsk fattigdom

Rosenlund hoppas att den finländska diskussionen om fattigdom snart kan komma igång på allvar.

– I Sverige har det redan i flera år förts en enträgen debatt om fattigdom. Den har kommit delvis via litteraturen och författare som Kristian Lundberg och Susanna Alakoski, men också via film. Nu år 2013 har det förekommit en del diskussioner om fattigdom också i finskspråkig medier och jag är glad att min bok råkar vara väldigt aktuell.

De röster som uttalat sig om fattigdom och fått genomslag i offentligheten tillhör oftast forskare och andra som ser på fattigdomen utifrån.

– På ett ställe i boken skriver jag att min röst i boken är en segrande röst – helt enkelt för att den hörs. Det finns så många röster som inte hörs, som försöker tala, men inte når fram. Jag önskar att man skulle lyssna efter de här desperata rösterna som behöver bli hörda och ta deras vardag och deras verklighet på allvar.

Rosenlund säger det känns beklämmande att Finland just nu är det land, av alla OECD länder, där inkomstklyftorna ökar kraftigast enligt en rapport från 2012. Dessutom visar FPA:s statistik att 13 procent av Finlands befolkning, alltså nästan 700 000 människor, är fattiga.

– Det är mycket obehagligt, speciellt med tanke på att det inte förs en diskussion om det. FPA:s statistik i kombination med OECD-rapporten talar väldigt kraftigt om att Finland just nu är på väg mot ett nytt slags klassamhälle. Nu lånar jag Susanna Alakoski som säger att ”om inte politik är nåd, så vill jag inte leva”. För henne är det viktigt att politiken är varm och medmänsklig, human och nådefull. Det kan jag känna igen och vår politik just nu är ganska långt ifrån det.

Till slut frågar jag hur Rosenlunds livs skulle förändras om han en dag slapp leva i fattigdom.

– Jag skulle känna mig tryggare. Jag skulle inte gå runt och vara rädd att bli vräkt ur vårt hem som jag just nu är. Jag skulle kunna betala mina räkningar i tid, slippa indrivningskostnader och slippa åka till tingsrätten. Det skulle finnas en stabilitet som jag upplever att jag aldrig har haft i mitt liv – inte i min barndom, inte när jag var ung och inte som vuxen, och nu börjar det kännas som att den inte är möjlig. Jag vet inte hur det skulle kännas att inte leva med den här otryggheten.

Inga Härmälä
Foto: Mary Saaritsa

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.