Livet efter revolutionen

Styrkan i reportageboken Frihetens pris är okänt ligger i att Anna-Lena Laurén på ett lyckat sätt blandar sin digra kunskap med förtroliga personliga möten, skriver Sophie Engström stationerad i Lviv, Ukraina.

Som svenskspråkig är man inte bortskämd med facklitteratur om de forna sovjetstaterna. Oftast är man hänvisad till korta och starkt förenklade redogörelser i dagsmedierna. Redogörelser som ofta spär på de fördomar som finns om dessa länder och om deras oförmåga att skapa demokrati eller helt enkelt folkets ovilja att skapa demokrati. Anna-Lena Lauréns senaste reportagebok Frihetens pris är okänt är därför ett välkommet avbrott i den torka som det vanligtvis råder på böcker om regionen.

Författaren behöver väl ingen närmare presentation. Hon har gjort sig känd både i Finland och Sverige som  en orädd reporter med en särskild förmåga att genom personliga iakttagelser beskriva och förklara stora komplexa händelser. Frihetens pris är okänt är inget undantag. Reportageboken behandlar tre länder i det forna Sovjetunionen som på olika sätt försökt att byta ut en auktoritär tradition mot en mer demokratisk sådan. Färgrevolutionerna, som de kallas, är de tre revolutioner som ägde rum i Georgien 2003 (Rosenrevolutionen), Ukraina 2004 (Den orange revolutionen) och Kirgizistan 2005 (Tulpanrevolutionen).

 

Tre olika verkligheter

Laurén tar avstamp i revolutionen på Tahrirtorget i Kairo och ställer sig frågan varför det tar så lång tid att utveckla ett demokratiskt system. ”Det gör ont” att skapa demokrati, skriver hon. Georgien, Ukraina och Kirgizistan har det gemensamt att de haft demokratiska revolutioner och därför haft tid att utveckla sina demokratiska system, menar Laurén. Hur har det gått sedan revolutionerna? frågar hon sig.

De tre länderna är egentligen inte helt jämförbara, trots att de alla varit en del av Sovjetunionen. Kirgizistan är ett klansamhälle där islamiseringen är något många fruktar. Den självklara samarbetsparten är därför Ryssland, och det är i samarbetet med Moskva som man kan hålla undan för ökat inflytande från Afghanistan och Tadjikistan.

I Ukraina har vi en annan situation. Här är Ryssland inte en självklar eller eftertraktansvärd partner. Delar av landet tillhörde Polen fram till andra världskrigets slut och Laurén pekar på att landet har en inre splittring som försvårar en demokratisk utveckling. I Georgien ser vi däremot ett mer lyckat försök att införa demokrati, menar Laurén. Men genom henne får vi också höra många kritiska röster som är skeptiska till rosenrevolutionens ledare Saakasvili och dennes metoder.

Det som är gemensamt för de tre länderna är att de alla har, och hade vid de respektive revolutionerna, stora problem med korruption. En annan gemensam nämnare är att det knappt finns någon kvinnlig representation i parlamenten.

 

Läsaren möter de intervjuade

Laurén beskriver de tre ländernas förutsättningar och förhållanden på ett påfallande kunnigt sätt. Hon väver samman ländernas historia med dess nutid, och det förenklar förståelsen av problematiken för en mindre insatt. Laurén gör inte misstaget att använda historien som ett sätt att förklara ländernas nuvarande situation. Det handlar mer om en placering för att underlätta förståelse samt motverka att länderna framstår som abstrakta. Den största fördelen med det är att man enkelt förstår att länderna inte enbart varit en del av Sovjetunionen/Ryssland, utan att deras kontext i många fall är mycket mer komplex än så. Att det är första gången Laurén närmar sig Kirgizistan ur ett professionellt perspektiv märks knappt och hennes kunskap om Ukrainas och Georgiens situation är imponerande.

Bokens tyngd ligger på de personliga mötena, intervjuer där ömsesidigt förtroende är grundstommen. Detta skapar en känsla av intimitet och Laurén suddar nästan ut avståndet mellan läsaren och den intervjuade. De som intervjuas är ofta kvinnor, vilket blir en intressant kommentar till att den kvinnliga representationen i parlamenten är så låg i de tre länderna.

 

Determinismen bortblåst

Det finns svårigheter med att skriva om regionen. Svårigheter som Laurén smidigt tar sig förbi, men en av dessa svårigheter är omöjlig att bemästra, och det är tiden. Under den tid som jag läst Frihetens pris är okänt har två av länderna hamnat i medialt blickfång. I Georgien har Saakasvili avgått frivilligt, vilket faktiskt understryker att han är en demokratiskt sinnad politiker. I Ukraina har presidentens avsteg från EU-spåret fått folket att gå ut på gatorna igen. Demonstrationerna är faktiskt större än de var under den orange revolutionen. I skrivande stund vet vi inte om detta kommer bli en upprepning av den orange revolutionen eller om demonstrationerna kommer att avklinga utan uppnått resultat (som i dagsläget tycks vara att avsätta presidenten samt utlysa nyval).

Avslutningsvis kan man fråga sig om Laurén svarar på sin fråga. Får man verkligen svar på varför det tar så lång tid att utveckla en demokrati? Ett delsvar är det som nämndes tidigare, avsaknaden av förmåga att motverka korruption, men även att länderna inte utvecklat någon förmåga att erkänna sina fel. Laurén pekar givetvis på att det finns stora skillnader mellan de olika länderna. Ukraina misslyckades med sitt demokratiprojekt då de olika företrädarna inte kunde komma överens. De var helt enkelt inte mogna uppgiften. I Georgien kunde Saakasvili inte motstå frestelsen att styra över medierna samt inleda ett krig mot Ryssland (sommaren 2008). I Kirgizistan gjorde klansamhället det svårt att skapa reella förutsättningar för demokrati. Men Laurén hänfaller aldrig till den så vanligt förekommande determinismen, som de forna sovjetstaterna ofta beskrivs med. Här finns ändå en förhoppning om en ljusning, en tillvaro bortom korruption och maktmissbruk.

Sammantaget är Lauréns Frihetens pris är okänt mycket läsvärd både för den mer insatta och den som hyser ett mer allmänt intresse för regionen. Hennes språk är lättläst och öppnar upp för eftertanke. Som kuriosa kan tilläggas att Frihetens pris är okänt redan är översatt till ukrainska och kom ut i dagarna. Lauréns arbete är omtyckt även i länderna hon skriver om.

 

Sophie Engström

Lviv, Ukraina

Anna-Lena Laurén:
Frihetens pris är okänt.
Schildts & Söderströms, 2013.

En reaktion på “Livet efter revolutionen”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *