Barnbidrag

1,4K

Det är klart att det fanns alternativ, förmodligen hundratals alternativ. Det som saknades var en politisk vilja att utforska dem och därför sprack regeringen förra veckan, då Vänsterförbundet drog slutsatsen att de nya nedskärningarna innebar en politik de inte kunde stå bakom. I fokus hamnade barnbidraget, säkert delvis eftersom dess ekonomiska effekt för barnfamiljer är lätt att räkna ut och själva inbesparingen ett symboliskt nålstick i välfärdssystemets hjärta.

Många alternativ till reduceringen av barnbidraget var givetvis också dåliga. Att även högern vojar sig över hur svårt det var att ta av barnfamiljerna ändrar däremot inte på det faktum att den ser alla parlamentariskt genomförbara alternativ som ännu svårare – till exempel en kraftigare beskattning av kapitalinkomster eller en lite större ökning av statsskulden. Prioriteringen visar på ideologiska skillnader, och den ideologiska kompromiss som regeringen vilat på blev nu för bräcklig.

Själva barnbidraget är annars en historisk framgångssaga, och skulle vara lätt att försvara också ur ett strikt ekonomiskt perspektiv. Väldigt många barnfamiljer använder bidraget uteslutande till konsumtion, vilket genererar nya skatteintäkter på kort sikt. Medan barnbidragets omfördelning mellan rika och fattiga har en tydlig klassdimension, sker dess omfördelning mellan barnlösa och barnfamiljer inom alla samhällsklasser. Barnlöshet kan bero på många saker, men en svag familjepolitik kan – som i Italien eller Östeuropa – sänka nativiteten, vilket kan ha förödande konsekvenser för samhällsutvecklingen på lång sikt.

Att reducera barnbidragen slår utan vidare hårdast mot de mest utsatta familjerna, även i den mån de kompenseras på annat sätt. Forskningen ger också starkt stöd för att generella barnbidrag är den bästa utjämnaren av barnfattigdom, vilket Mirjam Kalland, generalsekreterare vid Mannerheims barnskyddsförbund, konstaterade i Min morgon den 26 mars. Hon avfärdade tanken på ett framtida behovsprövat barnbidrag, vilket enligt internationella studier fungerar dåligt, och konstaterade att ett allmänt bidrag dessutom är mest könsneutralt. Under de senaste 20 åren har de finländska barnfamiljernas fattigdom fördubblats och enligt Kalland demonstrerar Finlands familjepolitik, där barnbidraget bara är en komponent, att man inte förstått vad FN:s juridiskt bindande barnkonvention innebär.

Det är kritik av det hårdare slaget – liksom Mikael Kosks tolkning att nedskärningens yttersta syfte är att fattiga inte ska skaffa barn, framförd på ledarplats i Hbl den 28 mars.

Sammantaget framstår den finländska familjepolitiken som problematisk. Den riskerar inte bara att cementera klassamhället, utan också att försvåra skiftet mot den kunskapsekonomi, med en högutbildad befolkning, som också Samlingspartiet vill ha. Det målet blir svårare att uppnå om fler barn får en onödigt svår start i livet.

Från högerns sida verkar det bärande motivet bakom nedskärningarna vara att hålla Finlands statsskuld på en rimlig nivå. Hela idén om att jämföra hushåll och stater när det kommer till skuldsättning kan i och för sig ifrågasättas, men ännu märkligare blir detta när SFP:s Ulla-Maj Wideroos i Obs debatt den 27 mars försvarade nedskärningspolitiken med att hon vill kunna säga till sitt barnbarn att dagens beslutsfattare ändå inte bara lämnade skulder efter sig. Det är ett konfunderande resonemang i sammanhanget, men kanske symptomatiskt. Skulle våra barn och barnbarn verkligen ha så mycket att invända mot lån som kommer dem själva till godo i form av barnbidrag? Det som blir svårt är väl snarare att skyffla över skuldbördan på den generation som nu växer upp och säga: vi lånade i stället för att höja kapitalskatten lite till, vi lånade istället för att öka progressiviteten i inkomstbeskattningen. Sen tog av barnbidraget, trots att vi visste att de pengarna hade gjort verklig nytta.

Det som alltid finns är alternativ, det som inte fanns våren 2014 var högeralternativ. Erkänn det, och sluta måla politiken i alternativlöshetens giftfärg.

 

Fredrik Sonck