BILDEN: President Reuven Rivlin träffade representanter för Likud efter parlamentsvalet.
Israels nya högerregering riskerar att ytterligare inflammera förhållandet mellan israeler och palestinier, och en lösning på den segdragna konflikten är inte i sikte, skriver Semy Kahan.
Benjamin Netanyahu vann i mitten av mars en överraskande seger i valet till Knesset, Israels parlament. Ännu kort före valdagen var frågan enligt opinionsmätningarna inte om Isaac Herzogs arbetarparti skulle utgå från valet som det största partiet, utan frågan var med hur många mandat man skulle besegra Netanyahus Likud. Detta väckte Netanyahu, vars parti dittills hade fört en ganska lam valkampanj. På valkampanjens slutraka gjorde han en kraftansträngning för att vinna tillbaka de traditionella Likudväljare som troligen skulle lägga ner sin röst eller rösta på något annat parti. Han vädjade bland annat till deras patriotiska känslor och av valutgången att döma lyckades han över alla förväntningar i detta avseende. Med sina 30 mandat besegrade Likud Herzogs parti som bara fick 24 mandat.
Högerspurt
Det hela började för fyra månader sedan då Netanyahu helt oväntat avskedade sin regering, upplöste parlamentet och utlyste nyval. Valkampanjen ackompanjerades av nästan dagliga opinionsmätningar som troligen inte bara återspeglade folkopinionen, utan också påverkade väljarnas åsikter. I början ansåg över 65 procent av de tillfrågade att Netanyahu var bäst lämpad att bilda nästa regering, medan bara omkring 20 procent ansåg det samma om Herzog. Men under valkampanjen krympte avståndet dem emellan till bara 4 procent. Dessutom visade opinionsmätningarna att Herzogs parti ledde med 3-4 mandat över Netanyahus Likud. De två största partiernas mandatantal har sjunkit betydligt sedan början av år 2000 från 50-60 av Knessets 120 mandat. Detta har lett till en svårhanterlig situation där regeringsbildaren alltmer är beroende av en mängd mindre partier för att uppnå majoritet i Knesset, vilket gör det svårare att regera i Israel.
Ett nytt parti lett av en före detta Likudmedlem, Moshe Kahlon, som betonade socialpolitiska frågor, fick 10 mandat. Yair Lapids centerparti Yesh Atid, som var överraskaren i valet 2013, fick denna gång nöja sig med bara 11 mandat.
Huvudduellen gick mellan Likud och Arbetarpartiet. Trots att Israel har partival, låg valkampanjens fokus i år på de två partiledarna.
Palestina i lä
Mycket handlade inför valet om sociala och ekonomiska frågor. Genomsnittsisraelens levnadsstandard har påverkats negativt av en brant stegring i prisen på bostäder och baslivsmedel, delvis som följd av en monopolisering av marknaden. Protestvågen i Israel år 2011 har höjt medvetandet om behovet att bryta producenternas monopol. Konflikten med palestinierna blev därmed i skymundan.
Netanyahu försökte få in debatten på säkerhetspolitiska spår. Hotet om att Iran sällar sig till de kärnvapenutrustade ländernas skara blev huvudtemat i Netanyahus budskap, vilket bland annat har lett till meningsskiljaktigheter mellan honom och USA:s president Barack Obama.
Schismen mellan Netanyahu och Obama fick sin början i samband med ett uppmärksammat tal som den israeliska premiärministern höll inför USA:s kongress och senat. I talet krävde han hårdare tag för att hindra Iran från att kunna utveckla kärnvapen. Talet bojkottades av många demokrater, dels därför att republikanernas ledare John Boehner arrangerade sessionen utan Obamas vetskap, strax innan det israeliska valet.
Öppen konfrontation
Talet fick också kritik i en del politiska och akademiska kretsar i Israel där man ansåg att denna öppna konfrontation mellan Israels premiärminister och USA:s president inte bara skadar Israels relationer med landets viktigaste bundsförvant, utan också försvagar Israels ställning internationellt.
Herzog beskyllde Netanyahu för att överdriva hotbilderna mot Israel, och menade att Israel bör göra ett nytt försök att lösa konflikten med palestinierna. Det skulle enligt honom öppna vägen till samarbete med arabländer som Saudiarabien, Egypten och Jordanien, länder som kunde bli bundsförvanter i kampen mot Islamiska staten och andra islamistiska terrorgrupper.
Frågan är i vilken mån Netanyahu är beredd att återuppta förhandlingarna med palestinierna. Under valkampanjen lät han under en intervju förstå att han inte kommer att godkänna en tvåstatslösning under sin period som premiärminister, efter att tidigare ha gett sitt stöd till en tvåstatslösning. Efter valet har Netajahu försökt lindra intrycket av uttalandet genom att förklara att han fortfarande stöder tvåstatsmodellen, men att det under nuvarande stormiga och labila omständigheter i Mellanöstern är svårt att förverkliga tvåstatsmodellen.
Tre möjliga stigar
När detta skrivs förhandlar Netanyahu om bildandet av en ny regering med ett nytt parti, två högerpartier och två religiösa partier som accepterar Netanyahus politiska linje. Den nya regeringen har en ännu klarare högerbetonad profil än den tidigare.
Utsikterna för återupptagna förhandlingar med palestinierna är alltså små trots att vardera parten har förklarat sig villig att förhandla. Dessutom är palestinierna splittrade mellan Mahmoud Abbas parti Fatah och det betydligt mer extrema Hamas, som i praktiken kontrollerar hela Gazaremsan.
I Israel finns tre inställningar till hur konflikten med palestinierna ska lösas. En falang anser att man nu bör avvakta med några vidare förhandlingar tills den stormiga situationen i Israels grannskap har lugnat sig. En stor del av Likud stöder detta alternativ, liksom det hökaktiga partiet Israel vårt hem, som leds av den karismatiske Naftali Bennett. Andra anser att man inte bör skjuta upp problemet, eftersom konflikten med tiden blir allt svårare lösa. Denna åsikt har bland annat Isaac Herzog och ex-utrikesministern Zipi Livni. En tredje inställning omfattas av en del akademiker, som anser att utsikterna för ett slutligt avtal i detta skede är minimala, och att man därför borde avancera etappvis med begränsade avtal som det är lättare att få vardera parten att acceptera.
Arabisk uppvärmning
På den internationella arenan letar man också efter nya sätt att övervinna den över ett halvt år rådande stiltjen i fredsprocessen efter att förhandlingarna som leddes av USA:s utrikesminister John Kerry stötte på grund.
En nyckel kan vara arabländernas initiativ Arab Peace Initiativ (API) från 2002. Enligt detta kommer alla arabiska och muslimska länder att erkänna Israel – förutsatt att palestinierna och israelerna kommer överens om alla tvistefrågor, inklusive de palestinska flyktingarnas status. Hittills har man förutsatt Israel och palestinierna först löser sin konflikt innan API kan tillämpas. Men nu övervägs möjligheten att parallellt med israelisk-palestinska förhandlingar gradvis tillämpa API, vilket kunde göra det lättare för Israel att avancera på det bilaterala spåret. Bland annat överväger USA och Frankrike en resolution i FN:s säkerhetsråd som länkar API med ett beslut om att ge en palestinsk stat fullt medlemskap i FN.
Israel har hittills intagit en reserverad hållning till API, men nu kan man skönja ett vaknande intresse hos Netanyahu för initiativet. Frågan är om hans nya högerregering kan komma med något förslag som uppfyller ett acceptabelt minimum av palestiniernas krav. Kan Abbas finna en gemensam plattform med det betydligt mer extrema Hamas?
En annan fråga är hur israeler och palestinier kommer att reagera om de blir utsatta för allvarliga internationella påtryckningar och sanktioner. Paradoxalt nog kan kanske de extrema islamistiska rörelsernas växande inflytande i Mellanöstern bidra till fruktbarare förhandlingar mellan Israel och palestinierna.
Text: Semy Kahan
Foto: Mark Nayman/Israeliska statens presskansli
