Apor i själen

av Tatjana Brandt

Ann Jäderlund är en en poet med ett idiom som under de decennier hon varit verksam skapat subtila men distinkta förskjutningar av tonlänget i den nordiska litteraturen. Hennes dikter har mött både motstånd och eufori. Det är väl bara Tomas Tranströmer och möjligen Gunnar Björling som gett upphov till lika många epigoner, lika många unga saligt förhäxade poeter.

jäderlund_omslagJäderlunds böcker är ofta utsökt formgivna, de hanterar bokens föremålslighet med nästan arrogant stilsäkerhet. Så också den nya boken som lätt gummiaktig och gräddvit förför läsaren och lockar henne eller honom att stiga in i en struktur som är verksam genom främst rytmisk och tematisk precision, eftersom allt värdsligt som paginering och innehållsförteckning saknas, liksom numrering av sviterna och så vidare. Den enda yttre anvisningen finns på titelbladet: ”dikter 1992 – 2015”. Denna digra diktsamling är alltså en bok som har en kommenterande, parallell eller kompletterande relation till författarskapet.

Jag läser intensivt under två veckor, lägger ifrån mig, upprepar i minnet, återvänder, prövar, förkastar, uttalar, tänker, försjunker. Det är en flödande, metamorfosisk, ångestladdad ställvis självhatisk men också förlösande poesi. Nej, den är inte ”omedelbart tillgänglig”. Svårigheterna handlar, tror jag, om att djupet inte finns där man förväntar sig att det ska finnas, det är förskjutet och när jag arbetar med att förstå och beskriva vad det beror på förskjuts block i mitt inre. Jag känner inte helt igen mig. Det är den förtätade konstens magi, det där som gör att konst ibland verkar i en snarare än tilltalar en.

Det finns inga färdiga insikter eller visdomar i den här poesin, inga rekommendationer eller uppmaningar, ingen kamplyrik och inga politiska väckarklockor. Det är inte den här boken man ska grabba tag i om man behöver en oneliner för ett föredrag eller en födelsedagsfest. Det är inte heller en dialogisk poesi, som man kan samtala med. Här framträder inget starkt jag som knyter det skrivna ordet till en biografi eller personlig kontext som i scenpoesin eller poplyriken. Nej, djupa/kärlek/ingen är snarare en diktsamling som blöter upp vissa områden i själslivet och när vattnet avdunstat kristalliserar sig det fasta på ett nytt sätt. Genom en förvirring som brinner på gränsen mellan det njutningsfulla och det fasansfulla börjar känslor och tankar hitta kombinationer som ”man aldrig kommit att tänka på” för att de är ”galna” eller som legat och lurat nära varandra men hindrats av nervbanornas autostrador, av vana, identitet, lättja och rädsla. Jag suddas ut, blir tunnare i min identitet när jag läser, men min koncentration är på jakt. Jag rör mig i ett främmande landskap, i en annan människas poesi, men den går inte att läsa utan att pröva tillståndet på mig själv, utelämna mig åt uttunningen. Jag tilltalar poesin och min röst klingar absurt främmande, komisk när den studsar tillbaka. Som om det var svårt att tro att mitt jag i nuet på riktigt väljer de här orden och formulerar de här frågorna i relation till just de här dikterna. Kanske är det ett tidigare jag som talar eller en dröm? Jag hör inte helt ihop med min röst och det förefaller mig som om jag frågade efter fel saker, det jag borde fråga efter verkar ligga bortom min erfarenhet.

Det är inte en insikt man ska leta efter utan en vidgning. Det här är dikter som lägger sig intill själens yttre membraner och pressar, töjer, tvingar. Ibland får jag en känsla av att de blir som mynt eller skärvor inne i vävnaden, att de skapar inflammationer och då inser jag att jag försökt domesticera dem. De hör inte hemma inne i jaget, jag har igen begått ett läsarmisstag. Vidgningen handlar om att erfara det främmande landskapet, radikalt byta perspektiv och förutsättningar men det går inte att inlemma eller låta dikterna falla på plats i min egen inre reflexion som funktionsdugliga delar. Det är alltså motsatsen till konsumtion. Det gäller att bjuda motstånd men för att göra det måste man först förlora sig, motståndet kan inte komma före erfarenheten.

Ann Jäderlund har en vidunderlig förmåga att skildra inifrån och utifrån på en gång i en skrämmande överbelyst konkretion. Det yttre och det inre rummet brister mot varandra i ett slags böljande metamorfoser. Daphne bryter sig ut ur trädet. Jaget och spegelbilden undersöker varandra.

Beundra molnen

åh med behag

låt dem vandra skönögda

över himlen som

saknar rymd

inuti är den målad

”Våld” är en kliché i svensk poesi skriven av kvinnor, som om det var tabu att närma sig det flickaktiga utan att peppra det med våld. Också Jäderlund har en våldsam sida men det är inte frågan om det ovan beskrivna verkningsfulla våldet utan ett smärtans våld, diktens födslovånda, en sensibilitet för det våld som finns i allt organiskt liv, naturens våld.

En stor del av dikternas koncentration eller uppmärksamhet kretsar kring fästen, kring trådar, linjer, märg, ja allt det som binder tingen vid tillvaron, livets fogar. Som om sammanhangen gick att mana fram genom att besvärja de punkter där en sak övergår i en annan, där grenen blir träd eller roten tränger ner i mullen.

En tunn svart linje som

rinner ur flera djupa

dimensioner

Sammanbindningar underbart

Flera olika täta spår

som löper

Glädjerikt

och med stor smärta

Utan att kunna

lämna varandra

Jag tänker mig att många kritiker kommer att kalla diktsamlingen för en ”undersökning”. Det är ett ord som blivit allt vanligare i takt med att det vetenskapliga språket fått ökad prioritet när man ska formulera konstens kunskap idag.  Jag undviker ordet även om det på sätt och vis har en giltighet. Det finns något kartläggande, något som trevar efter konturerna, ett sökande i djupa/kärlek/ingen. Men undersökningen som ord döljer det som variationen, eller upprepningen eller dragningen till smärtpunkten har att säga om vårt sätt att kämpa för kunskap och uttryck. Undersökningen kan inte skaka av sig det forskande subjektet som tar sig an ett material.  En diktsamling behöver inte respektera gränsen eller ens känna till den.

Även om boken består av dikter som skrivits under många år och det ingår texter som publicerats i andra sammanhang (till exempel konstkataloger eller tidskrifter), ja även om tillkomsthistorien säger ”klippbok” så upplever jag den inte så. Snarare är den en komprimerad helhet, en upprepning av författarskapets centrala teman. Inte direkt kommentar utan just en upprepning i Kierkegaards bemärkelse, en omtagning som frågar efter djupet i det levda. Att känna till de tidigare diktsamlingarna synliggör spelet mellan hemkomst och motstånd, omtagning och trots, men boken går att läsa också som en introduktion till författarskapet.

som aporna i själen nästan liten

sönderstucken räv höna fantom sju vita änglar

sovande och instuckna i själen

Det finns en fin poddiskussion med Ann Jäderlund på www.podpoesi.nu som spelades in alldeles nyligen och där kan man också höra henne läsa flera av dikterna. Jag har en komplicerad relation till uppläst poesi, jag både älskar och fruktar den. Vissa författarskap lyses upp av läsakten medan andra inte kan hantera rösten särskilt väl. När man läser är ofta det första man blir varse ett slags smärta eller längtan efter den röst, den kropp som ska utsäga texten. Och ju mer man läser, ju mer man bebor saknaden, desto mer prövar man i tankarna tonfall, lyssnar in den fantomröst som stiger upp ur den tysta läsningen. Jag tänker mig att tolkningen av en text tar sin början här i ett famlande  prövande och försökande, ett fumlande efter frånvarons form. Den där känslan när man tar textens tonfall i munnen och stumt spottar ut dem eller idisslar dem i tankfullt lugn. Ibland är rösten omöjlig, en ytlig, kokett, tunn imitation och det känns som om tungan blivit besmittad av något falskt och konstruerat. Andra gånger har rösten en klangbredd som vida överstiger det egna registret, det blir en röst med ett djup som bara fantasin kan fylla ut. Ofta är det just då jag känner att jag lär mig som mest av en text, jag känner ett slags akut tacksamhet och vet att jag växer genom att sträcka mig efter en stämma som är utanför min erfarenhet. När vi lyssnar på en uppläst text hör vi två röster samverka. Den kroppsliga stämman som tillhör den person som tolkar och läser texten och så textens framskrivna röst som i vårt inre gör mer eller mindre motstånd mot den röst som fyller rummet.

Jag har aldrig riktigt kunna förlika mig med just Ann Jäderlunds läsningar för att hennes dikter är så enormt mycket text, deras genialitet handlar om gränsöverskridningar som rösten döljer. Hon jobbar mycket med det grafiska, med radklivningarna, spärrningar, med främmande fraser som kursiverade glider omkring som omkväden eller hemsökelser. När hon läser domesticerar hon sina dikter och något i den subtila slitningen eller sammanskrivningen mellan inre/yttre, bild/kropp, natur/artefakt försvinner i ett slags internaliserat blurr. Men också denna erfarenhet av vag olust mot de lästa dikterna är intressant och säger något om texten så jag rekommenderar varmt att ni lyssnar på henne.

Det har varit en fascinerande erfarenhet att slå följe med den här diktsamlingen. Jag har känt mig trollbunden av det formfulländade och förlorat mig i det oöverskådliga. Jag har gått på stan och tänkt på Jäderlunds enorma hantverksskicklighet och det där lite lättsinniga i anslaget som kommer av att vissa ord och formuleringar driver in som fjun över strukturer som är dragna med en precision som närmar sig det arketypiskt rigida.

Text: Tatjana Brandt
Foto: Ulla Montan

Ann Jäderlund: ”djupa/kärlek/ingen. Dikter 1992 – 2015”, Albert Bonniers förlag, 2016.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.