Fascismens väsen

I backspegeln är det lätt att missa komplexiteten och splittringen i 1930-talets fascistiska massrörelser. Valter Holmström recenserar Arthur Rosenbergs essä Fascismen som massrörelse skriven år 1934, nyutgiven på svenska på Verbal förlag.

fascismen-omslagNär Arthur Rosenberg skrev essän Fascismen som massrörelse år 1934, var det gamla samhällets strukturer redan i upplösningstillstånd. De ekonomiska och politiska kriserna som drog genom den europeiska kontinenten, osäkerheten efter första världskriget, fascismen som bröt ut som ”en elementär kraft” i samhället, men också arbetarrörelsens landvinningar, satte skräck i de gamla makthavarna. Det är från detta kaotiska moment i historien som Rosenberg skriver, i landsflykt från Tyskland, strax efter Hitlers makttillträde.

Få saker har blivit så tongivande för nittonhundratalets europeiska historia som fascismen. Ändå är det lätt att endast stirra sig blind på fascismens roll i Nazityskland eller andra världskriget, de ohyggliga händelserna som ägde rum från och med Kristallnatten framåt fungerar som en strålkastare och gör det svårt att se allt det som ligger bakom, det bländar en från att se det myller av fascistiska rörelser och kårer som bubblat under ytan i det tidiga 1900-talets Europa.

I essän ger Rosenberg en mera komplex bild av fascismens uppkomst och natur. Fascismen är inte fundamentalt irrationell, som många samtida litteratörer och fascistiska anhängare själva ofta påstod – inte någon romantisk reaktion mot det moderna samhällets rationalisering eller mekanisering. Nej, bakom fascismens framgångssaga fanns det en annan struktur. Fascismen är essentiellt en försvarsmekanism, menar Rosenberg, en kontrarevolution. Det är det kapitalistiska samhällets yttersta värn, en reaktion mot de segrar som arbetarrörelsen hade kammat in under första världskrigets eftersläp. Detta är det dolda existensberättigandet för allehanda självständiga fascistiska frikårstrupper som dök upp under disparata paroller. För sådana fanns det många av – i bokens appendix räknas 20 högerextrema paramilitära trupper upp som verkade under Weimarrepublikens tid i Tyskland.

Tyst inbördeskrig

Fascisternas roll märks bland annat i hur makthavande i Tyskland och Italien behandlade arbetargarden och högersinnade frikårstrupper olika – genom att i stort sett låta frikårstrupperna härja fritt mot arbetarrörelsens sammankomster medan vänsterns mobiliseringar snabbt nedslogs av polis. Rosenberg menar att fascisterna var del av en slags dold arbetsfördelning, stöttruppsstyrkor mot den röda vågen i ett tyst inbördeskrig. När sedan fascisterna fick makten visade de sig vara för starka för att kontrolleras av de gamla makthavarna, men kan fortfarande långt karaktäriseras genom sitt motstånd mot arbetarrörelsen – militant nationalism istället för internationalism, hierarki istället för jämlikhet, Volksgemeinschaft istället för världsmedborgarskap.

Men Rosenberg pekar också ut en annan relation fascismen har till arbetarrörelsen: fascismens framfart är resultatet av en misslyckad arbetarrevolution. I krissituationer, då alla spelbrickor kastas upp i luften, uppstår en ideologisk kamp om vem som skall få definiera krisen och formulera dess lösningar. När arbetarrörelsen inte lyckades mobilisera folket fullt ut tog fascismens kontrarevolution över.

Rosenberg hade själv erfarenheter av dessa misslyckanden, han medverkade i det tyska kommunistpartiet och genomlevde besvikelsen av Sovjets dogmatism och de misslyckade försöken att mobilisera massorna på hemmaplan. Vid skrivandet hade han redan börjat dra sig närmare socialdemokratin, men behöll sitt marxistiska perspektiv som akademiker och ett hopp för den internationella arbetarrörelsen.

Ideologi eller inte?

Som historikern Håkan Blomkvist nämner i förordet är en av skillnaderna mellan Rosenbergs analys och dagens fascismforskning den att fascismen nu ofta betraktas som en ideologi ”i sin egen rätt”, det vill säga inte reducerbart till ett klassförhållande eller någon socialt kontext, utan som en självständig världsåskådning, en ideologi bland andra. Som inbiten materialist utgår Rosenberg istället från ideologi som ett falskt medvetande. Att det finns något annat än bara idéer och språk underliggande fascismen ser han bland annat i hur godtyckligt själva ideologin egentligen är hopsnickrad, vilket syns just i den förbryllande mångfalden av fascistiska organisationer vid 1900-talets början. Den gemensamma nämnaren, menar Rosenberg, är ett förhållande till produktionsmedlen, till det borgerliga samhället och en imperialistisk-protektionistisk fas av kapitalismen.

Fastän essän innehåller några felbedömningar om framtiden ger den en unik och klarsynt insikt i 30-talets tankevärld. Rosenberg ger en blick på ett Europa där 1900-talet, med alla sina politiska löften, risker och revolutioner, ännu ligger outvecklat, och från en akademiker som representerade en arbetarrörelse som faktiskt ville stöpa om världen i grunden.

Spelbrickorna är annorlunda idag. Kapitalismen är nu mera global än nationell, och Vänstern står inte för en radikalt ny framtidsvision som den gjorde på 30-talet, utan försöker snarare bevara de sociala rättigheter som vunnits genom 1900-talets reformistiska strävanden. Men i rådande sociala oro, med den oförutsägbara arbetsmarknaden och nedmonteringen av social säkerhet, kan motreaktionen lätt bli aggressiv nationalism, demonisering av det främmande, konservativa revolutionära impulser som vi redan ser i många partier idag. Och fascismens framgång kan fortfarande ses som vänsterns misslyckande.

Valter Holmström

Arthur Rosenberg:
Fascismen som massrörelse.
Verbal förlag, 2016 (nyutgåva).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *