Fredrik Långs essäbok Ansiktet i månen är en elegant översikt över grundläggande tanketraditioner i västerländsk idéhistoria.
I sin essäbok Ansiktet i månen utgår Fredrik Lång från en tanke som på omvälvande tankars vis känns både stor och liten samtidigt. Världsåskådningar är sociomorfa, det vill säga människan projicerar sina rådande sociala villkor på sina religiösa och filosofiska trossystem. Gudarnas värld upprepar människornas värld, och är en spegelbild av den sociala världen med dess maktstrukturer.
Tanken låter självklar då man hör den formuleras, men med den som utgångspunkt öppnar Lång spännande vyer i en jämförande analys av de tre antika trossystem som haft störst inflytande på den västerländska idéhistorien: judendomen som den beskrivs i Gamla testamentet (500-talet f.Kr.), de grekiska stadsstaternas och främst Atens klassiska filosofi (400-300 f.Kr.), och slutligen kristendomen som den formulerades i Nya testamentet, främst av Paulus.
Av denna grova kronologi konstruerar Lång en elegant helhet. Judarnas kollektiva erfarenhet av slaveriet i Babylon projiceras på deras gudsrelation, som antar slavens underkastelse under en nyckfull herre, med ett löfte om framtida frälsning att hämta hopp ur. Den grekiska filosofin formulerar en handlingskraftig slavägande aristokratis världsåskådning, och fungerar därmed som en antites till den judiska underkastelsen. I det Nya testamentet sammanfogar Paulus dessa till en sinnrik syntes, som fyller det väldiga och brokiga Romarrikets behov av sammanhållning under dess sena århundraden.
Fångenskapen
År 587 f.Kr. erövrade Nebukadnessar II landet Juda, förstörde Solomons tempel och förde en stor del av den judiska befolkningen till Babylon som slavar. Under de följande femtio åren lyckades judarna bevara sin religion och identitet, och när Babylon i sin tur störtades av perserna gav erövraren Kyros den store judarna tillåtelse att återvända till sitt hemland och återuppbygga sitt tempel. Vid återkomsten till Juda börjar judarna skriva ner det Gamla testamentet – dels för att försäkra att den muntliga traditionen skulle bevaras i framtiden, men även som ett sätt för de återvändande att markera sin överhöghet över dem som aldrig förslavades.
De gamla judiska myterna får i sin skriftliga version en kraftig betoning av den babyloniska fångenskapen. Tematiken förstärks ytterligare av den äldre legenden om Moses uttåg från Egypten – möjligtvis en rätt obetydlig händelse som i efterhand tilldelats en förstorad religiös betydelse. Enligt Lång är det just erfarenheten av slaveriet som utvecklas till kärnan av den judiska monoteismen. Orsaken till slaveriet hämtar man i bristande tilltro till Jahve, i att andra gudar hade börjat dyrkas i landet. Nebukadnessar tolkades som redskapet för Guds bestraffning, och den babyloniska fångenskapen som en femtioårig botgöring, varefter skulden var avbetalad och Gud befriade judarna. Denna världsåskådning placerade även det judiska folket i ett kollektivt historiskt narrativ, ett förlopp från ofrihet till frälsning.
Lång liknar den judiska gudsrelationen vid Stockholmsyndromet: gisslans tendens att sympatisera med sin kidnappare grundar sig på en rädsla att råka illa ut och är i slutändan en vädjan till den inre godheten hos den som tagit en gisslan. Gud är nyckfull och ilsken, och människans lott är att dyrka och blidka honom, och acceptera hans bestraffningar som rättvisa.
Den frie slavägaren
Den självständiga stadsstaten Aten drygt hundra år senare beskriver Lång som en slavdemokrati. En manlig överklass har rösträtt i statens angelägenheter, men denna politiska frihet utsträcks inte till kvinnor och framför allt inte till de talrika slavarna. Och givetvis är det denna överklass som idkar filosofi. Till skillnad från Babylon hindrar Aten effektivt sina slavar från att bevara sina kulturella identiteter. Handeln och penningväsendet är mer utvecklat och har även påverkat tänkandet, och de grekiska slavarna betraktas helt enkelt som handelsvaror.
Den klassiska grekiska filosofin placerar människan i mitten av världsordningen som en fri samhällsaktör, och formulerar frågorna om hur en människa bör leva sitt liv, hur man härskar, vilket det eftersträvansvärda samhället är, och vad som är kunskap.
Detta, anser Lång, är en orsak till att den grekiska filosofin har bevarat sin angelägenhet för oss idag. Samtidigt existerar denna nivå av frihet nödvändigtvis på bekostnad av slavarnas frihet. Och istället för att ifrågasätta slaveriets legitimitet definierar filosoferna människan på ett sätt som utesluter slavarna. Enligt Aristoteles är människan inte bara en ”fjäderlös, tvåbent varelse”. En riktig människa är en varelse som har rätt att befalla över sig själv och som därmed kan sägas ha en själ; således är enbart de fria männen riktiga människor, medan definitionen smidigt utesluter kvinnor, barn, slavar och barbarer.
Lång noterar också hur en historisk tidsuppfattning saknas i den grekiska filosofin. Den grekiska aristokratens frihet existerar i ett statiskt nu, medan framtiden är osäker och underkastad ödets nycker.
Denna position är i längden ohållbar. Lång menar att den grekiska filosofin tappar kontakten till rötterna för sitt tänkande då Filip II (far till Alexander den store) under 300-talet gör stadsstaterna till provinser i det växande Makedonien. Atens aristokrati berövas sin politiska beslutsfrihet och blir undersåtar i ett väldigt rike, och kan inte längre hävda sin självklara överhöghet över icke-greker. Trots att slaveriet fortsätter kan grekerna inte längre hålla fast vid sin självtillräckliga maktposition. Människan blir istället en slags världsmedborgare, och den grekiska filosofin övergår i tankeskolor som förespråkar en inre frihet och ett tillbakadragande från politiken. Därmed lider också den grekiska filosofins guldålder mot sitt slut.
Inspirerad kompromiss
I Fredrik Långs resonemang finner dessa två disparata vittnesmål, om slaveri å ena sidan och frihet å den andra, sin överraskande syntes i den framväxande kristendomen i Romarriket. Lång pekar ut Paulus som den huvudsakliga arkitekten i det nya idébygget. Den nya religionen tar tillvara det judiska frälsningsnarrativet men Paulus frångår tanken av ett utvalt folk, och ersätter den med en individuell skuld i varje människa, arvssynden, som sonas av Jesu död och återuppståndelse. Därmed skapar kristendomen en modern tidsuppfattning som baseras på utvecklingen från ett tillstånd mot ett annat över historisk tid.
Denna nya religion sprids snabbt i Romarriket tack vare sitt missionsbud och att den utsträcker sig även till de talrika slavarna i imperiet. Även annan bibelforskning (se till exempel Jesus of Nazareth av Paul Verhoeven) noterar Paulus centrala roll i att formulera kristendomen, han tonar ner Jesus närmast anarkistiska vision av Guds rike till förmån för hans funktion som offerlamm – eller syndabock, djuret som rituellt beläggs med alla samhällets synder och offras eller fördrivs.
Fredrik Långs essäbok Ansiktet i månen är ett fascinerande stycke idéhistoria, vars fakticitet torde vara svår att verifiera eller falsifiera. Verkets iögonfallande dialektiska elegans får mig att misstänka att här föreligger en efterkonstruktion, men i slutänden känns det irrelevant om utvecklingen ”i verkligheten” såg ut just på det här sättet. Det väsentliga är att Lång i detta ambitiösa verk öppnar för stimulerande associationer och perspektiv.
Lasse Garoff
Fredrik Lång:
Ansiktet i månen.
Teologisk-filosofiska essäer.
Förlaget M, 2016.
