Aladdins magiska lampa tänder publiken

av Carita Nyström

Vårsäsongens huvudnummer på Wasa Teater är hämtat ur Tusen och en natt, nämligen Aladdin och den magiska lampan, en riktig ”rags to riches”-saga. Rikedomen kommer i denna saga inte genom träget knog utan genom den lydiga anden i lampan, genom magi. Och ”ay, there’s the rub” som Hamlet säger, eftersom talesättet ”lätt fångat, lätt förgånget” besannas i historien.

Aladdin är regisserad av teaterchefen Åsa Salvesen, och hon tänder inte bara en magisk lampa, utan också publiken. Båda gångerna jag såg den färgsprakande föreställningen, mottogs den entusiastiskt av publiken, vilken på premiären bestod till en tredjedel av barn. Andra gången jag såg pjäsen, var relationen den omvända.

Alla historierna i Tusen och en natt, också Aladdin, var ursprungligen avsedda för en vuxen publik, men numera fungerar de oftast som exotisk underhållning för barn i alla åldrar. Sagorna är uråldriga, ända från 500-talet. Många härstammar från Kina, andra från Indien, men huvudparten från tvåflodslandet. Senare versioner av sagorna har friserats för att lämpa sig även för barn. De ursprungliga historierna var nämligen erotiskt rätt frispråkiga och innehöll mycket våld. Sagornas segslitna popularitet beror nog på deras tidlösa allmängiltighet, och det gäller också Aladdin och den magiska lampan. Även om folk idag kanske mer drömmer om en lottovinst än att hitta en magisk lampa med en ande som lyder den minsta vink.

Intressant i sammanhanget är att Åsa Salvesen själv under uppväxten i många år bodde i Israel och Jerusalem tillsammans med sina föräldrar. Gatulivet där med sin myllrande kommers i gamla stadens torg Souk. Där mötte Salvesen en värld med andra rytmer och färger. Människorna hade annat utseende och annan klädsel, men hyste samma allmänmänskliga känslor och drömmar som vi europeer. Med sin iscensättning av Aladdin bjuder Salvesen oss in till den världen.

Att hon lyckats med uppsåtet står klart. Aladdin och den magiska lampan blir en föreställning med scenografi, dräkter, musik och danser i total samklang. Andra gången jag såg pjäsen var mitt sällskap en grupp asylsökande elever från Afghanistan och Irak och alla var entusiastiska över föreställningen. De flesta av dem kände till historien från sina hemländer. De hade sett Aladdin som film, i TV och några hade läst eller hört den berättas som barn. Danserna, musiken och dräkterna väckte deras förtjusning, och kommentarerna innehöll ofta orden ”som i mitt hemland”.

Storyn inleds i Aladdins (Markus Lytts) fattiga hem, där hans föräldrar försöker hålla familjen flytande med sömnad. Maria Udd och Jonas Bergqvist gör föräldrarna, och särskilt mamman tolkas berörande av Udd. Pappan avlider tidigt i historien och den lilla familjen blir ännu fattigare. Aladdin borde hjälpa sin mamma, men smiter gärna iväg för att leka och ha skoj på marknaden. Där träffar han en listig spåkvinna, i Agneta Lindroos fascinerande gestalt. Jonas Bergqvist gör också den allsmäktige anden som dyker upp i video-format då lampan gnids. Och Aladdins alla vilda önskningar uppfylls.

Den fina, funktionella scenografin är av Erik Salvesens hand. Färgskalan är väl elegant och balanserad med fina orientaliska detaljer. Agneta Lindroos står för den betagande och kongeniala koreografin. De vackra dräkterna har Sofia Pantouvaki sytt upp av tyger, inhandlade i Mellanöstern. Den mest fantastiska dressen bärs av sultanen, som bär en vit sidendräkt toppad av en festlig turban, värdig kalifen Harun al-Rashid.

Carola Sarén gör en festlig tolkning av den något levnadströtte sultanen, som har en servil och listig rådgivare, sparsmakat gestaltad av Johan Aspelin. Det till synes omöjliga inträffar. Aladdin lyckas roa sultanen med glittrande ädelstenar, som han funnit i den grotta, i vilken han mödosamt och tvingad av spåkvinnan letar upp den magiska lampan. Gåvan gör sultanen vänligt stämd mot Aladdin, som får fria till och gifta sig med sultanens dotter, prinsessan Buldur som han förälskat sig i på marknaden. Prinsessan spelas med charm och glatt humör av Carla Fri. Hon gör entré på marknaden körande en röd Vespa, ett exempel på inströdda fusionsdetaljer i pjäsen. Vi skymtar också lap-topar och annat nutida. Detta bidrar till att understryka berättelsens tidlöshet och ger en anakronistisk knorr åt uppsättningen.

På min fråga vad asyleleverna tyckte att föreställningen lärt dem, fick jag många intressanta svar. En irakisk flicka jämförde andens uppfyllande av önskningar med att hon själv hade fått komma hit. ”Finland räddade också mitt liv som en magisk lampa”. En afghansk pojke framhävde att allt som man fått på annat sätt än genom individuella insatser kan försvinna över en natt. Det lyckliga slutet och att anden blev fri upplevdes positivt. Kärleken segrar!

Text: Carita Nyström
Foto: Frank A. Unger

Regi: Åsa Salvesen. Text: Anna Simberg. Scenografi: Erik Salvesen.Musik och ljuddesign: Markus Fagerudd. Kostymdesign: Sofia Pantouvaki. Koreografi: Agneta Lindroos. Mask- och perukdesign: Fia Derghokasian. Ljuddesign: Dennis Lindén. Ljusdesign: Alexander Nyberg och Erik Salvesen.

På scenen: Johan Aspelin, Jonas Bergqvist, Carla Fri, Agneta Lindroos, Markus Lytts, Carola Sarén, Maria Udd, Emma von Vendt, Kalle Halmén, Matilda Anttila, Anna Högström.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.