Det mest oroande hos människoätare som Jeffrey Dahmer och Ed Gein är kanske att de upphäver själva den gränsdragning mellan människa och djur som ligger till grund för den human-kapitalistiska moralen, konstaterar Erik van Ooijen i en utforskning av kannibalism i populärkulturen, filosofin och närhistorien.
I Cormac McCarthys postapokalyptiska roman The Road (2006) förekommer en scen så gräslig att ingen läsare kan glömma den. Desperata drar huvudpersonerna, mannen och pojken, runt i det döda landskapet, i jakt på bortglömda konserver, och på ständig vakt för de andra människospillror som lika förtvivlat söker överleva i konsumtionssamhällets ruiner. Ett lockande matos leder dem till en övergiven lägerplats, men när de väl inser vad väldoften stammar ur ersätts dock aptiten av skräck: på ett spett över öppen eld hänger de förkolnade resterna av ett grillat spädbarn. I en ekologiskt söndertrasad värld där ingenting längre växer är människan, liksom Kronos, förpassad till valet att äta sten eller sin egen avkomma.
I romanen blir kannibalismen det yttersta tecknet på civilisationens sönderfall. Likt ett besvärjande mantra upprepar de två huvudpersonerna att de fortfarande hör till ”de goda” eftersom de åtminstone inte äter sina medmänniskor. Tröst finner de istället i det andaktsfulla avnjutandet av en mirakulöst upphittad burk Coca Cola. Den civilisation som gått under är ju inte vilken som helst utan den västerländska senkapitalismen. I de bådas nöd och utsatthet måste denna svunna värld av varuöverflöd te sig som ett paradis.
Genom sin antropofagiska vägran lierar sig alltså de två med det system som idag håller på att realisera den dystra fiktionen. Att vägra äta människor är, lite paradoxalt, ett uttryck för konsumtionssamhällets moral. Marx antydde ju hur kannibalismen var kapitalismens anatema: den moderna exploateringen förtär inte arbetaren utan suger ut honom, vampyriskt. Att välja colaburken framför det rostade spädbarnet är att välja det förtäckta och globala utsugeriet framför det blottade och lokala förtärandet.
Som litterärt motiv tycks kannibalismen stå i avslöjande relation till den kapitalistiska ideologin. Det paradis vi lever i är ju ett samhälle där det inte bara är möjligt utan påkallat att köpa kroppar för all slags konsumtion utom den rent bokstavliga: för sex och arbete, surrogatskap och adoption, eller för organtransplantationer. Bjuds en kropp inte ut på den vita marknaden finns den säkert på den svarta, och dessa är i kapitalismen omöjliga att skilja åt. Med ett undantag, alltså: ingenstans säljs mänskliga kroppar för bokstavlig förtäring. Det är som att slukandet av människan gör hennes genomgående förtingligande alltför påtagligt. Liksom mannen och pojken i romanen kan kapitalisten övertyga sig om sin egen godhet därför att man åtminstone inte förtär sina medmänniskor. Genom att tro sig stå fri från barbariet framhärdar man i en idylliserande föreställning om konsumtionssamhället som befriat från egentlig konsumtion.
Att vägra äta människor är därför i sig något av en våldshandling. Här förenar sig kapitalismen i själva verket med den humanism som ofta tror sig korrigera dess värsta avarter. Denna vägran stammar ju ur det kategoriska förnekandet att människan är djur och därmed kött. Kapitalismen och humanismen ansluter sig i hyllandet av abstraktionen, av värdet som förandligat och frikopplat från materiella villkor. Att äta kött utan att äta människor är att förneka den materiella kontinuitet – de bokstavliga blodsband – som binder mänskliga och icke-mänskliga djur samman; ty om kroppen öppnas och blodet spiller ut blir det alltför uppenbart att ingenting egentligen skiljer oss från dem. Vi är alla kött och vi kan alla ätas.
Men istället för att stycka oss själva styckar vi upp världen i klart åtskilda kategorier.
I den avförtrollade moderniteten framstår kannibalismen som vårt kanske sista tabu; den utgör humanismens sista bastion. Socialantropologen Edmund Leach hör, tillsammans med föregångaren Claude Lévi-Strauss, till dem som utförligast analyserat detta tabu.
För att skilja människorna från djuren lyfter Leach fram den mänskliga ”kulturen” som han definierar som de sätt på vilka människogrupper delar upp ett grundläggande ”djuriskt” erfarande av världen. Med kulturella språksystem styckar människorna upp sin omgivning i språkliga kategorier som skapar ”artificiella inre världar”, som de misstar för något objektivt och utvändigt. Om barnet fortfarande ser materialiteten som ett flödande kontinuum utan tydliga avgränsningar kommer det så småningom, genom att tränas i språket, att ”lägga ett slags särskiljande rutnät över denna omgivning, vilket tjänar till att urskilja världen som vore den sammansatt av ett stort antal separata föremål, vart och ett betecknat med ett eget namn”.
Men i mötet mellan materiell kontinuitet och språkliga distinktioner föreligger ständigt ett glapp eller en rest som trotsar kategorierna. För att bevara ett slags stabilitet i vår världsbild måste vi ständigt tränga bort alla de gränstillstånd – gråzoner – som finns mittemellan begreppen. Och det är enligt Leach i denna bortträngning som tabut uppstår. Det bortträngda blir något outtalbart som endast kan erkännas indirekt, genom skapandet av sociala tabun, områden som blir särskilt känsliga för att de avslöjar godtyckligheten i ett system av motsatser som ständigt överlappar och glider in i varandra. Med Leachs formel:
Om A och B utgör två verbala kategorier, på så sätt att B definieras som ’det A inte är’ och vice versa, och det finns en tredje kategori C som bildar övergång i denna distinktion, så att C delar egenskaper med både A och B, så kommer C att bli tabu.
Människoköttet är just ett sådant ”C” som förmedlar mellan oförenligheter som människa och djur eller ätligt och oätligt. Köttets köttslighet skapar ett slags ohelig bindväv som språket vägrar godkänna. Enligt Leach kan det ätliga delas in i tre huvudsakliga kategorier. För det första det som utan problem erkänns som föda och som kan ätas som del av en normal diet. För det andra sådant som förvisso är möjligt att äta men som ändå förbjuds eller endast förtärs i undantagsfall, under särskilda omständigheter. Och slutligen sådant som visserligen är ätligt men som av någon anledning ändå inte erkänns som föda överhuvudtaget.
Sådana indelningar osäkras av kannibalismen. Människoköttet tycks ha sin trygga plats i den tredje kategorin där vi inte förväntas uppfatta det som en ätlig substans. Samtidigt är det ju lika styckbart och stekbart som gris eller ko. Därför blir vi emellanåt chockartat medvetna om att det under vissa omständigheter riskerar att flyttas till den andra kategorin. De faktiska vittnesmålen om kannibalism under svält och nöd är otaliga och tycks kittla det allmänna medvetandet i populärkulturella skildringar som Frank Marshalls Alive (1993) eller Ron Howards In the Heart of the Sea (2015).
Men i värsta fall slinker det också in i den första kategorin. Tänk bara på Alexander Pearce, den irländske straffången som bland annat utgör föremål för Jonathan auf der Heides film Van Diemen’s Land (2009). Under en fängelseflykt åt Pearce upp sina medrymlingar för att själv överleva. Så småningom tycktes han dock utveckla smak för proteinet, och under en senare rymning gjorde han om proceduren – trots att annan föda fanns att tillgå. Strax före det att Pearce slutligen hängdes ska han ha prisat det utsökta människoköttet som smakar bättre än både fisk och fläsk.
Det som stör oss mest hos moderna mytologiserade människoätare som Jeffrey Dahmer och Ed Gein är kanske inte att de behandlar människor som om de vore djur, utan att de upphäver själva den gränsdragning mellan människa och djur som ligger till grund för den human-kapitalistiska moralen. Det är ju denna moral som antyder att djur just kan behandlas ”som djur” – vilket historiskt alltid också kommit att inkludera de otaliga människogrupper som av någon anledning betraktats som särskilt djuriska.
Om tabut uppstår i gränsen mellan analog materialitet och digital semantik ter det sig passande att se hur det behandlas i datorspel. Medievetaren Ian Bogost påpekar hur spel utgör ett slags procedural retorik: genom att modellera hur alla möjliga slags system fungerar, och därmed bestämma vilka handlingar spelaren kan och bör utföra i förhållande till olika föremål, skapar spel ett slags implicita argument för hur saker och ting är och ”hur det går till”. I ett jaktspel, där dödandet är det enda sättet på vilket vi kan interagera med djuren, skapas ett påstående om relationen mellan djur och människa. På så sätt skapar spelen påtagliga modeller av våra ”artificiella inre världar”, inte minst därför att de måste dela upp alla ting, kroppar och varelser i objektsklasser vilka sedan definieras av de förbestämda interaktioner de möjliggör.
Medievetaren McKenzie Wark påpekar följaktligen att det verkliga spelvåldet inte ligger i de färgglada explosionerna utan i fastställandet av vart allting hör hemma och hur det klassificeras. Alla spel där våld förekommer reglerar exempelvis vilka karaktärer eller klasser av varelser som kan eller inte kan dödas.
I en del spel blir kannibalism verkligen en del av spelvärlden. Vanligen anmodas emellertid inte spelaren att ta del i handlingen. I Elder Scrolls-spelens fantasyvärld Tamriel har exempelvis skogsalverna slutit ett förbund med skogsguden Y’ffre som förbjuder dem att konsumera växter. Istället lever de uteslutande på kött, inklusive den egna artens. Men detta är del av spelvärldens bakgrundshistoria – dess lore – snarare än något som spelaren själv tar del i.
I Assassin’s Creed Syndicate (2015), som utspelar sig i det viktorianska London, förekommer en rad sidouppdrag baserade på Sherlock Holmes-berättelsernas format. I ”The Fiend of Fleet Street” utreder man några mystiska försvinnanden i ett avgränsat stadskvarter. Snart uppdagas att någon sålt billigt kött till bagaren, och levererat gödsel med skelettdelar i till blomsterhandeln. Det visar sig att det är den innovative lädermakaren som börjat mörda människor för att förse det lokala näringslivet med billiga råvaror. Genom kannibalismen görs den kapitalistiska konsumtionen alltför påtaglig och det blir upp till spelaren att upprätthålla ordningen genom att överlämna den skyldige till de straffande myndigheterna.
I enstaka fall gör spelmekaniken det möjligt att överträda det kannibalistiska tabut. De postapokalyptiska Fallout-spelen skildrar en värld efter atomkatastrofen, nästan lika död och ogästvänlig som McCarthys (om än beströdd med betydligt fler överblivna colaflaskor). Här kan man jaga djur för att överleva men i regel inte människor. Dock stöter man här och där på en ätbar substans som endast går under beteckningen ”strange meat”. Det är fullt möjligt att ta sig igenom spelen utan att närmare fundera på vad detta kan vara, men den uppmärksamme spelaren kan få besked.
Anekdoten om Pearce antyder emellertid hur kannibalismen inte enbart är en fråga om födotillgång; lagens överträdelse har också sin särskilda lockelse. Georges Bataille understryker följaktligen att det inte räcker att se kannibalismen som ett återfall till något slags djurisk okunskap om de sociala reglerna. Den uttrycker ett hyperkultiverat snarare än vilt begär, det vill säga något som är oskiljaktigt från kulturen som sådan: ”Begäret är inte djurets likgiltiga suktande efter något utan just det att objektet är förbjudet, heligt; det är tabut som väcker begäret.”
Att förbud kan skapa begär i spel syns kanske tydligast när man i öppna världar plötsligt stöter på en så kallad ”osynlig vägg” som till synes omotiverat avgränsar ett geografiskt område som enligt spelets etablerade logik borde vara tillgängligt. Trots att sådana gränser är tekniskt nödvändiga förkläs de ofta som geografiska hinder – ett oöverstigligt berg, en oändlig ocean – för att inte bryta spelarens inlevelse. När spelaren ställs inför en sådan osynlig vägg kan det lätt upplevas som ett slags utmaning: att trots allt nå denna punkt som, om den inte gjorts otillgänglig, istället mötts med fullkomlig likgiltighet. Själva förbudet gör platsen begärlig.
En liknande effekt uppstår när vissa objektklasser helgas och görs oantastliga. Många spel har ”essentiella” karaktärer som inte kan dödas då de behövs för att föra handlingen framåt. Fallout: New Vegas utgör ett ganska unikt undantag då man faktiskt kan döda alla man möter och ändå klara spelet. Ett förbehåll finns dock även här. Bland spelvärldens tusentals karaktärer finns några få, för handlingen oväsentliga, barn som varken går att skada eller ens sikta på. I spelarforum har denna begränsning pekats ut som en av de detaljer som tydligast bryter inlevelsen därför att den också bryter mot spelmekanikens egen etablerade logik. I samma stund uppstår ett begär hos spelaren att se om det ändå inte på något sätt är möjligt att kringgå denna till synes godtyckliga begränsning. Mycket riktigt har det också skapats inofficiella spelmodifikationer som gör det möjligt att döda barnen trots allt. Om det ursprungliga spelet argumenterar för barnets helighet understryker denna modifikation hur de förenas med oss i vår köttsliga dödlighet. Ännu har dock ingen skapat något tillägg som gör det möjligt att grilla dem över öppen eld.
Det ursprungliga spelet inkluderar dock möjligheter att aktivt överskrida tabut. Här specialiserar spelaren sin karaktär genom att tilldela den olika perks, ett slags bonusegenskaper. En sådan perk är just ”Cannibal”, vilken faktiskt gör det möjligt att, i en utstuderat ”djurisk” animation, äta lik. Blir man påkommen är risken stor att man attackeras av upprörda personer i sin omgivning; trots att handlingen är möjlig är den fortfarande socialt stigmatiserad. Men spelet skapar också incitament för att utforska kannibalismens potential. Den särskilt hängivne spelaren kan exempelvis belönas med en hemlig speltrofé – ”Meat of Champions” – om man lyckas med den svåra uppgiften att äta av spelets fyra mäktigaste karaktärer.
Och kannibalismen framställs faktiskt inte heller enbart som en bestialisk handling. I uppdraget ”Beyond the Beef” möter man ett anrikt gammalt sällskap, The White Glove Society, som tidigare ägnat sig åt, men nu upphört med, kannibalistiska ritualer. En medlem söker återställa traditionen genom att i hemlighet servera människokött vid en stor bankett och spelaren kan välja mellan att hjälpa till eller sätta stopp för det hela. Medlemmarna ges en sofistikerad och gammaleuropeisk look, i frack och galaklänning, hög hatt och venetianska masker. Galamiddagen framstår som en formaliserad ceremoni.
Här får motivet avslöja den kolonialistiska ideologi som differentierar mellan primitiva och civiliserade kulturer: här finns ritualens alla inslag, och överträdelsen presenteras som ett uttryck för, snarare än ett brott mot, den sociala konventionaliteten. Den djuriske likätaren och den uppklädde aristokraten förenas i att de båda agerar i det mellanrum, den rest eller gråzon, som genereras av de normativa kategorierna. Som socialantropologen Franz Steiner visat har ordet tabu etymologiskt sett samtidigt betecknat det heliga och det profana, det upphöjda och det nedsmutsade, vilka blir oskiljaktiga från varandra.
Det finns i själva verket inga samhällen helt utan kannibalism, konstaterar Lévi-Strauss. Hos oss sker den främst indirekt, i medicinskt syfte, som när mänskliga hormoner utvinns ur hypofysen för att injiceras i barn med tillväxtstörningar – vilket lett till dödsfall i Creutzfeldt-Jakob motsvarande kuru-utbrotten på Papua Nya Guinea. Dessa två namn betecknar samma sjukdom med samma orsak. Vi är redan kannibaler.
Text: Erik van Ooijen
Illustration: Karstein Volle
