Etikettarkiv: Sociologi

Webben sänkte tröskeln för dejting

Dejting har varit en del av det moderna samhället i en form eller annan redan i flera hundra år. I 1700-talets Europa var det övervakade uppvaktningar. På 1950-talet var det närmare den informella, sociala aktiviteten vi ser i dag men med betydligt mer fokus på etikett. Vi hade knappt hunnit vänja oss vid den moderna dejten när det åter skedde en omvälvning hösten 2012: Tinder.

För den som inte hängt med i svängarna är Tinder en app – eller ett program – som används med mobiltelefonen, och som som parar ihop singlar då båda ”gillat” varandras profiler.

Sanna Korpela som är vetenskapsjournalist vid Befolkningsförbundet och utbildad psykolog tror att nätdejtingen är här för att stanna.

– I vårt samhälle har den ett starkt fotfäste. Det är möjligt att det i framtiden igen blir vanligare att träffas ansikte mot ansikte men att den helt skulle försvinna är nästintill omöjligt.

Iiris Mattsson, 30, är studerande vid Helsingfors universitet. Hon gick med i Tinder för fem år sedan, kort efter att tjänsten lanserats.

– Som nybliven singel kändes det som en bra grej. Det var ett nytt och spännande sätt att träffa nya människor. Förvisso hade nätdejting funnits redan länge, men det här kändes som något helt annat.  Det är nästan som ett spel när allt går så lätt och kvickt till, säger Mattsson.

Hon har också testat mer traditionell nätdejting, dessvärre inte med några vidare resultat.

– Sajterna ställer en massa frågor, och så är det tänkt att de utgående från det ska para ihop en med andra som svarat liknande som du. Det har bara aldrig funkat för mig: jag känner inte att jag fått något ut av sådana tjänster. Jag tror delvis att det ligger något i hur snabbt allt går till på Tinder – det blir aldrig för allvarligt och så är tröskeln lägre att ge sig med i det.

Mattssons Tinderupplevelse har varit blandad, men mestadels positiv, uppger hon.

– Ofta blir ju den första dejten också den sista. Det är så lätt att bara gå vidare till nästa dejt om det inte synkar genast, och det är ju egentligen omöjligt att lära känna någon på bara någon timme. Det går ju åt båda hållen också: man varken ger mer än en chans åt sin dejt, och man kan inte heller vänta sig att få mer än en chans.

En vanlig kritik mot Tinder är att användarna dömer varandra bara utgående ifrån deras utseende.

– Ett stort fokus på utseende har sina risker. Det orsakar ofta orealistiska förväntningar, säger Korpela. Hon anser att det kan vålla problem för både män och kvinnor, fast på olika sätt.

– Vi talar mycket mera och ur flera synvinklar om trycket kvinnor upplever när det kommer till utseende. Det har inte funnits lika mycket utrymme för diskussion kring trycket män upplever.

Michaela von Kügelgen, författare och frilansjournalist, har också hon haft mest positiva upplevelser av Tinder och andra former av nätdejting.

– Alla mina mer seriösa förhållanden har börjat på nätet, berättar hon.

Sin första mer seriösa pojkvän träffade hon på en numera nedlagd dejtingsajt, och senare har även hon övergått till den väldigt populära appen.

– Jag hade precis kommit ut ur ett längre förhållande då jag laddade ner Tinder. Första gången jag fick en match slängde jag faktiskt mobilen ifrån mig.

von Kügelgen har emellertid med tiden fått en mer avslappnad inställning till appen.

– Jag tycker det är fantastiskt att tröskeln är så låg och jag brukar uppmana folk att dejta friskt och våga gå på dåliga dejter också. Men för många kan Tinder lätt bli en bekräftelsemaskin, säger hon.

von Kügelgen ser på utvecklingen som en demokratisering av dejtandet.

– Jag anser att man får väldigt mycket ut av det hela bara man är ärlig och snäll. Alltför ofta glömmer vi att det faktiskt är en människa bakom bilden. Jag har nog fått höra att jag är den snällaste människan på Tinder, vilket kanske säger något om hur samtalen ofta går till, säger hon. Jag tror på den enkla sanningen att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad.

Korpela har ett liknande budskap för singlar:

– Det viktigaste är att öka sin självkännedom. Ha förståelse för det att varken du, andra eller livet överhuvudtaget är perfekt.

Felix Fortelius

Förlaget Schildts & Söderströms ger i höst ut boken Tinderdejten, och samlar för ändamålet in erfarenheter från användare på en Facebooksida med samma namn. På sidan kan man dela med sig av sina upplevelser med appen och även få råd av en Tinderexpert. Ny Tid har fått lov att dela med sig av några historier.

Kvinna, 44:
Chattade med en man som istället för smileys och emojis skrev ”hihihi”. Först tyckte jag att det var lite konstigt, ”det skulle vara roligt att ses nångång hihihi”, ”tycker du om sex hihihi”, ”hihihi vad jobbar du med”. Så småningom började jag ändå tycka att det var lite charmigt och avväpnande … Vi träffades några gånger och jag tyckte om honom men tyvärr var han sen gift. Hihii.

Kvinna, 24:
För två och halvt år sedan jobbade jag som au-pair i USA. Hade 4 månader kvar i landet när jag matchade med en kille. På första dejten klickade vi direkt. Jag hoppades att han skulle bjuda hem mig till sig, men istället promenerade han med mig hem. Vips så lyckades 4 månader passera och x-antal dejter. Jag var dööökär och bestämde mig för att att chansa och stanna ett år till, nu är vi förlovade och ska gifta oss nästa år.

Anonym:
Mannen verkade lovande. Vi hade träff på Ateneum, planen var att se en utställning och dricka ett glas vin. Han dök upp och såg lika trevlig ut som på profilbilderna. Sen fick jag syn på hans fötter. Han hade på sig såna där träningsskor som separerar tårna och ska ge barfotakänsla. För mig kändes det mest som att vara på utställning med Gollum.

Vad har våld med sport att göra?

”Serious sport has nothing to do with fair play. It is bound up with hatred, jealousy, boastfulness, disregard of all rules and sadistic pleasure in witnessing violence: in other words it is war minus the shooting”

Det här citatet plockat från George Orwells artikel ”The Sporting Spirit” i Londontidningen  Tribune (december 1945) inleder boken Om sport och våld, skriven av den svenska författaren och kulturdebattören Isobel Hadley-Kamptz. Orwells artikel fokuserar mycket på supportrars beteende och den nationalism som gror och göds i samband med sport. Hadley-Kamptz bok har ett bredare mål och hon skriver om allt från sportens våldsamma väsen i historiskt perspektiv till supportervåld.

”Våld är en del av att vara människa”

Isobel Hadley-Kamptz placerar våldet inom idrotten i ett historiskt sammanhang. Hon för fram att sport alltid varit ett ordnat sätt att kämpa och tävla mot varandra. Grekiska pankration – en kombination av brottning och boxning – hade bara två regler, ”inte bita, inte trycka ut ögon”. Att bryta motståndarens armar och ben var däremot helt okej.

”Inom boxningen dröjde det till 1867 och markisen Queensberrys regler innan det infördes ronder och viktklasser för att minska de tävlandes skador”.

Med tiden har våldsuttrycken på många håll flyttats allt mer från arenorna upp på läktarna och ut i samhället.

Hadley–Kamptz menar att det är att blunda för människans natur att bortse från vår inneboende våldsamhet.

Vänta nu. Är vi inte mer civiliserade nu? Våld är ju fel. Stora delar av befolkningarna exempelvis i Norden lever åtminstone på ytan städade liv i ordnade former…

Har du fått mycket frågor kring detta att förstå sig på människans våldsamhet?

– Jag tror att aggressivitet och tävlan är helt grundläggande delar av vad det är att vara människa. Vissa tider tar det sig väldigt destruktiva uttryck medan det i  andra tider tar sig mindre destruktiva uttryck – då människor har lyckats skapa regelsystem och ramverk.

Dubbelheten mellan civilisation och människans inneboende våldsamhet har ju alltid funnits och kommer alltid finnas, säger Hadley-Kamptz.

Isobel Hadley–Kamptz säger att hon ändå mött folk exempelvis på seminarier som ställer sig frågande till boken, för att de upplever våld som något obegripligt och obehagligt.

– Tanken kring att vissa människor vill ägna sig åt våld och detta med kollektivism är främmande för många i dagens samhälle. I många fall handlar det ju om symbolisk aggressivitet i grupp såsom är fallet när fotbollssupportrar häcklar motståndare.

Symboliskt våld

Sopa, idiot, bondjävel. Så ropar svenska fotbollslaget Hammarbys supportrar i så gott som varje match precis innan motståndarlagets målvakt ska skjuta sin inspark.

Byt sista ordet till ”tjockis”, så vet du vilken ramsa IFK Göteborgs supportrar ropar åt motståndarens målvakt på lagets hemmamatcher. De här ramsorna är förstås föraktfulla, men de hör på på något vis till.

Så har vi förstås alla sexistiska och homofoba invektiv som numera mer sällan ropas av en hel hejarklack utan oftare av mindre grupper eller bara av enstaka individer. För att inte tala om utrop om att en motståndare eller domaren ”ska dö”. Här närmar vi oss det Hadley-Kamptz kallar symboliskt våld.

– Det finns någonslags överenskommelse om att där och då, på arenan så får man skrika ut i vrede och vanmakt över sitt lags motgångar.

Som med mycket annat beteende i samhället så finns här outtalade regler för att ett visst beteende är godkänt vid en särsklid tid och en särsklid plats. Det är en avskild arena som skiljer sig från det vanliga livet.

– När man skriker okväden – då menar man inte det, det är inte verklig aggressivitet. Man skulle ju inte få för sig att verkligen slå den där linjemannen på käften. Även om man till och med skriker det i det ögonblicket när hemmalaget vinkades för offside.

Men är det så okomplicerat? Nej, såklart inte. Bara under de senaste fem åren har domare fått sätta livet till efter att de attackerats av spelare eller supportrar i Nederländerna, Argentina och Brasilien. Och i Sverige har två supportrar, i helt olika situationer, avlidit efter våld från andra supportrar på 2000-talet.

Fysiskt våld

Isobel Hadley-Kamptz har i över ett decennium stått i en fotbollsklack och har via det upplevt supporterskapets olika sidor. I Sverige finns det en så kallad firma, ett gäng som fokuserar mest på att slåss mot andra firmor, i närheten av de flesta större fotbollslagen.

– Det finns ett litet antal personer som inte gör uppdelningen mellan symboliskt våld och fysiskt våld. De ser tvärtom kanske det verbala och symboliska våldet som någon slags uppladdning för riktigt våld. Då uppstår frågan: är man medskyldig till att någon går och slår ner motståndarsupportrar för att man sjungit med i elaka ramsor om dem. Det som är en glasklar gräns mellan symboliskt och verkligt våld – det är det inte för alla.

I boken påminner författaren om att ordningsproblemen och våldsamheter inne på arenorna och i deras närhet generellt har minskat i Sverige under de senaste åren. Undantag finns – som slagsmål och stenkastning vid Gullmarsplans tunnelbanestation inför derbymatchen mellan Hammarby och AIK för två år sedan – men den allmänna trenden är att de organiserade slagsmålen flyttats långt bort från matcherna.

– Det är jätteviktigt att folk inte ska behöva vara rädda för att gå på match. På den punkten gör polisen ett bra arbete. Däremot kanske jag inte tycker att polisen behöver ägna så mycket energi för att stävja människor som stämmer träff ”i en grusgrop i Vallentuna” för att ha informella boxningsmatcher. Jag känner ingen större upprördhet kring att folk väljer att göra det.

Hadley-Kamptz drar en tydlig gräns här: hon ser det som viktigt att polisen håller koll på firmamiljön och dess kopplingar till exemplevis den nazistiska miljön (som traditionellt funnits representerade åtminstone i Firman Boys, som består av AIK-supportrar och i en annan stockholmsfirma, Djurgårdens Fina Grabbar).

– Det är viktigt att beivra sådant våldsamt beteende som riktar sig  mot utomstående.

För snart tre år sedan inträffade en allvarlig incident av det tidigare nämnda slaget. De två fotbollsfirmorna gjorde gemensam sak i Stockholm med högerextremister och misshandlade förbipasserade personer som de antog vara ensamkommande flyktingungdomar. På polishåll är man  även oroad över att folk från firmamiljöerna dras in i organiserad brottslighet. Ett annat, direkt fotbollsrelaterat, problem är att fotbollsfirmorna hotar fotbollsspelare och anställda inom fotbollsklubbarna.

Men hur är det då med den breda folkliga supportergemenskapen och deras inställning till ”de egna lagens” våldsamma firmor? Både på Stockholmsläktarna och exempelvis i Göteborg har firmorna sina egna givna platser på läktaren – platser där de hänger sina banderoller.

– Där tror jag ändå att det finns en uppfattning att ”de kanske är idioter, men de är våra idioter.” Jag tror att det finns en viss benägenhet att försvara dem … För mig går gränsen om de ger sig på vanliga förbipasserande eller fredliga supportrar.

Stopp för rasistiska nidramsor

Isobel Hadley-Kamptz tangerar i boken flera gånger hur supporterbeteendet och supporterkulturen är  kollektiva fenomen. Verkligt intressant blir det när författaren beskriver den förändring som skedde på svenska fotbollsläktare åren kring millennieskiftet. Det handlar om tiden när de svenska klackarna gjorde upp med rasismen.

– Det hade ju i många år varit alldeles fruktansvärt – riktigt hemskt. Det fanns en hel del rasistiska ramsor – det skedde både inom hockeyn och fotbollen. Och på den tiden var det rätt vanligt med högerextremister bland de tongivande supportrarna.

Det handlade på den tiden inte om enskilda individer som fick för sig att dra nedlåtande ramsor utan det var en del av den breda kulturen på många läktare. Arbetet mot den högljudda rasismen startade samtidigt från gräsrötterna – bland supportrarna själva – och från klubbarnas håll, uppifrån.

– Folk var så trötta på det. Det blev ett effektivt utrensingsarbete särskilt bland de tre stockholmsklubbarna (AIK, Djurgården, Hammarby) som jag känner bäst till. Och idag existerar det knappt ens något sådant som rasistiska ramsor på arenorna. Visst kan det hända att enskilda personer ropar något rasistiskt, men då blir de snabbt tillhutade av andra supportrar.

Hadley-Kamptz tillägger att det fortfarande finns enskilda högerextrema personer bland supportrarna, men de visar inte sina åsikter på arenorna.

– Och supportrarna ska inte tillåta att högerextremister är talespersoner för supporterklubbarna, det är viktigt.

– Men just nu går jag omkring och längtar efter att det skulle komma en likartad rörelse för att bli av med den sexism och homofobi som absolut finns på läktarna idag. Men det kräver att folk själva tröttnar på det och agerar. Jag har under de senaste fem åren märkt att det växer fram en grogrund för en förändring. N

Isobel Hadley-Kamptz:
Om sport och våld.
Timbro förlag, 2017.

Läs Marcus Flomans kommentar om nynazister i HIFK:s hejarklack, och Axel Vikströms kolumn om idrott och sexism. 

#Metoo en ögonöppnare för män

Vi var många män som överrumplades av #metoo-kampanjen på sociala medier – mest av allt av att synbarligen alla kvinnor i vår bekantskapskrets berättade att de blivit utsatta för sexuella övergrepp eller trakasserier, fysiska eller verbala. Under några dagar fylldes åtminstone mitt Facebookflöde av uppdateringar där kvinnor berättade om sina upplevelser av trakasserier – i lokaltrafiken, på barer och nattklubbar, på arbetet, i skolan, på gatan. Antagligen var det också många som höll inne med sina allra mest traumatiska upplevelser, av skam eller av sociala orsaker.

För många män kom vidden av trakasserierna som en överraskning, vilket tydligt accentuerades i Radio Vega Huvudstadsregionens morgonsändning på tisdagen, där Mia Haglund, generalsekreterare vid Nordisk grön vänster, samtalade med bankdirektören Oscar Taimitarha om ämnet. Taimitarha konstaterade i sändningen att det helt hade gått honom förbi att tafsande på lokaltrafiken är ett vanligt fenomen: “Jag har säkert levt i nån mystisk bubbla eller nånting, det där har jag inte föreställt mig heller, jag har tänkt att det där är sådant som händer på diffusa krogar.”

#Metoo-kampanjen exploderade över internet under veckoslutet, som en reaktion på anklagelserna mot Hollywoodproducenten Harvey Weinstein om att han i årtionden trakasserat en uppsjö kvinnor i filmbranschen. Det var skådespelaren Alyssa Milano som först uppmanade kvinnor på Twitter att tagga sina inlägg med #metoo om de utsatts för trakasserier eller övergrepp, för att belysa vidden av problemet. Exakt varifrån Milano fick idén är oklart, men antagligen var hon åtminstone undermedvetet bekant med den ursprungliga Metoo-kampanj som startades 2004 av aktivisten Tarana Burke, i första hand riktad till svarta flickor och kvinnor i USA som upplevt övergrepp. Från början var det fråga om en uttrycklig solidaritetskampanj – genom att vuxna kvinnor berättade om övergrepp som begåtts mot dem, skulle flickor som blivit antastade och utnyttjade inte behöva känna sig ensamma och stigmatiserade, och våga berätta om sina egna upplevelser.

Det finns de som kritiserat Milano för att hon “stulit” kampanjen från Burke och den ursprungliga målgruppen, men allt tyder på att hon helt enkelt inte var medveten om dess ursprung, och har sedermera lyft fram Burke som ursprungskvinnan. Burke har också i intervjuer uttryckt glädje över att #metoo blivit ett så viralt fenomen.

Kampanjen har ändå inte gått förbi utan kritik. Naturligtvis har det förekommit den del slentrianmässigt mummel om hur klicktivism inte är “riktig” aktivism, och andra har ifrågasatt om sexuella trakasserier verkligen är ett så stort problem som det framställs som. På ett mer teoretiskt plan har det framförts tankar om att denna kampanj än en gång är en där kvinnor talar ur en passiv offerposition, i stället för att fokuset skulle flyttas till de män som trakasserar, förgriper sig och våldtar. Att man i stället för att tala om “övergrepp mot kvinnor” borde tala om “män som utför övergrepp”. Andra har menat att kampanjen blir upplevelsefokuserad, i stället för att angripa de patriarkala strukturer som tillåter övergreppen.

Ännu grumligare blev soppan då männen blandade in sina slevar. Allt fler män började berätta om sina egna upplevelser av trakasserier, om trakasserier de bevittnat, eller om gånger de gått emellan och hindrat trakasserier. Ytterligare en vändning tog kampanjen då män började berätta om de gånger som de själva betett sig svinigt mot kvinnor, bad om ursäkt och noterade att de själva var en del av problemet.

Det var många som gick i taket och beskyllde männen för att “stjäla” kampanjen av kvinnorna, och än en gång hindra kvinnor från att ta plats i den offentliga debatten. För den svenska feministen Lady Dahmer (Natashja Blomberg) rann bägaren över då män som berättade om hur de våldtagit eller förgripit sig på kvinnor fick uppmuntrande kommentarer och tackades för att de delat med sig. “Bara i ett partiarkat kan män hyllas för sina övergrepp”, skriver Blomberg.

Männens deltagande i #metoo-kampanjen kan diskuteras. Övertramp skedde, men min uppfattning utgående från posterna i mitt eget flöde är att de flesta män som deltog i taggandet i första hand ville visa kvinnor sitt stöd, och många av dem lyfte fram det faktum att de själva var en del av problemet. Många sporrades säkert också av alla de uppmaningar som getts män att diskutera sexuella övergrepp och toxisk maskulinitet. Sedan är det alldeles klart att det är bakvänt att berömma män som berättar om att de trakasserat kvinnor.

Och så måste man minnas att det rör sig om en hashtaggkampanj. Sådana är sällan fruktbara utgångspunkter för djupa diskussioner om strukturella problem. Ju större spridning de får, desto längre bort från sina ursprungliga motiv tenderar de att rinna. Alla som deltar vet inte nödvändigtvis vad ursprunget har varit, och deltar på det sätt som de tror att det är tänkt att man ska delta – i högsta godtro. Och naturligtvis finns också de som är ute efter att sabotera och förvränga.

Det är inte heller första gången som en kampanj på sociala medier lyfter fram sexuella övergrepp mot kvinnor. För ett par år sedan hade vi taggen #prataomdet, och det var mycket debatt efter Donald Trumps uttalande om hur han grabbar tag i kvinnors underliv. Man kan fråga sig hur mycket dessa diskussioner egentligen förändrade, och om #metoo-kampanjen kommer att ha någon praktisk betydelse då den bedarrat.

Nu kan jag bara skriva ur en rent personlig upplevelse, men min uppfattning är att #metoo-kampanjen har varit upprivande och en ögonöppnare också för män på ett sätt som tidigare kampanjer inte varit. Den har kommit nära inpå, och på ett enkelt men effektivt sätt illustrerat vidden av problemet med sexuella trakasserier mot kvinnor. Det genomslag den fått har också fått många män att kringgå den reflexmässiga reaktionen att slå ifrån sig och tänka att “det här berör inte mig, jag har ju aldrig trakasserat någon”. Och jag tror att det är här som vi hittar orsaken till att män plötsligt känt ett behov av att “bikta sig” offentligt.

Åtminstone jag själv fick mig en allvarlig tankeställare. Jag har alltid tänkt att jag aldrig trakasserat eller utnyttjat någon sexuellt. Jag har inte heller föreställt mig att någon av mina nära vänner skulle ha gjort det. Men den massiva vägg av #metoo som mötte mig, fick mig att haja till. Om så många av mina kvinnliga vänner, som rör sig i helt samma kretsar som jag, blivit trakasserade, så måste de betyda att ganska många män i min omgivning har trakasserat – utan att de ens skulle medge det för sig själva. Kanske också jag själv? Och det är då tanken börjar röra på sig: hur är det egentligen med alla de små förseelser som jag inte har klassat som trakasserier? Nej, jag har aldrig tafsat på någons bröst på dansgolvet utan tydligt samtycke, men hur är det med de där “harmlösa” förseelserna som så många av oss män gjort oss skyldiga till som unga? Partyhånglet, “poängsättandet” av studiekompisars kroppar grabbarna emellan, de där gångerna man försökte lirka till sig lite sex av en partner som tydligt sade “inte nu”? Jo, visst kan man klassa dem som trakasserier. Det var en obehaglig insikt. Även om jag på ett teoretiskt plan insett mig vara en del av det strukturella problemet, har jag inte tidigare insett att jag faktiskt är det på ett rent konkret och personligt dito.

Jag skrev ingen #metoo-uppdatering, men jag förstår mycket väl de män som just på grund av den här kampanjen kom till liknande insikter som jag, och ville dela med sig i solidaritet, kanske i något slags mindre chocktillstånd över sin egen insikt. Sedan är det antagligen så att dessa uppdateringar nog försköt fokusen på ett icke-önskvärt sätt.

På grund av sitt enorma virala genomslag vågar jag påstå att #metoo-kampanjen verkligen har öppnat mångas ögon för de strukturella problem som föreligger inom patriarkatet, bättre än all statistik eller feministisk teori i världen, därför att den också fått en nästan chockartad emotionell genklang hos många män. Låt vara att den teoretiska diskussionen om strukturerna ganska långt lyst med sin frånvaro, men #metoo var måhända den öppning som många behövde för att i framtiden intressera sig också för de genomgripande analyserna om strukturer.

Nu måste vi män ta vårt ansvar och diskutera vidare, också efter att kampanjen på sociala medier tystnat. Vi måste diskutera vilka strukturer det är som behöver förändras, varför de existerar och hur vi kan förändra dem. Vi måste tala om kvinnors rätt till sin egen kropp och sin sexualitet också då det inte är på tapeten, starta våra egna kampanjer för att motarbeta att män utför övergrepp, motarbeta den vardagliga sexismen och alla de trakasserier och överträdelser som vi så ofta viftar bort som “skämt”. Framför allt måste vi dagligen påminna oss själva om våra egna privilegier, att det vi ser från vår position bara är toppen av ett isberg. Då vi blir chockade av historier om tafsande på spårvagnar bör vi minnas att det är en vardag som många kvinnor lever med, till den grad att den nästan blivit normaliserad. Det är en vidrig insikt, och om #metoo gjort något, är det kanske att vi kan hålla i minnet den känsla av ilska och obehag som många av oss har drabbats av i samband med kampanjen.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Våld och maskulinitet

Det finns en faktor som är gemensam för knivdådet i Åbo, terrorattacken i Barcelona, tidigare terrordåd i London, Madrid och New York, men också med de tragiska våldsdåden i Myrbacka, Kauhajoki, Columbine och Virginia. Alla förövare i dessa våldsdåd var män.

Vi ska inte påstå att våld enbart är männens last – visst har historien också gett oss prov på kvinnliga våldsverkare. Men utanför krigszoner är de kvinnliga massmördarna och terroristerna så få att vi tenderar att bli överraskade varje gång en dylik uppdagas. Enligt en undersökning har 98 procent av alla masskjutningar i USA utförts av män, och alla uppmärksammade skott-, bomb-, bil- och knivdåd som utförts i Norden under det gångna decenniet har utförts av män.

Att lyfta fram detta betyder inte att vi ska förringa övriga faktorer som leder till att en person väljer att utföra ett våldsdåd. Det är lika reduktionistiskt att säga att någon blir våldsverkare för att han är man som att säga att någon blir terrorist för att hen är muslim. När vi till exempel talar om terrorism är det viktigt att vi tar hotet från organiserad jihadism och islamistisk radikalisering på allvar, vilket jag skrivit i en tidigare webbledare. Inte heller ska vi glömma att socioekonomiska faktorer och allmänna samhällsströmningar i hög grad bidrar till en persons våldsbenägenhet.

Men vi behöver en bredare debatt om varför män utför våldsdåd. Något entydigt svar på frågan ska man förstås inte vänta sig. Dels handlar det om rent biologiska faktorer: testosteronproduktionen i den manliga kroppen ökar de aggressiva tendenserna. Detta i kombination med en neurologisk utveckling som gör att människans tendens att ta risker och bete sig äventyrligt och upproriskt når sin kulmen mellan 18 och 26 leder till att terrorister och våldsverkare ofta är unga män.

Men biologi och neurologi är bara en del av svaret. Enligt sociologen Abigail A. Baird syns samma tendens till antisocialt beteende och risktagning hos unga kvinnor, men de tenderar enligt henne att i högre grad avskräckas av sociala normer – kvinnor belönas inte socialt och kulturellt för aggressivt och våldsamt beteende på samma sätt som män.

Inom feminismen talar man om det som på engelska kallas toxic masculinity – eller destruktiv maskulinitet. Termen används för att beskriva att den mansnorm som i dag dominerar i så gott som alla kulturer inte bara är skadlig för kvinnor och genusminoriteter, utan också för cis-män. Så kallade mansrättsaktivister vill gärna påstå att feminismen skapar orealistiska förväntningar på män, men snarare är det så att feminismen lyfter upp ett problem som män alldeles för sällan diskuterar själva, det vill säga den djupt skeva och ohälsosamma syn på maskulinitet som har skapats i århundraden.

Studier har visat att den typiska massmördaren har ett förflutet som kvinnomisshandlare – det är ingen överraskning av knivmannen i Åbo valde kvinnor som sina offer. Dådet blev således en offentlig uppvisning i en katastrofal mansnorm – en norm som manifesterats i så gott som alla våldsamma ideologier och grupper. Tyvärr är det en norm som inte bara potentiella våldsverkare påverkas av, utan som berör alla män på ett sätt eller annat i vardagen. Och det räcker inte att kvinnliga feminister lyfter upp frågan – det är männen själva som måste ta tag i problemet.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Östsamiskan hämtar sig

– men kanske för långsamt

Skolt- och enaresamiskan klassas som hotade språk. Skoltsamiska talas i dag av bara 300 personer. I dag arbetar många för att återuppliva språken och i förlängningen de samiska kulturerna – men frågan är om det redan är för sent.

Duns, duns, fniss. Syskonen Agafia Kaneli Niemenmaa, 3 år, och Pieti Niemenmaa, 6 år, på förskolan Kuuskõõzz i Sevettijärvi (Čeavetjávri) i norra Finland busar så att leksakerna flyger och teckningarna på väggen fladdrar. Hack i häl följer förskoleläraren Hanna-Maaria Kiprianoff som tappert försöker hålla ordning på diverse utklädningskläder, gummisvärd och barbiedockor. Det är en scen som hade passat in på vilken förskola som helst om det inte hade varit för en viktig skillnad – Kiprianoff pratar nämligen bara skoltsamiska med barnen.

– Alla som kommer över tröskeln måste prata, eller åtminstone lyssna på skoltsamiska, säger hon.

Skoltsamiska talas av drygt 300 personer, vilket gör det till ett av de mest hotade språken i världen, enligt Unesco. Antalet talare hade troligtvis varit många fler om det inte hade varit för den omfattande förfinskningen av samerna under 1800- och 1900-talet som bland annat innebar att all undervisning skedde på finska.

Sedan drygt två decennier tillbaka finns det dock möjlighet att gå i en skoltsamisk förskola, åtminstone om du väljer att bosätta dig i Sevettijärvi eller i Ivalo där landets två förskolor finns. Skolorna är även öppna för barn som inte har en skoltsamisk bakgrund, men trots detta går regenereringen långsamt och på Kuuskõõzz går i dag bara tre barn i åldrarna tre till sex år.

Ensamheten verkar dock inte beröra Kaneli och Pieti nämnvärt där de rusar runt i snövitklänning respektive batmancape.

– När man är förälder tänker man på barnets bästa och då är det oftare enklast att bara sätta dem i en finsk skola. Trots att man har rätt till det är det för mycket byråkrati med undervisning på skolt och det krävs mycket beslutsamhet om man vill att ens barn ska lära sig språket, säger Kiprianoff.

Lärt sig som vuxen

Hon samlar barnen runt ett litet bord och berättar att det är dags för ”peei’vkruug” – aktiv undervisning i skoltsamiska. I dag ska de spela memory och öva på orden och genast sätter både Pieti och Kaneli, som hittills svarat Kiprianoff på finska, att prata skoltsamiska.

– De förstår samiska, men brukar svara mig på finska. Men lustigt nog byter de ofta till skoltsamiska när det är en lek eller uppgift som de blivit introducerade för här på förskolan.

Själv var Kiprianoff vuxen när hon lärde sig skoltsamiska. Efter att ha flyttat till södra Finland i unga år föll all samiska som hon hade lärt sig i glömska och det var inte förrän hon flyttade tillbaka till Sevettijärvi som hon bestämde sig för att ta upp språket igen.

– Min pappa föddes på gamla ryska sidan och fick inte prata samiska i skolan. Och när vi flyttade till södra Finland sa han att vi inte skulle säga att vi kom från norr för då skulle folk tro att vi var samer.

Kultur behöver språk

Ett par timmar söder om Sevettijärvi ligger Enare (Anar) kyrkby med drygt 500 invånare. Majoriteten av invånarna är enaresamer och drygt 350 av dem talar enaresamiska. En av dem är musikern och journalisten Mikkal Morottaja, även känd under sitt artistnamn Amoc, som förutom att tala språket även har valt att rappa på det.

– I gymnasiet var det en kille som rappade på nordsamiska och då tänkte jag varför inte göra det på enaresamiska? Att göra musik på enare håller det levande och det är mitt sätt att promota det.

Amoc i Enare.

Precis som Hanna-Maaria Kiprianoff, Kaneli och Pieti har han lärt sig samiska från sina föräldrar. I skolan var det däremot finska som gällde, och han hade bara rätt till en timmes modersmålsundervisning på enaresamiska i veckan.

– Min pappa har alltid pratat enare med mig. Det var förbjudet när han gick i skolan, men han var lite av en aktivist och gjorde mycket för att hjälpa och främja samernas rättigheter.

Efter att debutalbumet släpptes 2007 bodde Amoc i Helsingfors i fem år. Efterhand insåg han ändå hur viktigt språket var för identiteten och valde att flytta tillbaka till det glesbefolkade Enare.

– Det skulle vara bättre för både mig och samerna om jag, en kille som kan tala enare och som jobbar med media, var här och förde kampen på hemmaplan, tänkte han.

Enligt Amoc skulle det inte finnas någon enaresamisk kultur om det enaresamiska språket försvann. Å andra sidan är han medveten om att samhället är föränderligt och att kulturer vidareutvecklas. Han nämner samiska nyord som exempel.

– Jag kan inte alla gamla ord, de dog ut med de äldre så vad vi har nu är ett mer finsk-samiskt språk. Men grejen med ett levande språk är ju att det förändras. I mitt arbete som journalist försöker jag att använda så många gamla ord som möjligt, men det är svårt eftersom orden blir allt mer urbana.

Juha Feodoroffs renar.

En futil kamp?

Alla är inte lika optimistiska som Amoc och Kiprianoff. Enligt Mikael Parkvall, lingvist vid Stockholms universitet, är den generella utsikten för de samiska språken allt annat än god. Han menar att så fort ett språk börja tappa talare är det i princip för sent.

– Varje gång ett språk är hotat så kommer solskenshistorierna, men rotar man lite så visar det sig att det gäller fyra ungdomar som kan räkna till tre på det gamla språket och det tycker jag inte räknas. Att man har ett mål betyder ju inte att det kommer att uppfyllas och bara för att föräldrar vill något betyder det inte att det kommer att ske.

Enligt Parkvall ska det mycket till för att en nedåtgående språktrend ska vändas. Förutom högre utbildningar på respektive språk krävs till exempel en urban miljö dominerad av språket ifråga.

– För många utgör staden en lockelse bortom de nödvändiga ärendena och det är ju därför som urbaniseringen är en realitet. Oftast hamnar man då i en miljö som inte domineras av ens eget språk, vilket gör att man börjar tala det andra språket.

Så är fallet med ungdomarna i Sevettijärvi och Enare som för att gå i gymnasiet måste söka sig till Ivalo där majoriteten av invånarna har finska som modersmål. Risken är enligt Parkvall således stor att samiskan får stå tillbaka för majoritetsspråket.

– Innan man vet ordet av har man fått barn med en person ur majoritetsgruppen som har en majoritetstalande förälder. Där man sedan befinner sig i en helt majoritetsspråkig omgivning måste det närmast ske ett mirakel för att barnet ska bli en kompetent talare av minoritetsspråket. Då måste nästa generation också få språket i skolan och så får den konstgjorda andningen hålla på i all evighet. Det är såklart en smaksak, men för mig är inte det vad som menas med att ett språk är levande. N

De samiska språken

Det finns nio samiska språkvarieteter som är indelade i tre huvudsakliga språk.

  • Skolt- och enaresamiska tillhör den östsamiska språkgrenen där även akkala-, kildin- och tersamiska ingår. Skoltsamiska talas nästan uteslutande i området kring Sevettijärvi i Finland samt i Ryssland som skoltsamerna härstammar från. Enaresamiska talas i trakterna kring Enare träsk i Enare kommun. Akkala-, kildin- och tersamiska talas på Kolahalvön. Akkalasamiska anses av Unesco vara utdött.
  • Centralsamiska kan delas in i ett nordsamiskt och ett lulesamiskt område och talas av 20 000 respektive 2 000 talare. Till nordsamiska räknas sjösamiska, som talas i kustområdet i Norge, finnmarkssamiska, som talas i Finnmarken i Norge samt tornesamiska som talas norr om Jiellevárri/Gällivare. Lulesamiska talas i Jåhkåmåhkke/Jokkmokk i Sverige och i Divtasvuodna/Tysfjord i Norge. Till de centralsamiska språken hör även arjeplogssamiska som talas i arjeplogsområdet.
  • Till de sydsamiska språken hör umesamiska, som talas i Västerbotten, och den egentliga sydsamiskan som talas i södra Västerbotten och Jämtland.

Text Izabella Rosengren
Foto Moa Dahlin