Vinna eller försvinna – Om binaritetens dödläge på dejtingappen Tinder

av Sara Rönnqvist

Den som sig i leken ger, den får leken tåla lyder ett gammalt ordstäv. Hur ser då den senmoderna leken eller spelet ut när det gäller dejting, flört och mänskliga relationer? I västvärlden torde vi, åtminstone i teorin, vara rätt fria att definiera våra egna spelregler när det gäller relationsbyggen, men hur ser spelplanen ut och hur påverkar den vår möjlighet att leka?

Det har hänt mig vid flera tillfällen att män som jag har matchat med på den digitala dejtingappen Tinder direkt efter en matchning fyrar av tre eller fyra ja/nej-frågor för att sedan konstatera att vi kunde ses. I min strävan efter att undvika intervjuformatet kanske jag inte har ställt samma frågor tillbaka med ett på svenska klassiskt ”själv då?”, utan jag har försökt erbjuda ett svar med lite tilläggsinformation och detaljer som min samtalspartner har möjlighet att kommentera vidare. Jag har utvecklat mitt svar bortom ett binärt ’ja’ eller ’nej’. När ”förslaget” om att ses då ställs – i mitt tycke alltför snabbt – har jag själv oftast ingen känsla av huruvida jag faktiskt skulle vara intresserad av att ses eller inte.

Att gå på en träff med en främmande person som du träffat i ett sammanhang förknippat med sex och kärlek och som är kantad av både individens och samhällets förväntningar kan vara minst sagt energikrävande. Om den första initieringen till samtal därtill har bestått av några till synes rätt mekaniska öppningsfrågor utan så mycket uppbackning i form av lite återkoppling på något man själv skrivit kan det lätt hända att ett avbrott sker och chatten blir liggande.

Männen förväntar sig i det här fallet naturligtvis ett svar och verkar så fort som möjligt vilja få till en överenskommelse om att ett möte ska äga rum innan chatten dör ut. Jag själv upplever snarare att det är lite av en överträdelse att föreslå ett möte innan tillräckligt mycket samförstånd har etablerats och intresse väckts. Vi driver här helt tydligt olika (interaktionella) projekt eller med andra ord spelar vi olika interaktionella spel, på en spelplan som i sin tur gör vinst på sina användares försök till relationsbyggen.

Tinder som spelplan

Tinder som spelplan utgår från en spelkortsliknande design där användare presenteras för andra användares profiler inom en viss valbar radie från en själv. För att komma vidare i ”spelet” måste användarna eller spelarna svepa (svajpa) antingen höger för att gilla eller vänster för att avvisa en profil, en åt gången. När två användare har indikerat att de båda gillar varandras profiler uppstår en matchning som båda användarna får en avisering om. Nu kan nästa steg tas, vilket består av någon form av kontakt eller interaktion mellan användarna, oftast med hjälp av appens chattfunktion.

Även om användarna redan innan en matchning har behövt evaluera en användares profil och ta ställning till huruvida personen i fråga är någon man kunde tänka sig dejta eller inte, är det den eventuella kommunikation som följer efter en matchning som avgör om en fysisk träff äger rum eller inte. Karaktäristiskt för just den här kontakten är hur rädslan för att bli så kallat ghostad- (ignorerad utan förklaring) kan observeras i hur chattsamtalen organiseras med hjälp av ett både bakåtpekande och framåtpekande frågemönster, ofta i form av en kvittering av det den andra just sagt efterföljt av en ja/nej-fråga. Det här kommunikativa beteendet observerar social-vetaren Christian Licoppe som har granskat Tinder-chattar mellan ett tjugotal heterosexuella män och kvinnor i Frankrike som har matchat med varandra

Även när mer öppna frågor ställs eller en användare erbjuder lite mer utvecklande information om sig själv fogas även här konkreta svarsalternativ till. Det här beteendet signalerar en medvetenhet om att det kan vara tids- och energikrävande för den andra att ge ett längre, mer ingående och öppet svar, resonerar Licoppe. Svarsalternativen och de binära ja/nej-frågorna är alltså sätt att föra samtalet vidare och undvika att chatten dör ut.

Det här ambivalenta beteendet, att delvis vilja öppna upp och ge mer information för att möjliggöra ett relationsbygge, men samtidigt skydda och gardera sig mot eventuella avvisanden, resulterar i att någon egentlig utforskande lek aldrig tar vid. Användarna förblir snarare låsta i spelets inre logik, nämligen att undvika avvisningar och att ständigt evaluera huruvida det är värt att engagera sig och öppna upp för den person som man interagerar med eller inte. Vi är traumatiserade av många avbrutna relationer och uppvisar ett distanserat anknytningsmönster, menar idéhistorikern Isabelle Ståhl.

Insatser och utdelning

Här nuddar vi även vid den betydelseskillnad som finns mellan orden ’lek’ och ’spel’. I spel gör vi insatser. Vi upplever oss som vinnare och förlorare. Vi bluffar, synar, utmanar och konfronterar. Vi utvärderar våra spelare och deras (spel)beteende och jämför med andras och vårt eget. Häri vilar Tinders marknadslogik. Vi presenteras med en mängd alternativ som vi rationellt försöker utvärdera enligt våra egna kriterier. Och om vi skulle stöta på hinder med ett redan initierat samtal är vi medvetna om att vi rör oss  på en arena med miljontals övriga användare och alternativ. Vi är utbytbara produkter, och mycket naturligt drivs vi av en stark känsla av att vilja få utdelning i relation till våra insatser, i det här fallet vår tid och vårt engagemang.

Här vill jag gärna återknyta till mitt inledande exempel om Tinder-konversationerna som stötte på patrull dels på grund av min tvekan, dels på grund av mina samtalspartners brådska att få till en överenskommelse på i mitt tycke lite för skakig grund. Den första kontakten med en person som man har matchat med behandlas alltså av vissa främst som ett uppgörande om en överenskommelse att ses. Vid några tillfällen har jag öppnat upp den här aspekten med män jag chattat med i form av några rader om att jag gärna vill skriva lite med någon jag matchat med för att få en känsla av dynamiken. Jag har då blivit upplyst om att även om man håller på att skriva i evigheter kan man ändå inte veta huruvida det finns en fysisk attraktion eller inte. Så långt håller jag med, men jag upplever det ändå som missvisande att översätta det etableringsmönster som finns för fysiska relationer till sådana där de första initierings- och utforskningsfaserna görs virtuellt.

Oberoende av var vi befinner oss på den här skalan av beredvillighet att testa vattnen fysiskt eller virtuellt verkar premisserna för Tinder-spelet röra sig långt från lekens kreativa och ömsesidiga utforskande där man oftast kommer överens om roller och lekens premisser under lekens gång.

Förväntningar och förhoppningar

Viljan att hitta någon att leka med, ingå en relation med och i slutändan bli bekräftade och älskade av är djupt mänsklig. Vi fortsätter alltså spela och det ser inte bättre ut än att Tinder är den populäraste baren (den enda, kan det tyckas i tider av social distansering och nedstängningar) där vi nuförtiden ses och har möjlighet att träffa någon som verkar intressant.

Näst efter den mer traditionella dejtingsajten match.com är Tinder den populäraste dejtingappen bland unga vuxna i åldern 18–34. Enligt kommunikationsforskaren Leah LeFebvre beror det på dess enkla användarvänliga design, möjligheten att se andra användares position samt för dess redan erhållna popularitet. Om man alltså hyser förhoppningar om att träffa och dejta någon är det Tinder som unga vuxna upplever som den självklara appen.

LeFebvre har inte endast kartlagt varför amerikanska användare väljer att ladda ner Tinder men också de orsaker de har angett för att de raderat appen. Hennes undersökning visar att användare som är intresserade av kvinnor i lite högre grad raderar appen för att de redan dejtar någon eller är i en relation, medan användare som är intresserade av män raderar appen för att de upplever att dem som de matchar med har andra förväntningar eller önskemål på relationen än de själva.

LeFebvres siffror verkar tyda på att användare som är intresserade av män i lite högre grad upplever att det är Tinder de borde vara på om de vill hitta någon, samtidigt som de upplever att de inte får sina förhoppningar om ett förhållande infriade där. Användare som anger att de är intresserade av kvinnor å andra sidan anger i lite högre grad att de väljer Tinder för dess enkla spelkortsliknande design, dess enkelhet och för möjligheten till flört och sex. Samma grupp av användare raderar sen appen för att de dejtar någon eller redan har en relation. Det är alltså användare som är intresserade av kvinnor som i högre grad verkar få sina önskemål tillgodosedda av Tinder-formatet, och eftersom Tinder är mycket vanligare bland heterosexuella personer tillåter jag mig att anta att de här användarna till största delen utgörs av män.

Det här antagandet bestyrks även av sociologen Eva Illouz som menar att mäns makt i västvärlden har förskjutits till just dejtingmarknaden och den sexuella arenan, i takt med att kvinnors status höjs på bland annat arbetsmarknaden. Den här maktutövningen tar då sig uttryck i en känslomässig otillgänglighet, vilket samtidigt medför att kvinnor i högre grad axlar ett reproduktivt ansvar, det vill säga ett ansvar för att relationer går vidare och kanske resulterar i familjebildning. Med detta sagt är jag fullt medveten om att det finns gott om personer som identifierar sig som män som drömmer om familj och barn och är minst lika trötta på ”spelet” som personer som identifierar sig som kvinnor.

Mindre spel, mer lek

Tinder är naturligtvis inte den enda dejtingappen i vårt senkapitalistiska samhälle, men den är helt klart bland de största och mest framgångsrika. Det innebär att den i hög grad påverkar vår attityd till att dejta online och att förhålla oss till eventuella partner. I stället för att vi skulle fokusera på och fascineras av den andra, ligger fokuset snarare på oss själva och på huruvida en viss person tillför vårt liv något av värde. Vi uppmuntras till att spela ett spel med insatser och utdelning, inte till att leka.     

En förutsättning för en lyckad lek utan formella regler är förmågan att (om)förhandla leken med jämna mellanrum, ta temperaturen på klimatet och låta var och en pröva på olika roller. I leken utvecklas vår kreativitet, fantasi och vårt mod, menar psykoterapeuten och författaren –Esther Perel. En sådan här lek kräver dock ett format där gråzoner, osäkerhet och ambivalens tillåts och ges utrymme. Där binära gillanden eller inte-gillanden inte krävs för att man ska få leka, men inte heller ett för seriöst format där ingående evalueringar uppmuntras för att testa på leken. Kanske snarare en app där man skulle logga in för att spela någon form av konversationsspel, och där man under spelets gång har möjlighet att jonglera med sina förväntningar, förhoppningar och intryck utan att behöva sluta sig till ett binärt ’ja’ eller ’nej’ för tidigt. Kanske till och med våga sig på att tillföra den där osäkerheten om huruvida man kommer träffa på den där charmiga främlingen på nytt, i ett nytt spel.

Illustration: Otto Donner

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.