När engagemang blir ett krav

av Mio Lindman

I dagens nordiska arbetsliv har det blivit allt vanligare att förvänta sig att arbetstagarna ska vara passionerade och engagerade. Forskaren Magdalena Petersson McIntyre har intervjuat personer som arbetar inom detaljhandeln. Hon slogs av att många betygade att de älskade sina jobb. I sin forskning har hon analyserat vad detta kan betyda. 

Nånstans är det ju så att har du rätt mental inställning till ditt jobb och du kämpar, så nånstans kommer det ju något gott ur det så småningom. Man måste slita lite.

Så säger Annika, en av personerna som Magdalena Petersson McIntyre intervjuat i sin bok Att älska sitt jobb (2016). I boken kartläggs inställningen till det egna jobbet bland personer som arbetar inom detaljhandeln, närmare bestämt i modebutiker, i elektronik- och byggaffärer. Butikspersonalen hon intervjuar vittnar om ofta outtalade krav på hur man ska vara som säljare. Det gäller vad man har på sig, vilken kroppshållning man har, vilken attityd man uppvisar (att vara intresserad av kläder, smink eller elektronik) och hur man säljer och förhåller sig till kunder. Samtidigt säger många av dem hon talat med att de trivs med sina jobb. Många understryker att det är kul att sälja produkter som de själva är intresserade av. Detta trots att villkoren, ofta i form av oförutsägbara timanställningar, tycks vara rätt dåliga. Hur ska man förstå det här?

Bokens problematik griper tag i ett bredare mönster, som noterats åtminstone under de senaste tjugo åren: som arbetstagare gäller det inte bara att utföra ett oklanderligt jobb, också själva inställningen till arbete finns det krav och förväntningar på. Kort sagt handlar det om att uppvisa en positiv attityd, att vara framåt och passionerad.

Synliggöra arbetsvillkor

Magdalena Petersson McIntyre är docent i etnologi och forskare vid Centrum för konsumtionsforskning, Göteborgs universitet. Ett tema som hon sysselsatt sig med under sin forskarkarriär är ”estetiskt arbete”. Hon har bland annat analyserat kraven på ”rätt utseende” som ställs på många anställda i handels- och servicenäringar. Hur kom hon in på just detaljhandeln?

– Jag var intresserad av att forska om arbetsvillkor i detaljhandeln, dels eftersom det är en stor arbetsmarknad som sällan uppmärksammas på samma vis som exempelvis industrin, trots att den sysselsätter en stor mängd människor, dels för hur arbete i detaljhandeln vävts samman med konsumtion och livsstil på specifika vis.

– Det förvånade mig att så många sa att de älskade sitt arbete och att det ansågs vara så viktigt att göra det. Det var inte något som jag ursprungligen undersökte utan det dök upp under intervjuerna.

Petersson McIntyre ville att intervjupersonernas perspektiv skulle ges plats.

– Det är lätt att ha föreställningar om vad arbete i detaljhandeln innebär och för mig var det viktigt att de skulle få ge sina egna tolkningar. Det ledde också till att jag inte ville avfärda deras berättelser om vikten av att älska sitt jobb som en form av falsk föreställning. När människor själva får berätta om sina erfarenheter och vi lyssnar på dem visar sig verkligheten alltid vara mer komplex. Skälen bakom varför människor väljer att göra som de gör träder fram som mångbottnade och medvetna.

Konkurrens

Petersson McIntyre märkte av konkurrensen mellan försäljarna, särskilt uttalad var den i hemelektronikbutikerna. Att vara en bra säljare handlade för intervjupersonerna ofta om att uppnå säljmål och ligga högt på försäljningsstatistiken. Många talade om säljande som en tävling mellan kollegorna. En individualistisk bild träder fram, det gäller att lyckas för egen del och hålla sig framme.

Du skriver att många av intervjupersonerna omfattar en ‘entreprenöriell logik”.

– De tänkte på sig själva och sina personliga egenskaper som en tillgång som kan marknadsföras som en vara. I mina senare studier har jag fortsatt med att studera influencers. Där är denna logik än mer uttalad. Privatlivet blir en resurs att saluföra på en marknad.

Vilken roll spelar passionsspråket för hur intervjupersonerna uppfattar sin position?

– För de intervjuade var det självklart att älska sitt jobb eller i alla fall att vara emotionellt engagerad i det. Det var inget som uppfattades som konstigt. Om du inte älskade ditt jobb så var det ditt eget fel, då hade du valt fel jobb och borde välja ett annat som passade dig bättre. Det visar hur starka föreställningarna om att vi bör vara emotionellt engagerade i vårt arbete blivit samt att det är individualiserat. Det är upp till dig som person att se till att det är så. Att älska sitt jobb är också vägen till att bli en lyckad individ i samtidskulturen, då har du hittat din plats i världen.

Drömmen om att lyckas

Ett återkommande spår är drömmen om att lyckas, och hur det färgar av sig på hur personerna gestaltar sina relationer och sig själva. Utifrån den nyligen avlidna feministiska teoretikern Lauren Berlants begrepp om ”cruel optimism” beskrivs ett slags livsberättelse som sätter den egna lyckan i första rummet. Ramen är ett nyliberalt samhälle som inte lämnar rum för andra möjligheter än att knyta an till världen på ett individualistiskt sätt, att hoppas på att man kan skapa ett bättre liv genom att arbeta sig fram till det.

Fantasin om att bli någon, att komma vidare, framåt, är det som kanske mer än något organiserar arbetet i detaljhandeln, resonerar Petersson McIntyre i sin bok.

Arbetsvillkor ses som naturliga

En slående poäng i Att älska sitt jobb är att informanterna inte främst identifierar sig som ”arbetare” utan  identifierar sig mest med sina arbetsgivare och som konsumenter. Facket betraktas med misstänksamhet. Detta förklarar Petersson McIntyre som att hjälp från facket sågs som tecken på misslyckande.

– De kunde säga att de hellre skulle vända sig till sina chefer om de hade ett problem. Många talade också i nedsättande ordalag om kollegor som presterade dåligt. Chefer omtalades däremot ofta som både förebilder och vänner.

Informanterna identifierade sig också med och som konsumenter. Det kunde vara allt ifrån att tala om ”så här vill jag bli bemött när jag handlar” till ”jag handlar i den här butiken och älskar varorna”.

Många av intervjupersonerna verkar betrakta arbetsvillkoren som mer eller mindre naturliga, också när det rör sig om för dem själva ofördelaktiga villkor, som exempelvis att inte vara garanterad några timmar alls?

– Ja så var det. Många uttryckte att de förstod att villkoren måste vara som de är eftersom konkurrensen mellan butiker är så tuff.

– Man uttryckte förståelse för företagets ekonomiska överväganden, däremot sades det sällan eller aldrig att villkoren var oacceptabla. Villkoren är som de är för att de måste vara det, om det inte passar dig bör du söka dig någon annanstans tyckte många. Sedan fanns det exempel på dåliga erfarenheter av facket. Flera tyckte att de inte fått någon hjälp, exempelvis vid en tidigare konkurs och att medlemsavgiften var bortkastade pengar.

Petersson McIntyre säger att benägenheten att identifiera sig med makten när våra fantasier om att vi själva en dag kan stiga i graderna och bli chefer.

– Identifikation hänger ihop med drömmen om ett lyckat liv, och där har passionsspråket också en pådrivande roll.

Äkthet och cynism

Forskningen om känslor i arbetslivet tog fart på åttiotalet i svallvågorna efter sociologen Arlie Hochschilds numera klassiska bok The Managed Heart. I sina intervjuer med flygvärdinnor på amerikanska flygbolag uppdagades hur paradoxala kraven på flygvärdinnorna var. Framför allt handlade det om känslor, att bland annat förväntas le på ett sätt som inte bara ser äkta ut, utan som är äkta. Hochschild undersökte vilka inre konflikter detta, som hon kallade en kommersialisering av känslolivet, förde med sig.

Petersson McIntyre håller inte med Hochschild på alla punkter. En sak förenar ändå deras studier, och det är en problematisering av vad det betyder att det i arbetslivet ställs krav på att vara äkta. Men att det skulle handla om kommersialisering är inte hela sanningen, inskärper hon:

– Det handlade om självkänslan. De ville kunna vara äkta och bli respekterade för sin kompetens och sitt kunnande. De ville kunna känna att de trodde på det de gjorde.

Många beskriver yrket som en möjlighet att utöva sitt intresse och lyfte fram det roliga med att få representera (”vara skyltdocka för”) varumärken. Samtidigt var man på det klara med vilka tysta krav som gällde. De som intervjuades, ofta med timanställning, markerade ibland en skillnad mellan deras egen entuasiasm och de fastanställda ”som inte längre bryr sig”.

– Kanske finns där något cyniskt i föreställningen om att älska sitt jobb, eller i vad som gör det så kraftfullt. Alla vill förstås ha ett jobb de tycker om, vi vill väl alla älska vårt jobb och försöker. När den känslan eller viljan utnyttjas på ett vis som inte återgäldas, så leder det i slutändan till något slags desillusion. Människors önskan om att hitta sin plats i världen används för att pressa arbetsvillkoren, de accepterar det, eftersom det är allt som finns – det är cynismen.

Komma under ytan

Där Hochschild i sin bok beskriver ett slags alienationsfenomen, att flygvärdinnorna förfrämligas från sina känslor genom kravet på äkthet, vill Petersson McIntyre inte dela upp känslor i ”äkta” och ”falska”.

– Jag tänker att jag som forskare inte kan säga till människor att de känslor de delgett mig är falska. När människor säger att de älskar sitt jobb så vill jag ta det på allvar. Istället försöker jag undersöka hur det kommer sig att de säger så.

Petersson McIntyres bok är av detta skäl också vetenskapsfilosofiskt intressant. Den blixtbelyser den egenartade relationen mellan forskare och intervjuperson. Vad innebär det att försöka ta på allvar det personerna säger, till exempel hur de för fram sitt eget oberoende, sitt eget aktörskap, i hur de beskriver hur de väljer sina kläder och sitt smink på jobbet, samtidigt som de beskriver det som anpassning och underliggande krav? Forskarens förståelsearbete innebär att försöka begripliggöra, och samtidigt ta på allvar.

– Det handlar om att komma under ytan på vad det faktiskt betyder för dem. På vilka sätt menar de att dessa handlingar ger dem aktörskap och hur går det som forskare att samtidigt spåra hur detta meningsskapande är format av andra diskurser och praktiker.

Petersson McIntyre landar inte i någon beskrivning av intervjupersonernas ”falska medvetande”. Istället utforskar hon vad som gör arbetet meningsfullt för intervjupersonerna, eller varför ”de går med på det”.

– Det är det som är det intressanta tycker jag, att se hur verkligheten är mångbottnad på det viset. Alla har vi personliga skäl till varför vi gör som vi gör, samtidigt som våra val bygger på det socio-kulturella som omger oss. Det handlar om ramarna för mänskligt agentskap där vi förhandlar mellan olika möjligheter. Vi är inte opåverkade av strukturella eller socio-kulturella förutsättningar.

Hur ser din forskning ut för tillfället?

– I höst kommer jag jobba med en studie om feministiskt entreprenörskap. De bygger vidare på mina senaste studier inom ett område jag kallar ”Marknadsfeminism”.

Lämna en kommentar