Ångest, manlighet och kapitalism liksom

av Elis Karell

Johannes Ekholms roman Kärlek liksom är samhällskritik som problematiserar allting och lyfter fram tusen frågeställningar. Den lämnar recensenten ångestfylld, men också med en klar känsla av upprymdhet och iver.

Under en veckas tid bandar den arbetslösa journalisten Joona i hemlighet de samtal han för. Joona är besviken och indignerad över hur hans pappa – den typiska kulturmannen, även känd som ”Finlands Knausgård” – har hängt ut Joona och hela sin krets av närstående i sina autofiktiva tegelstensromaner. Pappan själv ser inga problem i hur han berövar sina närstående deras rätt att definiera sig själva, och tvingar in dem i snäva roller som endast finns till för att tjäna hans egen berättelse, som i korthet går ut på att det Generär mera synd om honom än om någon annan.

Förlagets ”cool hunter” kontaktar Joona och erbjuder ett bokkontrakt, med målet att göra honom till sin generations röst. Joona tar emot uppdraget och strävar med sitt bokprojekt efter total ärlighet, ett slags protest mot pappans subjektiva sanning, i form av rent samtal: transkriberade ljudfiler och kopierade Google Hangout-chattar, kompletterade endast med minimala scenanvisningar.

Intertextuellt kollage

Resultatet – det vill säga Johannes Ekholms roman Kärlek liksom – påminner snarare om ett teatermanus än om en roman. Dialogen är otroligt informationstät och teoritung, men samtidigt väldigt underhållande. Själva handlingen är klichéartad och banal och karaktärerna ter sig som tillfälliga konstruktioner skapade för en viss situation. Vem som säger vad blir irrelevant, då allt är mer eller mindre direkta citat eller refererar till något som någon annan sagt. Hela romanen är som ett intertextuellt kollage, där karaktärerna bara finns till som speglingsytor för Joona, som själv lever ut alla de klichéer om den västerländska litteraturens manliga protagonister som boken kritiserar. Då varken handlingen eller personerna är intressanta läggs fokus istället på samtalen, hur de speglar samhället och reproducerar dess strukturer.

Egentligen spelar det ingen roll om man väljer att kalla Kärlek liksom fiktion eller icke-fiktion (i likhet med Ekholms tidigare bok Graafinen suunittelu, som består av verkliga inspelade och transkriberade samtal). Allt som står i Kärlek liksom har redan sagts, antingen av någon Ekholm känner, av honom själv eller av någon helt annan.

Den så kallade y-generationen

Det går knappast att tala om Kärlek liksom utan att nämna den så kallade y-generationen. Efter att Helsingin Sanomats teaterkritiker för några år sedan missade ironin i den y-generationsetikett som Ekholms pjäs Kaspar Hauser marknadsfördes med, har generationssvamlet blivit en oundviklig aspekt också i recensionerna av Kärlek liksom. Exempelvis så här: ”Kärlek liksom är en underhållande och träffsäker beskrivning av y-generationens unga hipsters som arbetar i kreativa branscher, men alla kommer kanske inte att kunna känna igen sig i deras livsval och jargong”.

I en diskurs där ”y-generationens” beteende förklaras utgående från något slags inneboende, definierande egenskaper, är det lätt att bortse från de politiska strukturerna. Till exempel när Joonas pappas största oro är att Joona inte verkar anstränga sig tillräckligt mycket för att skaffa sig ett jobb, medan Joonas största oro är att kapitalismen bokstavligen förstör världen.

Det är en offentlig hemlighet att vi alla känner någon form av ängslan eller ångest inför den framtid som inte finns, och den hopplösheten framkommer på sätt eller annat i så gott som varje replik i boken. Kapitalismen, vars inverkningar på livet boken beskriver på ett uttömmande och ångestframkallande sätt, är inte begränsad till unga i kreativa branscher.

Manlighetens predikament

Förutom om kapitalism, prekarisering och arbetets utbredning in i alla delar av livet, behandlar Kärlek liksom också den självmedvetna manlighetens predikament på ett uppfriskande sätt. Att manliga konstnärer överhuvudtaget kan behandla känslor i sin konst, utan att ”förlora” sin maskulinitet, är ett resultat av feminismen, som banat väg för bredare och mindre restriktiva könsroller. Den hegemoniska maskulinitetens kris har blivit ett populärt tema under de senaste åren, men många av de konstverk den producerat kan ses som problematiska.

Ett av de tydligaste exemplen jag kommer att tänka på som använder detta tema för att defensivt reproducera, snarare än dekonstruera manlighetens dominerande position, är  rapartisten Paperi T:s diktsamling Post-alfa. Ett annat är Joona i Kärlek liksom.

Trots sin knivskarpa postmarxistiska samhällsanalys och beläsenhet i queerteori är Joona, när allt kommer omkring, en total skitstövel. Han beaktar inte sina vänners känslor, utan följer i sin pappas fotspår genom att hänsynslöst använda dem som material i sitt självcentrerade projekt.

Trots att Joona uppriktigt vill störta patriarkatet förutsätter hela hans projekt att han gynnas av det. Han är medveten om sin priviligierade position som vit, hetero, cisman, och vill använda den för att hjälpa marginaliserade grupper och individer, men vägrar inse att hans roll som alla marginaliserades försvarare skulle vara onödig om han bara var tyst och lät dem själva komma till tals. Där Joona misslyckas fullständigt lyckas hursomhelst Ekholm.

Bokens dialog är genomsyrad av åtskilliga lager ironi, men boken i sig är inte ironisk. Ekholm klär av sig all defensiv självdistansering och beskriver manlig ångest på ett sätt som för ovanlighetens skull inte gör mera skada än nytta.

Motstånd och förändring

Kärlek liksom är samhällskritik som problematiserar allting och lyfter fram tusen frågeställningar. Boken ger inga färdiga svar, men är full av energi. Både då jag läste romanen på finska i fjol och nu när jag läser den i svensk översättning, lämnar den mig ångestfylld men också med en klar känsla av upprymdhet och iver. Den engagerar.

Känslorna av meningslöshet och apati kan konverteras till kollektiva former av motstånd, som det framgår till exempel ur detta meddelande från en chatt mellan Joona och

SAD91RL:

de går int å lämna kapitalismen.

(…)

ja tror att allt som behövs för ett meningsfullt

liv ren e möjligt.

man kan försöka skapa en ny fantasi o en ny praxis

för vänskap, samarbete osv

de viktiga e att man hittar rätt mänskor

o gör rätt saker tillsammans

eftersom det leder till att ens sätt å känna och tänka förändras

man lär sig va som känns på

riktigt, hur kroppen reagerar på olika grejer…

En bättre framtid är trots allt inom räckhåll. Kärlek liksom säger inte exakt hur vi kan nå dit, men visar åtminstone väldigt tydligt vad som står i vägen.

Elis Karell

Johannes Ekhom: Kärlek liksom.
Förlaget, 2017. Översättning av
Mårten Westö och Adrian Perera.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.