För något år sen fylldes mitt, och säkert de flesta andras, FB-flöde med insikten om att vi människor är gurkor med ångest. Det var twittraren Skrivbent som ursprungligen drog slutsatsen utgående ifrån vår vattenhalt i ett av tidernas mest stulna tweets.
Den urvattnade ångesten, folksjukdomen vi alla har en släng av om vi riktigt känner efter, är vad som med kraft drabbar hjältinnan Erika Haga i Michaela von Kügelgens debutroman Vad heter ångest på spanska?. Tillfälle att känna efter ges hon när en oväntad graviditet slutar i missfall och uppenbarar tomheten i det prestationsinriktade liv hon dittills levt, där framgångsrika studier, lovande karriär, svärfarsdröm till fästman och stundande familjeliv följt på varandra som på en sömlös räls. Missfallet kommer som en lättnad, och med den insikten om att hennes liv var ett svar på andras förväntningar, inte det liv hon egentligen ville leva. För att komma underfund med vad det livet kunde vara tar hon timeout och åker till Ecuador för ett par månader för att läsa spanska, resa runt och finna sig själv i bekant Eat Pray Love-anda.
I Ecuador lär sig Erika dricka öl, dansa salsa och surfa. Däremellan håller hon koll på sitt vattenintag och hittar några andra, längre hunna sökare som blir ett slags mentorer på hennes väg mot frigörelse från internaliserade prestationskrav. Att det är just öl i kombination med friterad mat och svettig dans med heta killar som Erika ägnar sig åt i Ecuador gör henne till en befriande och sympatisk feelgood-hjältinna, trots det präktiga och privilegierade utgångsläget. Att hon inte kurerar sig med yoga, meditation och groddar är en lättnad. Så också det faktum att barndomsdrömmen om att som jurist bidra till en bättre värld förblir på drömnivå i boken. Den hedonistiska utlevelsen tjänar som ett värn mot den förtärande duktigheten som så lätt sipprar in i berättelser om kvinnors självförverkligande.
Mot självhjälpsflosklerna skyddar den dock inte. Att en full kalender kanske tjänar som flykt från det som skaver inombords är inte direkt någon revolutionerande tanke, och Erika är inte den första att prova på den tomma kalendern som flykt från den flykten. Det kan bli lite tradigt när hon för n:te gången slås av tvånget att älta sin egen ångest. Men däremellan portionerar von Kügelgen ut lagom många förvecklingar och dukar upp med både en Juan och en Jacques för att locka sin hjältinna att inse att celibat inte är lösningen på problemen och därmed sysselsätta läsaren med att undra hur länge det ska ta innan hon kommer underfund med det. Att hon kommer att komma underfund med det är förstås givet. Det är underhållningslitteratur Michaela von Kügelgen bjuder på, och där snuvas man inte på konfekten.
Genren sätter sina spår också i skildringen av ångest. Erikas ångest är visserligen både tidstypisk och existentiell, men den gestaltas varken som förlamande eller livshotande. Hemma väntar ett fint jobb på en ansedd juristbyrå, reskassan är väl tilltagen och ett extra kreditkort nedpackat i ryggsäcken för säkerhets skull. Skyddsnätet är med andra ord stadigt på plats. Det är förstås en aspekt av Erikas problem, men en aspekt som gör det föga ångestladdat för läsaren att resa runt med Erika i Ecuador. Och trots en kökspsykologisk tolkning av ångesten som en följd av en överbeskyddande far som betraktar dottern som sin egen förlängning befinner vi oss långt ifrån Lagerkvists arvedel och hjärtas skri i världen. Om ångesttemat någon gång hotar att bli lite svårt eller högstämt låter von Kügelgen sin hjältinna ta udden av det med lite självironi.
Några djupare tankar kring hur det kommer sig att allt fler unga kvinnor presterar sig sjuka idag gör sig von Kügelgen inte. Genustänk och strukturella analyser får man leta efter på annat håll. Dessvärre för den som på riktigt ville bli klokare, dessbättre för den som inte vill det. I von Kügelgens debut är tonen den underhållande igenkänningens – gurkans. Också den förtjänar en plats i den finlandssvenska litteraturen.
Text: Freja Rudels
Foto: Niklas Sandström
Michaela von Kügelgen:
Vad heter ångest på spanska?
Förlaget, 2017.
