“Ingström borde översättas till turkiska”

I sin nya bok Den mystiska Näktergalen strövar Pia Ingström bland etniska och religiösa minoriteter i Istanbul. Flera av dem håller på att försvinna ur den turkiska gatubilden, och det är därför ett viktigt uppdrag som författaren är ute i, skriver Peter Lodenius, som har fördjupat sig i boken.

Istanbul, staden i två världsdelar, har inte alltid varit en turkisk metropol, nog osmansk sedan 1453, men inte turkisk, i stället kosmopolitisk. Ännu i slutet av 1800-talet utgjorde turkarna bara en knapp majoritet i staden. Nu har Istanbul 14-15 miljoner invånare och av dem är högst 70 000 armenier, 17 000 judar och 2 000 greker av den sort som kallar sig själva ”rum” på turkiska och ”romioi” på grekiska. Den beteckningen går långt tillbaka i tiden, till (Öst)rom, Bysans.

Det berättar kulturjournalisten Pia Ingström i sin färska bok. Hon har varit fascinerad av Istanbul sedan sitt första besök 1981 och de senaste åren har hon speciellt utforskat de avtryck som greker, judar och armenier lämnat på staden. Resultatet är alltså boken Den mystiska Näktergalen, läsvärd också för den som ännu aldrig varit i Istanbul.

Den nuvarande regeringen är i princip positiv till minoriteterna, men samtidigt har den extrema turkiska nationalism som den underblåst bidragit till negativa stämningar, speciellt mot armenierna. Grekerna är redan mycket få och judarna ganska få, flertalet har emigrerat till Grekland respektive Israel. Armenierna verkar däremot inte dras till Armenien.

Det innebär att Pia Ingström är ute i nästsista stunden när det gäller att samla avtrycken av greker och judar på Istanbul.

Grekerna och deras fasta

Fastlagstiden ger exempel på traditioner, främmande för den turkiska majoriteten. Ariana Ferentinou, grekisk kolumnist i Hürriyet Daily News, skrev i en kolumn den 19.2 att den dagen i den ortodoxa kalendern var den första dagen i fastan före påsken, dagen efter den tre veckor långa karnevalstiden, när man fritt kunde äta och festa. Den avslutades med en dag av maskerader och upptåg på gatorna, där det var fritt fram för att löjliggöra makthavarna.

Den 19.2.1918 rapporterade den grekiska Istanbultidningen Proodos om söndagens karnevalsupptåg i stadsdelen Tatavla (dagens Kurtulus): grekiska banditer med kroksablar, läkare som medverkade till ”förlossningar” mitt på gatan, ”begravningståg” med kistor som följdes av präster och dödas änkor och släktingar.

Detta fastlagsfirande förbjöds 1943, men återupplivades 2009 – då uppenbarligen i försiktigare form. Tåget gick från gågatan Istiklal ner genom minoritetsstadsdelen Tarlabaşi och en tidning rapporterade om hur män klädda som kvinnor paraderade i rosa masker, medan andra hade utstuderade mustascher – inget alltså att jämföra med forna tiders banditer med kroksablar. Seden glömdes snart bort igen.

I år firas fastan i en tryckt stämning också i Grekland. Förhållandet till Turkiet har blivit mycket spänt. Ferentinou berättar om hur hennes faster ringt till henne tidigt en morgon och frågat: ”Blir det krig mellan oss och Turkiet?”.

Trots att grekerna i Turkiet numera är få har de en aktiv organisation, Rumvader, som arbetar för ökad förståelse mellan folkgrupperna. Ett aktuellt projekt visar glappet: man lät turkisktalande ungdomar lyssna på band med armeniska, grekiska, spansk-judiska och syriakiska röster och många kunde inte skilja mellan språken.

Bristen på greker

Pia Ingström inleder sina strövtåg i minoriteternas Istanbul i Balat och Fener, stadsdelar på Gyllene hornets sydvästra strand med övervägande judisk respektive grekisk befolkning, med armeniska inslag, in på mitten av 1900-talet. En del av dessa grupper lämnade landet, andra flyttade in till modernare kvarter, t ex kring Galatatornet på andra sidan Gyllene hornet. Det gällde närmast de rikare. En av dem, bankiren Georgios Zarifis, berättar i sina memoarer om hur ”grekerna i Fener och Cibali levde ett helt annorlunda liv än vi stavrodromiter” (i området kring Galata). För honom tedde sig livet i de gamla stadsdelarna, enligt Ingström, ”som en relik från medeltiden, med sina gyttriga kvarter där husen lutade mot varandra och eldsvådor kunde förstöra hela kvarter i ett slag”.

Dehär gamla stadsdelarna har ändå överlevt och är delvis upprustade, men här finns också skummare kvarter. När Ingström strövar omkring i området hittar hon synagogor och kyrkor som inte just längre är i bruk, och andra minnen från gamla tider. Till dessa stadsdelar flyttade på 1960-talet mänskor från Svartahavsområdet, som nu betraktar sig som urinvånare. Senare kom inflyttarna från östra Turkiet, många av dem kurder. Ofta har mänskor från någon by samlats i samma kvarter, där förfallna hus kunnat hyras eller köpas till överkomliga priser.

(Man ser kanske samma process ännu tydligare i Tarlabaşi i den branta backen ned från Taksimplatsen med dess lyxhotell. Den moderna bosättningen breder ut sig neråt, men ännu för några år sedan fanns det ett stort förslummat område, av texter och skålantenner att döma bebott till stor del av kurder. Men förr lär här ha funnits flera grekiska tavernor.)

Vad beror det då på att grekerna numera är så få? Det osmanska rikets svaghet hade under första världskriget lett till folkmordet på armenierna och hela rikets sönderfall. De segrande makterna ville lägga beslag på stora delar av det, också dess kärna, Anatolien. Hetast på gröten var grekerna – det fanns ju grekiska handelskolonier längs kusten och runt Svarta havet, det forna pontiska riket, och dessutom ett stort grekiskt bosättningsområde kring Smyrna, nuvarande Izmir. Där landsteg grekiska trupper 1919, för att fördrivas 1922. Under tiden hann man i freden i Sèvres 1920 dela upp Anatolien så att stora områden i väst tilldelades Grekland och stora områden i öst Armenien. Mellersta delen kring Ankara skulle utgöra ett mini-Turkiet. I avtalet hänvisades också till möjligheten av ett självständigt Kurdistan.

Men general Mustafa Kemal, senare kallad Atatürk (turkarnas far), inledde ett krig för att upphäva segrarmakternas diktat och vann till slut. Lausannefördraget 1923 erkände Turkiets nuvarande gränser. Det stadgade också om en befolkningsutväxling, som innebar att 1,2 miljoner kristna flyttade från Turkiet till Grekland och 350 000 muslimska grekiska medborgare flyttade till Turkiet.

Detta har satt sina spår i turkarnas tänkande. ”Sèvres” är fortfarande en symbol för omvärldens fientliga inställning och mot den kan man kämpa inte med diplomatiska utan med militära medel.

Judarnas språk dör ut

De sefardiska judarnas språk ladino håller på att dö ut, också om judarna finns kvar. Kolumnisten Melis Alphan i Hürriyet Daily News skrev i december om en ny dokumentärfilm gjord av journalisten Deniz Alphan om språket och köket som försvinner.

Det var 1492 som Alhambradekretet tvingade judarna att lämna den iberiska halvön. Många av dem sökte sig till det osmanska riket, som uppskattade deras kompetens. De bosatte sig framför allt i Konstantinopel och Thessaloniki. Deras språk var ladino, en form av spanska, som på detta sätt bevarades enbart inom det osmanska riket. Det innehåller ord lånade från turkiska, grekiska och arabiska.

Numera har språket praktiskt taget helt dött ut, de sefardiska judarna har övergått till att tala turkiska. Den processen inleddes redan på 1860-talet, när en judisk organisation öppnade franskspråkiga skolor i de osmanska områdena. Judar i Frankrike startade dessa skolor för den skull att judarna i det osmanska riket till stor del var lågutbildade och fattiga. Syftet var gott, men följden blev att elevernas egna språk försvagades.

Franskan hade hög status i det osmanska riket och de som gått ut dessa skolor anställdes gärna i förvaltningen eller affärsvärlden. De som talade ladino sågs som andraklassmedborgare. Författaren Mario Levi säger att han skämdes när hans farmor talade ladino utanför hemmet och det fick honom att ännu förbättra sin turkiska. Nu skäms han över att han inte lärde sig sitt modersmål ordentligt.

Professor Soli Özel mindes i filmen sin egen ovilja att lära sig ladino och blev ledsen när han insåg hur hotat språket var. ”Men det var omöjligt att bevara språket under en period när den turkiska nationalismen blivit allt starkare och minoriteternas religiösa samfund hade börjat integrera sig med andra grupper.”

Nu lever språket främst kvar i sånger på ladino. En av dem som framför dem är Yasmin Levy i Jerusalem. Hennes far var född i Turkiet och han samlade in de sefardiska judarnas sånger.

Karikatyrtecknande skräddare

Skräddarsynagogan är ett av de mångkulturella inslagen som Ingström hittar i trakten av Galatatornet, vid den branta gatan mellan gågatan Istiqlal och Galatabron. Den byggdes för ashkenazijudar som flytt undan pogromer i Ukraina från Ukraina. Många av dem var skräddare och en blev sultanens hovskräddare. De ville ha sin egen synagoga och den byggdes ett stenkast från den stora sefardiska synagogan.

Ashkenazijudarna är fortfarande en liten minoritet bland Istanbuls 17 000 judar, de har en synagoga kvar, medan sefarderna har 16. Skräddarsynagogan, Schneidertempel, överläts under andra världskriget till judar på flykt undan pogromer i västturkiska Edirne, men fungerar numera som en utställningslokal.

Izel Rosental driver galleriet och Ingström talar med honom. Hans modersmål är turkiska, men han är sefardisk jude och har också lärt sig att förstå ladino, som talades hos några vänner i hans barndom för bortåt 60 år sedan. Galleriet öppnades 1999 med en utställning av karikatyrer med religiösa motiv. I dag skulle han inte längre våga sig på något sådant. ”1999 hade människor en annan syn på religion, andra förväntningar, mera tolerans och nyfikenhet gentemot varandras religion, eller till och med gentemot dem som ifrågasatte religionen helt och hållet.” Men ”idag finns en polarisering, och en stark vilja att hitta tände som kan få konflikter att flamma upp.” Det är en balansgång som han får ägna sig åt också när han ritar den politiska karikatyren i den judiska veckotidningen Şalom.

Han berättar att det faktiskt finns minst en judisk familj i Istanbul med rötter i det antika romarriket. Dessa ”romanioter” har levat i staden sedan 2 000 år. Men de flesta har alltså kommit från iberiska halvön för drygt 500 år sedan. En stor del av hans släktingar hade under flykten från Spanien stannat i Thessaloniki – under världskriget sändes de alla till Auschwitz. Men hans morföräldrar flyttade till Konstantinopel. Idag är Izels familj blandad med inslag av muslimskt, judiskt, kristet, kurdiskt.

Skräddarna kunde också få politisk betydelse. Simon Brod var son till en skräddare som flytt till Istanbul undan pogromer i Ryssland. Simon och hans bror startade en textilimportfirma och blev förmögna. De hade sina bostäder och skrädderier i trakten kring Galatatornet. Under kriget använde Simon en stor del av familjens förmögenhet för att hjälpa judiska flyktingar från Europa. Han beskrivs som en enmansräddningskommitté som försåg flyktingar med mat, husrum, kläder och visum för den fortsatta resan via Syrien till Palestina. Han sprang från järnvägsstationen till kajerna för att kolla flyktingar som kom med båt. ”Folk som såg honom i farten trodde att han var halvt galen. Men han hjälpte dussintals utfattiga, hemlösa, hopplösa flyktingar varje vecka”, skriver ett samtida vittne.

Armenierna och folkmordet

Den största icke-muslimska minoritetsgruppen som Ingström skriver om är armenierna. Hon börjar med det fortfarande ouppklarade mordet på journalisten Hrant Dink 2007. Mördaren är visserligen känd, en 17-årig nationalist från Svartahavskusten, men inte hans uppdragsgivare.

Dink var chefredaktör för den armeniska veckotidningen Agos och kom att spela en roll i den politiska debatten också utanför den egna kretsen. Tuba Ҫandar, som skrivit en biografi om Dink, nu översatt till engelska, säger att hon under det mer än tre år långa arbetet med boken, genom de hundratals intervjuer hon gjorde, kom till att det som drabbade armenierna 1915 verkligen var ett folkmord. Utanför Turkiet är detta en rätt allmän uppfattning, men inte i Turkiet.

Tuba Ҫandar beskriver Hrant Dink som den kristna armeniska minoritetens första sekulariserade röst. Han verkade på Agos för att ge den dittills tigande armeniska gemenskapen en politisk röst. Han tog upp valet av den armeniska kyrkans patriark, vilket turkiska staten brukat blanda sig i. Han hävdade också att patriarken inte skulle få sista ordet i alla frågor. Det väckte protester inom den armeniska gemenskapen.

Men han kunde också skapa debatt på turkiskt håll, han tog ställning i alla kontroversiella frågor från demokratiseringen av det politiska systemet till den kurdiska frågan och förbudet för kvinnor att bära huvudduk på universiteten.

2005 publicerade han en artikel i Agos enligt vilket Atatürks adoptivdotter Sabiha Gökçen, Turkiets första kvinnliga stridsflygare, var en armenisk flicka som tagits från ett hem för föräldralösa barn i Anatolien 1915. Generalstabschefens byrå anklagade omedelbart Agos för ”ett ställningstagande som inte bidrar till vår nationella enhet och sociala fred”. Medlemmar av säkerhetspolisen MIT hotade honom och nationalister demonstrerade utanför Agos och skrek: ”Älska detta land eller lämna det”.

Den hatkampanjen fortsatte till hans död. Samtidigt visade den mycket tydligt att alla turkar inte var nationalister. I begravningståget deltog hundratusentals mänskor som ropade ”Vi är alla armenier” och ”Vi är alla Hrant Dink”.

Det gör man inte längre. Efter det misslyckade kuppförsöket i juli i fjol har toleransen i landet minskat också på den nationella fronten och kriget mot Afrin i Syrien har minimerat den ytterligare. Armeniernas och judarnas organisationer har tvingats ge sitt stöd åt kriget. Den amerikanska Turkietkännaren Howard Eissenstat kommenterar: ”I ett land där mer än 400 mänskor arresterats för att ha tagit ställning mot kriget i sociala medier och där icke-muslimska befolkningsgrupper känner sig starkt utsatta, hur skulle de ha kunnat säga nej?”.

Det är fortfarande inte tillåtet i Turkiet att tala om massakrerna på armenierna 1915 som folkmord, trots att den nuvarande turkiska staten inte borde ha något ansvar för dem. När holländska parlamentet nyss antog en resolution om saken protesterade Turkiets utrikesminister starkt.

Och när den armeniska politikern Garo Paylan, som framträtt också i Finland på inbjudan av kurderna här, i ett inlägg i en parlamentsdebatt talade om folkmordet bestraffades han med att bli utesluten från de följande tre parlamentssessionerna – inte ens i parlamentet är diskussionen helt fri.

Borde översättas till turkiska

Pia Ingströms bok är högst läsvärd, den ger en bild av minoriteternas historia och nuläge, men också av situationen i dagens Turkiet i allmänhet. Språket är vackert och uttrycksfullt och de praktiska anvisningarna gör det lätt att gå i hennes fotspår. Min enda invändning gäller den mystiska Näktergalen, som figurerar också i titeln. Först i bokens slut visar det sig att det rör sig om en tysk professor som vistats i Istanbul i landsflykt under kriget och det är svårt att se hans relevans i detta sammanhang. Det sista avsnittet kunde väl ha lämnats bort. En karta skulle däremot ha varit till nytta.

Det är i alla fall en strålande bok, som helst borde översättas till turkiska. Det kommer knappast att ske, men en översättning till engelska vore välkommen.

Text Peter Lodenius
Foto Cata Portin

Pia Ingström: Den mystiska Näktergalen. Judar, armenier och greker i Istanbul, Schildts & Söderströms 2017

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *