Etikettarkiv: Resor

Berg- och dalbana mellan briljans och banalitet

Att Rafael Donner i sin debutbok börjar vid pappa Jörn är följdriktigt. Han beskriver det som att leva i skuggan av ett stort berg, att växa upp som son till den stora finländska kulturmannen. Men Människan är ett känsligt djur är ingen fadersuppgörelse, utan Jörn finns där i bakgrunden, mest som en ganska varm, men avlägsen närvaro.

Boken har undertiteln ”En självbiografisk essä”, och det beskriver rätt väl vad det är fråga om. I 14 kapitel med rubriker som ”Svaghet”, ”Frihet” och ”Manlighet” går Donner igenom de existentiella frågorna med utgångspunkt i sitt eget liv. Det är ett liv, medger han själv, av privilegium, och han är noga med att poängtera att han inte anser sig sitta på alla svar.

27-åringens position är tacksam att skriva ur, och ger en intressant spänst i perspektivet. Den möjliggör en analyserande, faderlig tillbakablick på barn- och ungdomens naivitet, radikalism och osäkerhet, men har inte hunnit fram till medelålderns bekväma cynism. 27 år är tid nog att samla på sig erfarenheter och bokkunskap, men analysen av desamma är fortfarande mitt uppe i sitt mest intensiva skede, på gott och ont. Gott, därför att Donners text sprudlar av insiktens glädje och en ungdomlig säkerhet. Ont, därför att analysen ibland faller ganska platt.

När Donner är som allra bäst håller han sig till det strikt självbiografiska. Som uppväxtskildring är boken insiktsfull, självutlämnande och ställvis alldeles hysteriskt rolig. Men det är också ett ibland hjärtskärande självporträtt av en ung, känslig pojke/man, som försöker orientera sig i manligheten, i mänskligheten. I den paradoxala situationen av att å ena sidan vara oförskämt priviligierad, men å andra sidan inte hitta ett stadigt fotfäste i livet eller sig själv. Över allt hänger domedagens skugga – Donner tillhör generationen som vuxit upp under klimathotet och den ständigt tilltagande individualiseringen i samhället, två parallella fenomen som tycks omöjliga att förena, och som skapar en toxisk soppa av skam, prestationsångest och uppgivenhet.

Då det självbiografiska berättandet övergår i analyser kring tingens ordning, håller boken inte riktigt lika bra. En grundligare faktabaserad argumentation kring vissa frågor hade varit välkommen, och Donner slår ibland fast onödigt bergsäkra slutledningar mer ur personlig erfarenhet än egentlig bevisföring. En erfarnare skribent hade slängt sig med brasklappar. Denna ungdomliga självsäkerhet bjuder visserligen på en viss fräschör, men onödigt ofta utmynnar det i rent klichémässiga banaliteter, som då Donner fastslår att ”den som inte tror att djur har en själ har aldrig tagit livet av ett” eller att ”en ärlig politiker blir aldrig invald”.

Läsningen blir en något ojämn berg-och-dalbana mellan stundvis briljans och stundvis banalitet. Denna typ av böcker brukar vanligtvis skrivas av veteraner som utövat årtionden av intellektuellt idisslande, och det är modigt på gränsen till dumdristigt för en 27-åring att åta sig samma uppgift. Men kanske just därför känns boken, trots sina brister, som en fräsch fläkt. 

Text Janne Wass
Foto Niklas Sandström

Rafael Donner: Människan är ett känsligt djur.
En självbiografisk essä. Förlaget, 2018.

Suggestiv stäppskildring

Den finländska språkforskaren Gustaf John Ramstedt (1873–1950) var en av sekelskiftets resenärer och forskare som utforskade Centralasiens geografi och språk. Från och med 1898 finansierade det nygrundade Finsk-ugriska sällskapet forskningsresorna som tog honom till Mongoliet och nuvarande Xinjiang i Kina. Här tillbringade han en stor del av sitt liv fram till 1912 på forskningsresor som avbröts av oroligheterna kring det rysk-japanska kriget 1905.

Han lämnade efter sig en banbrytande forskargärning och medryckande resedagböcker, som dokumentärfilmarna Niklas Kullström och Martti Kaartinen använder som narrativ grund för dokumentärfilmen G. J. Ramstedts värld, en nutidsskildring av de områden där Ramstedt rörde sig.

Filmen är en suggestiv beskrivning av de ofantliga och oföränderliga mongoliska vidderna där Ramstedt tillbringade så många år, och av de människor som lever där nu, från munkar till moderna rappare som stolta förvaltare av en tusenårig språklig tradition. Ramstedt lämnade också efter sig ett bestående rykte som forskare i Mongoliet, och det är något överraskande att höra de mongoliska intervjupersonerna tala ingående och engagerat om hans forskargärning.

Miljöskildringarna ackompanjeras av skådespelaren Frank Skogs hypnotiska högläsning ur Ramstedts memoarer, där vi får ta del av fatalistiska iakttagelser som vittnar om en livsåskådning som känns grundligt främmande vår egen. Som då Ramstedt berättade att man i väst skriver papper på att man äger jord, och säljer pappret till varandra. Då skrattade de mongoliska herrarna åt honom och föreslog att de gärna skriver ett papper på månen om han vill köpa den av dem.

Filmen gör också intressanta nedslag i 1900-talets politiska historia. Ramstedts reser i Asien både före och efter den ryska revolutionen, och han spelar en roll både då Mongoliet bryter sig loss från det kejserliga Kina och (något överraskande) då Nationernas Förbund löser Ålandsfrågan 1921.

1919 utses Ramstedt till Finlands diplomatiska representant i Japan, Kina och Siam, med stationeringsort Tokyo, och där kommer han något motvilligt att tillbringa åren fram till 1930, då han slutligen tillåts återvända hem. Kullström och Kaartinen följer med till Japans metropoler där de bland annat intervjuar japanska downshiftare, och till Korea, vars språk Ramstedt också forskade i. Kontrasten mellan den tidlösa stäppen till de hypermoderna och postindustriella samhällena är chockartad, och som åskådare kan man inte låta bli att fascineras av hur olika livet kan te sig på olika platser, och undra över vilka de människor är vars röster och ansikten flimrar förbi på duken.

Lasse Garoff

G.J. Ramstedtin maailma. Regi Niklas Kullström, Martti Kaartinen. Musik Rasmus Hedlund. Finland, 2018. 86 min.Visades på dokumentärfilmfestivalen DocPoint i Helsingfors i februari.

“Ingström borde översättas till turkiska”

I sin nya bok Den mystiska Näktergalen strövar Pia Ingström bland etniska och religiösa minoriteter i Istanbul. Flera av dem håller på att försvinna ur den turkiska gatubilden, och det är därför ett viktigt uppdrag som författaren är ute i, skriver Peter Lodenius, som har fördjupat sig i boken.

Istanbul, staden i två världsdelar, har inte alltid varit en turkisk metropol, nog osmansk sedan 1453, men inte turkisk, i stället kosmopolitisk. Ännu i slutet av 1800-talet utgjorde turkarna bara en knapp majoritet i staden. Nu har Istanbul 14-15 miljoner invånare och av dem är högst 70 000 armenier, 17 000 judar och 2 000 greker av den sort som kallar sig själva ”rum” på turkiska och ”romioi” på grekiska. Den beteckningen går långt tillbaka i tiden, till (Öst)rom, Bysans.

Det berättar kulturjournalisten Pia Ingström i sin färska bok. Hon har varit fascinerad av Istanbul sedan sitt första besök 1981 och de senaste åren har hon speciellt utforskat de avtryck som greker, judar och armenier lämnat på staden. Resultatet är alltså boken Den mystiska Näktergalen, läsvärd också för den som ännu aldrig varit i Istanbul.

Den nuvarande regeringen är i princip positiv till minoriteterna, men samtidigt har den extrema turkiska nationalism som den underblåst bidragit till negativa stämningar, speciellt mot armenierna. Grekerna är redan mycket få och judarna ganska få, flertalet har emigrerat till Grekland respektive Israel. Armenierna verkar däremot inte dras till Armenien.

Det innebär att Pia Ingström är ute i nästsista stunden när det gäller att samla avtrycken av greker och judar på Istanbul.

Grekerna och deras fasta

Fastlagstiden ger exempel på traditioner, främmande för den turkiska majoriteten. Ariana Ferentinou, grekisk kolumnist i Hürriyet Daily News, skrev i en kolumn den 19.2 att den dagen i den ortodoxa kalendern var den första dagen i fastan före påsken, dagen efter den tre veckor långa karnevalstiden, när man fritt kunde äta och festa. Den avslutades med en dag av maskerader och upptåg på gatorna, där det var fritt fram för att löjliggöra makthavarna.

Den 19.2.1918 rapporterade den grekiska Istanbultidningen Proodos om söndagens karnevalsupptåg i stadsdelen Tatavla (dagens Kurtulus): grekiska banditer med kroksablar, läkare som medverkade till ”förlossningar” mitt på gatan, ”begravningståg” med kistor som följdes av präster och dödas änkor och släktingar.

Detta fastlagsfirande förbjöds 1943, men återupplivades 2009 – då uppenbarligen i försiktigare form. Tåget gick från gågatan Istiklal ner genom minoritetsstadsdelen Tarlabaşi och en tidning rapporterade om hur män klädda som kvinnor paraderade i rosa masker, medan andra hade utstuderade mustascher – inget alltså att jämföra med forna tiders banditer med kroksablar. Seden glömdes snart bort igen.

I år firas fastan i en tryckt stämning också i Grekland. Förhållandet till Turkiet har blivit mycket spänt. Ferentinou berättar om hur hennes faster ringt till henne tidigt en morgon och frågat: ”Blir det krig mellan oss och Turkiet?”.

Trots att grekerna i Turkiet numera är få har de en aktiv organisation, Rumvader, som arbetar för ökad förståelse mellan folkgrupperna. Ett aktuellt projekt visar glappet: man lät turkisktalande ungdomar lyssna på band med armeniska, grekiska, spansk-judiska och syriakiska röster och många kunde inte skilja mellan språken.

Bristen på greker

Pia Ingström inleder sina strövtåg i minoriteternas Istanbul i Balat och Fener, stadsdelar på Gyllene hornets sydvästra strand med övervägande judisk respektive grekisk befolkning, med armeniska inslag, in på mitten av 1900-talet. En del av dessa grupper lämnade landet, andra flyttade in till modernare kvarter, t ex kring Galatatornet på andra sidan Gyllene hornet. Det gällde närmast de rikare. En av dem, bankiren Georgios Zarifis, berättar i sina memoarer om hur ”grekerna i Fener och Cibali levde ett helt annorlunda liv än vi stavrodromiter” (i området kring Galata). För honom tedde sig livet i de gamla stadsdelarna, enligt Ingström, ”som en relik från medeltiden, med sina gyttriga kvarter där husen lutade mot varandra och eldsvådor kunde förstöra hela kvarter i ett slag”.

Dehär gamla stadsdelarna har ändå överlevt och är delvis upprustade, men här finns också skummare kvarter. När Ingström strövar omkring i området hittar hon synagogor och kyrkor som inte just längre är i bruk, och andra minnen från gamla tider. Till dessa stadsdelar flyttade på 1960-talet mänskor från Svartahavsområdet, som nu betraktar sig som urinvånare. Senare kom inflyttarna från östra Turkiet, många av dem kurder. Ofta har mänskor från någon by samlats i samma kvarter, där förfallna hus kunnat hyras eller köpas till överkomliga priser.

(Man ser kanske samma process ännu tydligare i Tarlabaşi i den branta backen ned från Taksimplatsen med dess lyxhotell. Den moderna bosättningen breder ut sig neråt, men ännu för några år sedan fanns det ett stort förslummat område, av texter och skålantenner att döma bebott till stor del av kurder. Men förr lär här ha funnits flera grekiska tavernor.)

Vad beror det då på att grekerna numera är så få? Det osmanska rikets svaghet hade under första världskriget lett till folkmordet på armenierna och hela rikets sönderfall. De segrande makterna ville lägga beslag på stora delar av det, också dess kärna, Anatolien. Hetast på gröten var grekerna – det fanns ju grekiska handelskolonier längs kusten och runt Svarta havet, det forna pontiska riket, och dessutom ett stort grekiskt bosättningsområde kring Smyrna, nuvarande Izmir. Där landsteg grekiska trupper 1919, för att fördrivas 1922. Under tiden hann man i freden i Sèvres 1920 dela upp Anatolien så att stora områden i väst tilldelades Grekland och stora områden i öst Armenien. Mellersta delen kring Ankara skulle utgöra ett mini-Turkiet. I avtalet hänvisades också till möjligheten av ett självständigt Kurdistan.

Men general Mustafa Kemal, senare kallad Atatürk (turkarnas far), inledde ett krig för att upphäva segrarmakternas diktat och vann till slut. Lausannefördraget 1923 erkände Turkiets nuvarande gränser. Det stadgade också om en befolkningsutväxling, som innebar att 1,2 miljoner kristna flyttade från Turkiet till Grekland och 350 000 muslimska grekiska medborgare flyttade till Turkiet.

Detta har satt sina spår i turkarnas tänkande. ”Sèvres” är fortfarande en symbol för omvärldens fientliga inställning och mot den kan man kämpa inte med diplomatiska utan med militära medel.

Judarnas språk dör ut

De sefardiska judarnas språk ladino håller på att dö ut, också om judarna finns kvar. Kolumnisten Melis Alphan i Hürriyet Daily News skrev i december om en ny dokumentärfilm gjord av journalisten Deniz Alphan om språket och köket som försvinner.

Det var 1492 som Alhambradekretet tvingade judarna att lämna den iberiska halvön. Många av dem sökte sig till det osmanska riket, som uppskattade deras kompetens. De bosatte sig framför allt i Konstantinopel och Thessaloniki. Deras språk var ladino, en form av spanska, som på detta sätt bevarades enbart inom det osmanska riket. Det innehåller ord lånade från turkiska, grekiska och arabiska.

Numera har språket praktiskt taget helt dött ut, de sefardiska judarna har övergått till att tala turkiska. Den processen inleddes redan på 1860-talet, när en judisk organisation öppnade franskspråkiga skolor i de osmanska områdena. Judar i Frankrike startade dessa skolor för den skull att judarna i det osmanska riket till stor del var lågutbildade och fattiga. Syftet var gott, men följden blev att elevernas egna språk försvagades.

Franskan hade hög status i det osmanska riket och de som gått ut dessa skolor anställdes gärna i förvaltningen eller affärsvärlden. De som talade ladino sågs som andraklassmedborgare. Författaren Mario Levi säger att han skämdes när hans farmor talade ladino utanför hemmet och det fick honom att ännu förbättra sin turkiska. Nu skäms han över att han inte lärde sig sitt modersmål ordentligt.

Professor Soli Özel mindes i filmen sin egen ovilja att lära sig ladino och blev ledsen när han insåg hur hotat språket var. ”Men det var omöjligt att bevara språket under en period när den turkiska nationalismen blivit allt starkare och minoriteternas religiösa samfund hade börjat integrera sig med andra grupper.”

Nu lever språket främst kvar i sånger på ladino. En av dem som framför dem är Yasmin Levy i Jerusalem. Hennes far var född i Turkiet och han samlade in de sefardiska judarnas sånger.

Karikatyrtecknande skräddare

Skräddarsynagogan är ett av de mångkulturella inslagen som Ingström hittar i trakten av Galatatornet, vid den branta gatan mellan gågatan Istiqlal och Galatabron. Den byggdes för ashkenazijudar som flytt undan pogromer i Ukraina från Ukraina. Många av dem var skräddare och en blev sultanens hovskräddare. De ville ha sin egen synagoga och den byggdes ett stenkast från den stora sefardiska synagogan.

Ashkenazijudarna är fortfarande en liten minoritet bland Istanbuls 17 000 judar, de har en synagoga kvar, medan sefarderna har 16. Skräddarsynagogan, Schneidertempel, överläts under andra världskriget till judar på flykt undan pogromer i västturkiska Edirne, men fungerar numera som en utställningslokal.

Izel Rosental driver galleriet och Ingström talar med honom. Hans modersmål är turkiska, men han är sefardisk jude och har också lärt sig att förstå ladino, som talades hos några vänner i hans barndom för bortåt 60 år sedan. Galleriet öppnades 1999 med en utställning av karikatyrer med religiösa motiv. I dag skulle han inte längre våga sig på något sådant. ”1999 hade människor en annan syn på religion, andra förväntningar, mera tolerans och nyfikenhet gentemot varandras religion, eller till och med gentemot dem som ifrågasatte religionen helt och hållet.” Men ”idag finns en polarisering, och en stark vilja att hitta tände som kan få konflikter att flamma upp.” Det är en balansgång som han får ägna sig åt också när han ritar den politiska karikatyren i den judiska veckotidningen Şalom.

Han berättar att det faktiskt finns minst en judisk familj i Istanbul med rötter i det antika romarriket. Dessa ”romanioter” har levat i staden sedan 2 000 år. Men de flesta har alltså kommit från iberiska halvön för drygt 500 år sedan. En stor del av hans släktingar hade under flykten från Spanien stannat i Thessaloniki – under världskriget sändes de alla till Auschwitz. Men hans morföräldrar flyttade till Konstantinopel. Idag är Izels familj blandad med inslag av muslimskt, judiskt, kristet, kurdiskt.

Skräddarna kunde också få politisk betydelse. Simon Brod var son till en skräddare som flytt till Istanbul undan pogromer i Ryssland. Simon och hans bror startade en textilimportfirma och blev förmögna. De hade sina bostäder och skrädderier i trakten kring Galatatornet. Under kriget använde Simon en stor del av familjens förmögenhet för att hjälpa judiska flyktingar från Europa. Han beskrivs som en enmansräddningskommitté som försåg flyktingar med mat, husrum, kläder och visum för den fortsatta resan via Syrien till Palestina. Han sprang från järnvägsstationen till kajerna för att kolla flyktingar som kom med båt. ”Folk som såg honom i farten trodde att han var halvt galen. Men han hjälpte dussintals utfattiga, hemlösa, hopplösa flyktingar varje vecka”, skriver ett samtida vittne.

Armenierna och folkmordet

Den största icke-muslimska minoritetsgruppen som Ingström skriver om är armenierna. Hon börjar med det fortfarande ouppklarade mordet på journalisten Hrant Dink 2007. Mördaren är visserligen känd, en 17-årig nationalist från Svartahavskusten, men inte hans uppdragsgivare.

Dink var chefredaktör för den armeniska veckotidningen Agos och kom att spela en roll i den politiska debatten också utanför den egna kretsen. Tuba Ҫandar, som skrivit en biografi om Dink, nu översatt till engelska, säger att hon under det mer än tre år långa arbetet med boken, genom de hundratals intervjuer hon gjorde, kom till att det som drabbade armenierna 1915 verkligen var ett folkmord. Utanför Turkiet är detta en rätt allmän uppfattning, men inte i Turkiet.

Tuba Ҫandar beskriver Hrant Dink som den kristna armeniska minoritetens första sekulariserade röst. Han verkade på Agos för att ge den dittills tigande armeniska gemenskapen en politisk röst. Han tog upp valet av den armeniska kyrkans patriark, vilket turkiska staten brukat blanda sig i. Han hävdade också att patriarken inte skulle få sista ordet i alla frågor. Det väckte protester inom den armeniska gemenskapen.

Men han kunde också skapa debatt på turkiskt håll, han tog ställning i alla kontroversiella frågor från demokratiseringen av det politiska systemet till den kurdiska frågan och förbudet för kvinnor att bära huvudduk på universiteten.

2005 publicerade han en artikel i Agos enligt vilket Atatürks adoptivdotter Sabiha Gökçen, Turkiets första kvinnliga stridsflygare, var en armenisk flicka som tagits från ett hem för föräldralösa barn i Anatolien 1915. Generalstabschefens byrå anklagade omedelbart Agos för ”ett ställningstagande som inte bidrar till vår nationella enhet och sociala fred”. Medlemmar av säkerhetspolisen MIT hotade honom och nationalister demonstrerade utanför Agos och skrek: ”Älska detta land eller lämna det”.

Den hatkampanjen fortsatte till hans död. Samtidigt visade den mycket tydligt att alla turkar inte var nationalister. I begravningståget deltog hundratusentals mänskor som ropade ”Vi är alla armenier” och ”Vi är alla Hrant Dink”.

Det gör man inte längre. Efter det misslyckade kuppförsöket i juli i fjol har toleransen i landet minskat också på den nationella fronten och kriget mot Afrin i Syrien har minimerat den ytterligare. Armeniernas och judarnas organisationer har tvingats ge sitt stöd åt kriget. Den amerikanska Turkietkännaren Howard Eissenstat kommenterar: ”I ett land där mer än 400 mänskor arresterats för att ha tagit ställning mot kriget i sociala medier och där icke-muslimska befolkningsgrupper känner sig starkt utsatta, hur skulle de ha kunnat säga nej?”.

Det är fortfarande inte tillåtet i Turkiet att tala om massakrerna på armenierna 1915 som folkmord, trots att den nuvarande turkiska staten inte borde ha något ansvar för dem. När holländska parlamentet nyss antog en resolution om saken protesterade Turkiets utrikesminister starkt.

Och när den armeniska politikern Garo Paylan, som framträtt också i Finland på inbjudan av kurderna här, i ett inlägg i en parlamentsdebatt talade om folkmordet bestraffades han med att bli utesluten från de följande tre parlamentssessionerna – inte ens i parlamentet är diskussionen helt fri.

Borde översättas till turkiska

Pia Ingströms bok är högst läsvärd, den ger en bild av minoriteternas historia och nuläge, men också av situationen i dagens Turkiet i allmänhet. Språket är vackert och uttrycksfullt och de praktiska anvisningarna gör det lätt att gå i hennes fotspår. Min enda invändning gäller den mystiska Näktergalen, som figurerar också i titeln. Först i bokens slut visar det sig att det rör sig om en tysk professor som vistats i Istanbul i landsflykt under kriget och det är svårt att se hans relevans i detta sammanhang. Det sista avsnittet kunde väl ha lämnats bort. En karta skulle däremot ha varit till nytta.

Det är i alla fall en strålande bok, som helst borde översättas till turkiska. Det kommer knappast att ske, men en översättning till engelska vore välkommen.

Text Peter Lodenius
Foto Cata Portin

Pia Ingström: Den mystiska Näktergalen. Judar, armenier och greker i Istanbul, Schildts & Söderströms 2017

Där mittpunkten sviktar

Henrika Ringbom
Henrika Ringbom.
I april kommer jag att bo i Tokyo. Jag har dragit mig lite för att resa dit. När jag senast var i Japan hösten 2016 for jag inte alls dit, delvis för att man där väntar en stor jordbävning. Den anses redan vara försenad, den ansågs faktiskt redan vara det år 2004 när Zinaida Lindén gav ut sin roman I väntan på en jordbävning.

Nu intalar jag mig att där 38 miljoner människor lever sina liv ska jag kunna bo en månad. Lugnande besked har jag också fått, bland annat av Richard Lloyd Parry i hans bok Ghosts of the Tsunami. Om man någonstans ska råka ut för en jordbävning, skriver han, är det i Japan där byggnaderna och infrastrukturen byggts för att klara av sådana. När kontinentalplattorna rörde på sig utanför den japanska huvudön Honshus östkust i mars 2011 åstadkoms den största förödelsen inte av jordbävningen utan av tsunamin som den orsakade.

Det är i och för sig inte uteslutet att också Tokyo drabbas av en tsunami.

Inför resan väljer jag att i stället fördjupa mig i känslan av förgänglighet, den som ursprungligen lockade mig till Japan. I Ghosts of the Tsunami finns ett förföriskt citat av Peter Popham: ”Tokyoborna är allt annat än avtrubbade för faran, deras starka medvetenhet om den ger tvärtom deras liv dess ton och glans. Tillfredsställelsen över att vara en kugge i världshistoriens högst utvecklade och väloljade maskin får en nästan erotisk laddning av vetskapen om att denna maskin svävar ovanför en avgrund.”

Strax tar Lloyd Parry ändå ner oss på jorden igen. När han som 18-åring för första gången bodde i Tokyo fascinerades han av tanken att förgänglighetskänslan bottnade i vetskapen om stadens möjliga undergång. Nu när han lever där som medelålders vill han inte längre tillskriva Tokyo den laddningen: ”känslan av att tingen faller isär, övertygelsen om att mittpunkten sviktar, är en pubertal uppfattning: i verkligheten härrörde spänningen och osäkerheten inte från staden, utan från mitt eget inre.”

Isär faller tingen, mittpunkten sviktar”, ”Things fall apart; the center cannot hold”, är en rad ur en domedagsdikt av William Butler Yeats. Dikten står som motto för Joan Didions essäsamling Slouching towards Betlehem som kretsar kring ett annat jordbävningsdrabbat område, Kalifornien. Men Didion uppehåller sig inte vid geologiska utan samhälleliga omvälvningar, företeelser som hon då i 1960-talets början såg som tecken på ett samhälle i upplösning, bland dem hippierna i San Fransiscos Haight-Ashbury – enligt henne en hop övergivna och nerknarkade tonåringar.

De kände säkert, liksom Lloyd Parry som ung i Tokyo, att de levde i en värld där mittpunkten sviktade och tingen föll isär. Men är det inte väl bekvämt och förnumstigt att placera den känslan där, i ungdomen? Visst, att allt är osäkert är alltid och överallt det enda säkra, men på vissa platser, under vissa tidsperioder är känslan av svindlande osäkerhet extra påtaglig, och ger oss sina förskräckande men också livgivande stötar.

Henrika Ringbom
är författare

London: en gnistrande radikal historia

Haiko Khoo tar emot mig i en enorm, oanvänd kontorsbyggnad i Soho, London.  Eftersom han bor där i egenskap av husvakt så är hyran för lokalen låg trots storleken och det centrala läget. Fönstren på gatunivå är draperade med röda skynken med socialisttema och inne är väggarna prydda med gamla propagandaaffischer.

Läget är ypperligt, förklarar Khoo (bilden ovan), som erbjuder guidade Karl Marx-turer i Soho varje söndag kl. 11. Nu bor han bara ett stenkast från de historiska platser han visar grupperna. Bostadshuset där familjen Marx levde i fattigdom i flera år och lokalen där Kommunistiska manifestet skrevs ligger belägna bara några hundra meter från var vi befinner oss.

London är en stad med radikala anor. Under andra hälften av 1800-talet var staden hem för en ansenlig mängd revolutionärer som befann sig i landsflykt: nationalister, anarkister, utopiska socialister och kommunister, alla flockades i Soho för att fly sina reaktionära hemländer.

– Överklassen i England behövde inte, i motsats till den kontinentala, vara speciellt rädd för revolution. Försöken till uppror hade dött i sin linda och Brittiska imperiet var starkare än någonsin. Dessutom har England haft en tradition av att tolerera oliktänkare, förklarar Khoo.

Khoos energiska personlighet är fängslande och det syns att han gillar att stå i rampljuset. Han är också en erfaren offentlig talare, bland annat känd som ett av dragplåstren vid Speakers Corner i Hyde Park. Själv träffade jag honom första gången en vinterlördag på en av de färggranna Marx-rundvandringarna. Den informationsstinna två timmar långa upplevelsen var späckad inte bara med anekdoter från Marx och övriga Londonradikalers liv, utan också med insikter om Marx Kapitalet. Som doktorand med marxistisk teori och Kina som expertområde är Khoo en kunnig guide. De performativa inslagen ger en något surrealistisk effekt åt turen. Till exempel minns jag att han förvånade sin omgivning på gatan med att högljutt stämma upp i Internationalen.

– Mina turer innefattar ett teatraliskt element. Jag gillar den performativa aspekten av det hela , bekräftar han.

Men har de guidade turerna ett politiskt syfte?

– Jag har alltid varit mer intresserad av didaktik än av direkt partipolitiskt arbete. Turerna har inte som avsikt att förmedla något propagandistiskt budskap, utan de handlar om att berätta om Marx och marxismen. Ingen blir heller marxist av att bli tvångsmatad med ideologi, resonerar han.

Khoo är inte utan revolutionära erfarenheter själv heller. Som trotskist bodde han i Östberlin i slutet av 1980-talet och deltog i protesterna mot DDR-regimen. Hans personliga erfarenheter hjälper honom att bättre förstå 1800-talets radikalers liv.

– Att leva i exil för med sig sina egna svårigheter. Dessutom präglas revolutionära grupper ofta av interna spänningar. Gnistor av hopp tänds ibland men ofta är livet fullt av besvikelser.

Efter att ha varit utesluten ur partiet under Tony Blairs period som ordförande är Khoo åter medlem av brittiska Labour och han stöder Jeremy Corbyn. Han beskriver sig som demokratisk reformist och tycker att traditionell kommunism inte fungerar i dagens värld. Men Khoo tror att Labour har potential att skapa förändring.

– För att kunna påverka de globala ekonomiska strukturerna som nu upprätthåller ojämlikhet är det viktigt att vinna val och få regeringsmakten i betydande stater. Förhoppningsvis kan Labour göra det i Storbritannien, förklarar Khoo.

Revolutionärt budskap

Medan den sjungande marxisten i Soho numera sätter sitt hopp till reformismen, representerar Daniel Morley den öppet revolutionära organisationen Socialist Appeal. Vi träffas i samband med en festival till minnet av oktoberrevolutionen 1917 som han är med och arrangerar. På vägen upp till konferensen möts jag av kommunister tillhörande organisationen Spartacus. De delar ut material som försvarar Nordkoreas kärnvapenprogram, men de har inte tid att tala om sin politik i detalj. Väl inne hos Socialist Appeal informeras jag av deltagarna att personerna utanför tillhör en marginell organisation som inte har något att göra med det pågående evenemanget.

Festivalen jag besöker samlar cirka 300 deltagare från olika länder, däribland Sverige och Danmark. Morley, som just hållit anförande för de unga deltagarna, blev själv medlem av Socialist Appeal när han var 19 år gammal. Via organisationen fick han svar på frågor han som ung marxist hade funderat över.

– Jag ville förstå varför ett fenomen som stalinismen hade ägt rum och hur vi kunde förhindra att något liknande skulle ske igen, berättar han.

Som studerande startade han en lokalavdelning för organisationen på sitt universitet. Det ledde till att han så småningom blev professionell marxist. I dagsläge har Socialist Appeal 8 heltidsanställda funktionärer och omkring 400 medlemmar. I sin glans dagar på 1980-talet var medlemsantalet uppe i 8000 och antalet anställda som bäst 250. Också tre av Labours parlamentsledamöter representerade då rörelsen. Idag kan Socialist Appeal inte stoltsera med en enda folkvald, men Morley berättar att flera ungdomar blivit aktiva i radikalvänstern de senaste åren. Dessutom har Corbyns relativa framgångar som ordförande för Labour fått hela vänsterfältet att vädra morgonluft. Morley tror att Labour kommer att vinna följande parlamentsval, men varnar i samma andetag för att det inte kommer att bli enkelt för en Corbyn-ledd regering att genomföra reformer.

– Den brittiska överklassen kommer att göra sitt bästa för att bekämpa en vänsterregering. Till exempel kommer det att ske betydande kapitalflykt från landet och pressen kommer att motarbeta honom, befarar Morley.

Ur arkiven

Meiriam Jump visar ett exemplar av den socialistiska tidskriften Gnistan som Lenin redigerade i London.

Att vänstern åter blivit starkare efter att i flera år levt på sparlåga har enligt experter att göra med den ökade ojämlikheten och nedskärningarna som följt finanskraschen år 2008. Men också upprätthållandet av ett historiskt minne är av betydelse för att idéer ska överleva. En som arbetar med att upprätthålla radikalismens idétradition är Meiriam Jump, biblio-tekarie på Marx Memorial Library.

– Min mormor var från Spanien och min morfar stred med de internationella brigaderna mot Franco.  Brigadernas arkiv finns här, så också på det sättet är det här ett drömjobb för mig, berättar hon.

Biblioteket, som gömmer sig bakom en röd dörr i Clerkenwell nära City of London, är hem för en stor samling radikal litteratur. Det slog upp sina dörrar år 1933 som ett svar på nazisternas bokbål i Tyskland. Före det blev bibliotek var huset bland annat redaktion för det socialdemokratiska förlaget Twentieth Century Press. Rummet där huvudsamlingen böcker finns, pryds av en stor fresk som avbildar ledande marxistiska tänkare i England. Den målades år 1934 av greve Hastings som undervisats av den mexikanske konstnären Diego Rivera.   

En känd radikal som byggnaden också associeras med är ingen mindre än Vladimir Lenin. När denne befann sig i exil i London 1902-03 förfogade han över ett litet arbetsrum i huset. I rummet, som lämnats nästan intakt sedan Lenins tid, visar Jump upp ett inramat originalexemplar av tidskriften Iksra (gnistan) som Lenin redigerade och som smugglades vidare till Ryssland från London.

Att marxismen inte endast existerar i arkiven är något som Jump, liksom andra radikaler i London, är övertygad om. När biblioteket numera ordnar evenemang ryms alla intresserade inte in. Nästa år lär också bli hektiskt, för då blir det 200 år sedan Marx födelse.

– Vi blir hela tiden kontaktade av människor runt om världen som säger att de vill boka biljetter för eventuella evenemang vi ska ordna. Det känns som om förväntningarna är stora, vilket naturligtvis sätter en del positiv press på oss, berättar Jump entusiastiskt.

Text & foto Johan Ekman

Karl Marx Walks arrangeras varje söndag med start kl 11. Start vid Criterion Theatre, Piccadilly Circus. marxwalks.com

Marx Memorial Library är öppet måndag till torsdag kl. 16-18. Guidningar arrangeras tisdagar och torsdagar kl. 13. Adress 37A Clercenwell Green. marx-memorial-library.org