Nästa vecka blir det premiär på Viirus för Hamlet all inclusive. Jakob Öhrmans version av den så ofta spelade klassikern av William Shakespeare verkar bli ett spektakel. Ett rått spektakel. Den här gången flyter blodet mellan palmerna på Teneriffa.
En mörk, reslig gestalt avtecknar sig i grådasket utanför Viirus utrymmen på Busholmen. Det är Jakob Öhrman som snart skall ha sin första regipremiär på en finlandssvensk teater igen, efter alla åren i Berlin.
Jag träffar honom ett par veckor före premiären. Full av energi tar han mig på en snabb tur både i teatersalongen och bakom kulisserna.
– Publiken kommer att sitta på två sidor av en rektangulär scen och i ena ändan av den finns en stor videoskärm, beskriver han.
Han virvlar vidare till den andra ändan av scenen, in genom dörröppningen till det semesterhotell på Kanarieöarna där tragedin om Hamlet denna gång utspelas och visar upp de hotellrum som finns bakom fasaden, men inte syns från salongen.
– Det som händer här kommer publiken att få se på videoskärmen. För mig är det viktigt att videoberättandet, ljudet och alla andra tekniska lösningar, ska utgöra en organisk del av föreställningen, att de inte bara är något pålimmat trick för att allt ska verka trendigt, förklarar Öhrman. Därför är det en av karaktärerna som filmar allt.
– Det är på något sätt synd om teatern! Det är en konstform som just nu blir våldtagen från alla håll av andra konstformer, allt från cirkus till video. Alla vill berätta i dramatisk form, alla vill berätta via teater. Men av teatern krävs att den skall kunna suga i sig alla dessa andra konstformer för att överleva.
Hamlet igen
Det är inte första gången Jakob Öhrman jobbar med vare sig Shakespeare eller Hamlet. Han spelade faktiskt huvudrollen själv redan för tjugo år sedan, i Nya Rampens första föreställning på Kabelfabriken.
– Det var en föreställning i regi av Seija Metsärinne. Processen att lära sig den shakespearska textmassan blev en upplevelse för mig som då var sjutton år. Det krävdes så mycket koncentration för att behärska den. Men jag blev redan då väldigt förtjust i pjäsen, i alla dess karaktärer och teman. Och jag lärde mig en massa om världen.
– Efter det har jag regisserat Hamlet år 2009 för Wasa Teater. Och med jämna mellanrum har det dykt upp tankar på hur man också kunde göra pjäsen. Också många andra av mina produktioner har tangerat eller haft Shakespeares verk som inspration på sätt eller annat.
I Berlin jobbade Öhrman ihop med Markus Öhrn och Nya Rampen i tio år. I deras föreställningar fungerade Jakob Öhrman som skådespelare och Markus Öhrn som regissör.
– Jag har fått väldigt mycket av Markus och vi fortsätter ju att samarbeta. Åren i Berlin var både tuffa och givande. Vi for iväg för att se om vi skulle kunna klara oss i en storstad och den första föreställningen, Conte D’amour, blev en stor framgång, vilket gjorde att vi kunde stanna kvar där. Jag har alltid tyckt om staden och stämningen, men ingenting kommer ju gratis i en så stor stad. Där hade jag i alla fall en möjlighet att se en massa teater och lära mig hur det är att leva i en metropol. Det var dessutom lätt att ha Berlin som bas när vi for ut på turné i Europa, till Italien, Polen med mera.
För tillfället trivs Öhrman med att vara hemma igen och kunna jobba på svenska.
Jakob Öhrman är intresserad av pjäsernas bifigurer.
Makten och ödet
I vår tid då diktatorer verkar ploppa upp som svampar efter regn, då en verklig person kan stiga in på en ambassad bara för att lite senare spolas ut i avloppet (hypotes, medges) eller åtminstone tas av daga på grund av avvikande åsikter, kommer jag ofta att tänka på Shakespeares England som hade en lång maktkamp om tronen (det hundraåriga kriget) i gott minne. Kampen om makten var hänsynslös och cirkeln av hämnd blev lätt en perpetum mobile. Det är om de blodiga händelserna under dessa år som Shakespeare skriver. Handlar då Hamlet om makt?
– Visst beskriver också Hamlet en maktkamp! Det är en pjäs som innehåller såväl maktkamp som hämnd, blod och vålnader. Därför är den väldigt tacksam att göra. Men det som för mig stiger fram är ödet, säger Öhrman.
– Personernas öden är ett viktigt tema i föreställningen. Ur en skådespelares synvinkel känns det som en lättnad att få dö efter alla förfärliga händelser – bara för att återuppstå följande kväll. Detta är ett tema i strukturen med skådespelet i skådespelet som jag vill lyfta fram. Men också det att när du kliver upp för maktens trappa har du alltid en Fortinbras bakom dig som väntar på att få ta över.
Som i en spegel
Vill du som regissör lyfta fram paralleller till vår värld av idag?
– Det är klart att teatern vill spegla vår värld, visa hur vår tid ser ut, svarar Jakob Öhrman. Men jag tror inte att Hamlet ska behöva vara kopplad till hur världspolitiken ser ut idag, utan jag tror att föreställningen skall kommentera och ifrågasätta sig själv. Den ska till exempel fråga sig: ”Varför gör vi teater? Varför har vi alltid gjort såhär och inte på ett annat sätt?” Om man ställer dessa frågor och är uppmärksam på vad som händer runt omkring en, så kommer publiken att kunna se varför Hamlet är aktuell idag. Men om du vill göra politik så sök ett annat yrke, tycker jag. Det räcker inte att säga att det här är politiskt för att det här temat eller det här namnet är politiskt.
– Jag har alltid varit fascinerad av att berätta en historia genom någon karaktär som inte är huvudpersonen i dramat, säger Öhrman. I Hamlet omtalas Fortinbras, den norska prinsen, i början och i mitten av pjäsen men på scenen får vi se honom först helt i slutet med alla lik liggande för sina fötter.
– För mig har Hamlet och Fortinbras parallella öden. Bådas fäder har dödats och båda har till uppgift att hämnas. Deras öden är samma, de är spegelbilder av varandra. Men tänk om hela det danska hovet har sin spegelbild i det norska hovet? tänkte jag vidare.
Öhrman berättar om den centrala roll de skådespelare från Helsingör som Fortinbras träffar på Teneriffa har i berättelsen.
– De lever sig så starkt in i det de upplevt i Helsingör i den lilla pjäs där Claudius avslöjas som mördare av Hamlets far, att rollen så att säga tar över.
Lekfullt och komplext
– Hamlets och Fortinbras öden är spegelbilder av varandra, men som personer är de varandras motsatser. Hamlet, den berömda filosofprinsen, är ju känd för att allt han gör eller låter bli att göra leder till en oändlig inre diskussion. Han tvekar och funderar och tvekar. Men Fortinbras är en person som handlar först och tänker sedan, en fortinbrasmaskin, säger Öhrman.
Hamlet är den mest spelade och omskrivna av Shakespeares dramer men inget av de miljoner ord som skrivits om pjäsen har lyckats avslöja varför den talat till människor i över 400 år.
Men Hamlets anlag för att filosofera har defintivt bidragit till att göra pjäsen så populär också i modern tid. Pjäsen skiljer sig markant från Shakespeares andra kungadramer tack vare den psykologiska nivån, som är mera komplex och raffinerad.
– Den lilla skådespelartruppen – skådespelet i skådespelet – har här en viktig del i hur vi gestaltar pjäsen, säger Öhrman. För mig är det viktigt att gestaltningen inte är helt fastnaglad på premiären, att det fortfarande finns rum för variationer och förändringar i skådespelarnas sätt att existera på scenen, i det koreografiska men samtidigt öppna sättet att tala och röra sig. Det hela skall vara och förbli lekfullt, förklarar han.
Teaterlekens gränser
Hur i all världen hamnar man i föreställningen på Teneriffa? Öhrman berättar hur han upplevt att man på en södernresa ofta blir instängd på ett hotell som man knappt lämnar.
– Där solar man, äter och dricker. Allt är väldigt unket, lite som på en alltför lång julmiddag. Det passar väldigt bra in i Shakespeares värld. Fortinbras och hennes familj flyr till Teneriffa för att sörja faderns död och återhämta sig inför den stora uppgiften. Fortinbras förväntas ju erövra Danmark för att hämnas sin fars öde. Men hämnd får ofta en fortsättning och i min version vill jag ta fasta på det eviga hjulet av hämnd som börjar rulla.
Genom pjäsen i pjäsen ställs man också inför frågan om konst kan påverka människan i det verkliga livet. Kan konst påverka en människa så att hen gör ödesdigra val i sitt liv? Var tar teaterleken slut och var börjar verklighetens värld? Var går gränsen mellan scen och publik? Alla dessa frågor vill Öhrman servera publiken i Hamlet all inclusive .
Under Shakespeares tid spelades alla roller av män och det har länge funnits tolkningar av Hamlet där Hamlet spelats av en kvinna (Sarah- Bernhardt gjorde världens första kvinnliga Hamlet 1899).
– Också jag har gjort ommöbleringar i könsgalleriet i Hamlet all inclusive. Till exempel är prinsen Fortinbras nu prinsessan Fortinbras och hon har två mammor. Men Claudius, Polonius och Hamlet spelas här av manliga skådespelare, avslöjar Öhrman.
Vad har du för planer efter Hamlet all inclusive?
– Shapeshifter, en pjäs som jag har skrivit och regisserat, skall spelas på Mad House i slutet av april. Det är en pjäs om identitet i tre delar. Den skall bli en del av den splitternya BAD HOUSE- festivalen i Sörnäs 17–26.4.
Foto: Janne Wass
