Att Rafael Donner i sin debutbok börjar vid pappa Jörn är följdriktigt. Han beskriver det som att leva i skuggan av ett stort berg, att växa upp som son till den stora finländska kulturmannen. Men Människan är ett känsligt djur är ingen fadersuppgörelse, utan Jörn finns där i bakgrunden, mest som en ganska varm, men avlägsen närvaro.
Boken har undertiteln ”En självbiografisk essä”, och det beskriver rätt väl vad det är fråga om. I 14 kapitel med rubriker som ”Svaghet”, ”Frihet” och ”Manlighet” går Donner igenom de existentiella frågorna med utgångspunkt i sitt eget liv. Det är ett liv, medger han själv, av privilegium, och han är noga med att poängtera att han inte anser sig sitta på alla svar.
27-åringens position är tacksam att skriva ur, och ger en intressant spänst i perspektivet. Den möjliggör en analyserande, faderlig tillbakablick på barn- och ungdomens naivitet, radikalism och osäkerhet, men har inte hunnit fram till medelålderns bekväma cynism. 27 år är tid nog att samla på sig erfarenheter och bokkunskap, men analysen av desamma är fortfarande mitt uppe i sitt mest intensiva skede, på gott och ont. Gott, därför att Donners text sprudlar av insiktens glädje och en ungdomlig säkerhet. Ont, därför att analysen ibland faller ganska platt.
När Donner är som allra bäst håller han sig till det strikt självbiografiska. Som uppväxtskildring är boken insiktsfull, självutlämnande och ställvis alldeles hysteriskt rolig. Men det är också ett ibland hjärtskärande självporträtt av en ung, känslig pojke/man, som försöker orientera sig i manligheten, i mänskligheten. I den paradoxala situationen av att å ena sidan vara oförskämt priviligierad, men å andra sidan inte hitta ett stadigt fotfäste i livet eller sig själv. Över allt hänger domedagens skugga – Donner tillhör generationen som vuxit upp under klimathotet och den ständigt tilltagande individualiseringen i samhället, två parallella fenomen som tycks omöjliga att förena, och som skapar en toxisk soppa av skam, prestationsångest och uppgivenhet.
Då det självbiografiska berättandet övergår i analyser kring tingens ordning, håller boken inte riktigt lika bra. En grundligare faktabaserad argumentation kring vissa frågor hade varit välkommen, och Donner slår ibland fast onödigt bergsäkra slutledningar mer ur personlig erfarenhet än egentlig bevisföring. En erfarnare skribent hade slängt sig med brasklappar. Denna ungdomliga självsäkerhet bjuder visserligen på en viss fräschör, men onödigt ofta utmynnar det i rent klichémässiga banaliteter, som då Donner fastslår att ”den som inte tror att djur har en själ har aldrig tagit livet av ett” eller att ”en ärlig politiker blir aldrig invald”.
Läsningen blir en något ojämn berg-och-dalbana mellan stundvis briljans och stundvis banalitet. Denna typ av böcker brukar vanligtvis skrivas av veteraner som utövat årtionden av intellektuellt idisslande, och det är modigt på gränsen till dumdristigt för en 27-åring att åta sig samma uppgift. Men kanske just därför känns boken, trots sina brister, som en fräsch fläkt.
Text Janne Wass
Foto Niklas Sandström
Rafael Donner: Människan är ett känsligt djur.
En självbiografisk essä. Förlaget, 2018.
