I boken Den försiktiga resenären reflekterar Merete Mazzarella i tre längre essäer över resandets praktiska och abstrakta väsen. ”Jag skriver ingen reseskildring i egentlig mening”, inleder Mazzarella. Snarare, fastställer hon, ”skriver jag om ett sätt att leva och om delar av min egen livsresa.” Fonden till Mazzarellas livsresa utgörs av två miljöer: det norskflaggande kryssningsfartyget Braemar med destination Amazonas, och staden Brisbane i Australien.
Resan på kryssningsfartyget understryker Mazzarella att hon gestaltar med djup ambivalens. Hon skiljer på begreppen resenär och turist, varav det senare betraktas som mer förkastligt, och samtidigt är det i egenskap av turister Mazzarella och hennes make L reser på kryssningsfartyget. Tillvaron på fartyget är strukturerad in i minsta detalj och varje dag har ett motto, som exempelvis ”Livet börjar utanför ens bekvämlighetszon”. I så fall inte är på kryssningar det börjar, påpekar Mazzarella.
Varför väljer då Mazzarella att resa med kryssningsfartyg, inte bara en gång utan flera gånger? Det får läsaren inget svar på eftersom Mazzarella om och om ställer sig själv samma fråga för att därefter reflektera över det absurda i massturismens likartade beteendemönster eller hur turism belastar miljön. Under kryssningens gång begrundar Mazzarella sitt förflutna och sin omvärld, hon skriver och läser och flanerar på däck. Tillbakablickarna är dekorerade med citat och referenser från bland andra Albert Camus och Rebecca Solnit.
Solnits Gå Vilse – En fälthandbok handlar inte enbart om att gå vilse i geografisk mening. Det väsentliga är enligt Solnit förmågan att våga gå vilse även i sin tankevärld. På mentala platser som är främmande är det möjligt att uppleva någonting nytt, få insikter om sig själv eller andra. Denna inre vilsenhet och modet att stanna i detta tillstånd är, enligt Solnit, viktig för all kreativitet. Skapandets terra incognita, så att säga. Mazzarella erkänner att hon är allra mest rädd för är att gå vilse och det är kanske därför Mazzarellas resonemang kring resandet, källorna hon ivrigt citerar samt referenserna till familj och vänner stundom känns som en upprepning av redan kartlagda insikter.
De två essäerna med Australien som resmål skiljer sig väsentligt från essän om kryssningskulturen. Kanske ambivalensen och den flyhänta ironin saknas på resorna till Australien eftersom Mazzarella blir så hänförd av den australiensiska miljön att hon glömmer bort sig själv och placerar omgivningen i centrum? Dessutom påpekar Mazzarella att hon inte rest till Brisbane som turist utan snarare i egenskap av resenär och gäst.
Det må även tilläggas att Mazzarellas oavsiktliga men ändå privilegierade perspektiv som turist eller resenär kan lämna vissa läsare en aning oberörda och referenslösa. Det är till syvende och sist få förunnat att vistas på en lyxkryssare och njuta av illusionen att resan är gratis då allt har betalats i förväg. Å andra sidan har självbiografisk dagdrivarlitteratur ofta skrivits ur annorlunda perspektiv där berättaren inte sällan är på drift utan pengar, bestämt mål eller någon utgångspunkt att återvända till. Eventuellt har Mazzarella en nisch att fylla.
Merete Mazzarella: Den försiktiga resenären. Schildts & Söderströms, 2019.
