Mångkulturell pedagogik – ett måste i skolan
Mångkulturell utbildning riktas i dag bara till invandrarelever. Gunilla Holm och Jan-Erik Mansikka efterlyser en ny pedagogik som gäller alla – också majoritetsbefolkningen.
Hannah Arendt har påpekat att det ligger i de mänskliga villkorens natur att varje ny generation växer in i en gammal värld. Detta är speciellt utmärkande för moderniteten, där vi måste lära oss att orientera i glipan mellan det förflutna och framtiden. För skolans del innebär detta att man kan fråga sig huruvida skolans målsättningar, ofta formulerade i det förflutna, gäller för dagens barn och unga (som kommer att vara verksamma i framtidens samhälle).
Minoritet i minoriteten
I Österbotten integreras invandrare i den finlandssvenska glesbygden. Jan-Erik Mansikka har träffat lärare och elever i de mångkulturella skolorna.
Landskapet är vackert och öppet. Jag har nyss vikt av från riksåttan och närmar mig målet efter fem timmars bilfärd. Läraren vid den lilla skolan i Närpes sade i telefon att om jag inte genast hittar fram kan jag fråga någon, men tillade i samma andetag att det ju inte precis vimlar av folk i knutarna.Det är något av en paradox att de svenskspråkiga skolorna i södra Finland, där det omgivande samhället på många sätt är pluralistiskt, nästan har renons på invandrarelever. Invandrarfamiljerna i södra Finland lär ju sig i första hand majoritetsspråket, finskan, och barnen kommer därmed till de finskspråkiga skolorna. Däremot är den svenskspråkiga glesbygden i Österbotten på många håll mångkulturell. Flyktingar och invandrare integreras i dessa regioner till det ”finlandssvenska” – ofta utan någon kontakt till det finska, bortsett från skolans obligatoriska undervisning. De blir minoriteter i en minoritet.
Hur mångkulturellt är då Sydösterbotten? Någon påpekade för mig att man i affärerna i Närpes hör mer utländska språk än svenska. Jag gör ett litet empirisk-sociologiskt studium, spatserar resolut in i en mataffär i centrum. Vandrar omkring bland hyllorna och lyssnar. Faktiskt. Fifty-fifty skulle jag säga. Sex familjer inne i affären varav tre talar utländska språk. Jag blir samtidigt pinsamt medveten om min egen kulturella begränsning. Samtliga språk jag lyssnar till (förmodligen bosniska, vietnamesiska och ”Närpes-svenska”) ter sig nämligen obegripliga för mig.
