Kenya sörjer Wangari Maathai
Maathai var en förebild och inspirationskälla vars exempel gett många styrka att kämpa för det de tror på.
Samtidigt som omvärlden har firat de nyutnämnda fredspristagarna har kenyanerna sörjt sin egen nobelpristagares bortgång. Wangari Maathai var en stark och kontroversiell person, vars död inte lämnade någon kenyan oberörd.
Elevvård och trösklar
Jag har tidigare jobbat som gymnasiepsykolog. Den troligtvis vanligaste bakgrundsberättelsen jag fick höra när en studerande kom till min mottagning handlade om hur hon/han hade mått dåligt i många år utan att söka/få hjälp. Hela högstadietiden kunde ha varit ett enda töcken av panikångest, ätstörningar, självmordstankar och självmordsförsök, men tröskeln att söka hjälp när man har det svårt hör till de högsta som finns. Framförallt kanske om man är i tonåren och brottas med svåra frågor kring vem man är och vad man skall bli. För många av dem som i gymnasiet sökte hjälp handlade det om att de i efterhand, när de redan hade tagit sig igenom den värsta perioden, kunde försöka börja processa det svåra.
Den här arbetserfarenheten har stärkt mig i övertygelsen om att en av de viktigaste uppgifterna för mentalvården är att på alla upptänkliga vis försöka se till att tröskeln till de rum där man kan få hjälp är möjligast låg. Det räcker inte att det på någon webbsida finns ett telefonnummer man kan ringa till en viss tid i veckan. Det duger inte om hjälpen nås först efter att man sprungit via fem olika luckor och köat i x antal månader. När det gäller så känsliga och smärtsamma saker som den egna mentala hälsan, så måste stödet finnas nära till hands, och framförallt när det gäller ungdomar behövs det också uppsökande verksamhet och ibland ganska mycket lockande och pockande för att hjälpen ska nå dit där den behövs. Service som nås först efter långa omvägar fyller inte sin funktion, eftersom alla inte har samma resurser och möjligheter att försöka gräva fram den.
