Den afrikanska stjärnans berg- och dalbana
Tobakssäckar lastas av vid auktionshuset i huvudstaden Lilongwe. Försäljningen av tobak inbringar 60 procent av den utländska valutan i landet.
I många år ansågs Malawi vara en afrikansk mönsterelev. Under president Bingu wa Mutharikas andra mandatperiod uppdagades dock många missförhållanden och i höstas rapporterade lokal media att landet var inne i den värsta krisen på över 20 år. Nu inger presidentbytet hopp om bättre tider.
Då vi träffar gatuförsäljaren Happiness är han ledsen. Det hantverk han försöker sälja i hemstaden
Nkhata Bay har dålig åtgång då turistströmmen avtagit under den senaste tiden. Samtidigt har priserna på många förnödenheter stigit.
– Vissa dagar är det omöjligt att få tag på bröd, andra dagar strider folk om läskleveranser, berättar han.
Detta var i höstas. Malawi hade då drabbats av akut brist på många importerade varor och den svarta marknaden frodades. Utanför bensinstationerna slingrade sig långa köer i väntan på nästa bensinleverans. På Facebook grundades gruppen Malawi Fuel Watch, där medlemmarna tipsade varandra om var man kunde få tag på bensin. Sjukhusen varnade för brist på läkemedel och i butikerna gapade många hyllor tomma.
Nelson Tchamo jobbar hårt och drömmer stort
De läkare som får utbildning vid Moçambiques offentliga universitet är i gengäld tvungna att jobba i minst fyra år för staten, berättar Nelson Tchamo
I Moçambique, som i så många andra länder, drar huvudstaden till sig begåvade och ambitiösa ungdomar från resten av landet. Som nästan färdig läkare vet 28-åriga Nelson Tchamo att han inom kort kommer att skickas tillbaka till landsbygden.
Nelson Tchamo växte upp i Chimoio i mellersta Moçambique, cirka tusen kilometer från Maputo. Hans pappa var statlig tjänsteman inom jordbrukssektorn, medan mamman jobbade som sömmerska och senare som småbrukare. Han har sju syskon. Då jag träffar honom på ett litet café bredvid centralsjukhuset har han nyss inlett sin sista praktikperiod innan han utexamineras som doktor.
– Det är som en sorts samhällstjänst, jag jobbar som yngre doktor i ett år varav två månader kommer att vara ute på landsbygden. Efter det är jag färdig läkare, men eftersom jag har studerat vid ett offentligt universitet så betyder det att jag är tvungen att jobba i minst fyra år för staten. Antagligen skickas jag ut till landsbygden där det är brist på läkare.
Även om han verkar ha försonat sig med tanken på att flytta, erkänner han att arbetet ute på landsbygden är något han oroar sig för. Dels kommer han att jobba ensam, dels saknas det utrustning. Han kanske inte kommer att kunna språket. Universitetssjukhuset där han studerat är det bästa som finns i Moçambique, både då det gäller utrustning och expertis. Många av professorerna och doktorerna är kubaner, och det finns många östeuropeiska och kinesiska läkare i landet.
Då höjden på staketet blir tvistefråga
Efter apartheid når Sydafrikas demokrati myndig ålder 2012. Nu har ANC suttit vid makten i 18 år. Författaren Jonny Steinberg skildrar ett splittrat land med stora sociala och kriminella problem.
År 1992 visste de män och kvinnor som representerade den Afrikanska Nationalkongressen ANC att de var med och skapade historia. Bannlysningen av ANC hade då nyligen blivit upphävd. Den anda och tillförsikt som strålade ur partimedlemmarna är det som författaren Jonny Steinberg minns allra bäst från den tiden. Han hade själv som ung studerande lyckats få deltidsjobb som mötesantecknare på de så kallade CODESA-mötena då riktlinjerna för övergången från apartheidregimen till demokrati tecknades ner.
Strax efter det här åkte han som Rhodes-stipendiat till Oxford, och när han några år senare kom tillbaka till Sydafrika hade atmosfären redan förändrats. ANC hade stigit till makten, men fått erfara att det inte var en så värst enkel sak att ta kontroll över Sydafrikas framtida öde. Arbetslösheten, som under apartheidåren varit under 10 procent, hade 1995 stigit till 17,7 procent och var 2003 uppe i 27,1 procent. ANC var oförmöget att locka utländska investerare till landet, och stod handfallet inför den brottsvåg som drog över Sydafrika. Det är i den här atmosfären Steinberg inleder sitt författarskap, först som kolumnist för tidningen Business Day och sedan med den prisbelönta boken Midlands.
Hemma var han kung
För Armon Tadesse har fotbollen varit ett viktigt sätt att träffa människor i Finland.
Saknaden är alltid värre för mamman än för sonen, säger Mebrat Bekele och ser ut att brista i gråt. För tre år sedan åkte hennes son Armon Tadesse till Finland för att studera. I egenskap av kompisar till honom blev Markus Varjonen och Lotta Staffans bjudna hem till familjen i Addis Ababa.
Tårarna ligger nära ytan flera gånger under dagens lopp då vi sitter i familjens vardagsrum och får njuta av den etiopiska gästfriheten och pratar om familjens enda son, Armon. Mrs Mebrat springer av och an mellan kök och vardagsrum men stannar ibland för att konversera, medan de två döttrarna Salem och Aryam mera håller till i köket. Att ha sin son i en helt annan del av världen är inte enkelt för en mor.
– Jag är ofta orolig över hur han har det i Finland. Han säger att det är bra där, men jag vet inte. Här hemma var han kung, den enda sonen, han hade ett enkelt liv. Jag tror nog det här är värt det, för att han lär sig saker och för att han kan få ett bättre liv, men visst är det tungt ibland, säger Mebrat.
Kenya sörjer Wangari Maathai
Maathai var en förebild och inspirationskälla vars exempel gett många styrka att kämpa för det de tror på.
Samtidigt som omvärlden har firat de nyutnämnda fredspristagarna har kenyanerna sörjt sin egen nobelpristagares bortgång. Wangari Maathai var en stark och kontroversiell person, vars död inte lämnade någon kenyan oberörd.
