Västerlandet och Österlandet

utkämpar en fredlig dragkamp på många plan, inom ekonomin, politiken och kulturen. Vi har en benägenhet att se Europa som civilisationens högborg och andra världsdelar som primitivare. Antikens greker kallade andra folkslag för barbarer, och speciellt använde man den termen om perserna, den främsta fienden. Redan då framställde man sig själva som ädla och motståndarna som mindre ädla, dagens amerikaner har förenklat motsatsförhållandet ytterligare till good guys kontra bad guys. Inga närmare utredningar behövs.

När det gäller grekerna och perserna har senare tiders forskare konstaterat att deras samhällen nog skiljde sig från varandra, men att det inte ur dagens synvinkel är självklart vilketdera som var mer ”civiliserat”. Slaveri var t.ex. mycket mera utbrett i Grekland än i Persien, kvinnans ställning var inte sämre i Persien än i Grekland.

Den första deklarationen om individens rättigheter anses vara författad av persernas Kyros den Store, när han år 579 f.Kr. erövrade Babylon och försäkrade rikets alla invånare att de hädanefter åtnjöt mänskliga fri- och rättigheter. Han föreskrev kulturell vidsynthet och religionsfrihet och rekommenderade fredliga lösningar på konflikter. Han förbjöd tvångsarbete och avskaffade slaveriet. Praktiskt kom detta till uttryck t.ex. i att han befriade judarna från deras babyloniska fångenskap och lät återuppföra templet i Jerusalem.

När man i Europa började anamma tanken på mänskliga rättigheter utsträckte man inte nödvändigtvis tanken till utomeuropéer. Den tyske statsvetaren Heinrich Treitschke förklarade t.ex. år 1898: ”Internationell rätt blir bara tomma ord om dess principer också ska gälla barbarfolk. För att straffa en negerstam bör man kunna bränna byarna där stammedlemmarna bor: man uppnår inte någonting om man inte tyr sig till lösningar av det slaget. Om det tyska kejsardömet tydde sig till internationell rätt i sådana situationer skulle det inte vara ett tecken på humanitet eller respekt för lag och rätt, utan ett bevis för en skändlig svaghet.” I dag skulle man kanske frestas att se en sådan styrkepolitik som ett utslag av en asiatisk mentalitet, men så var det inte för 100 år sedan.

Vad ekonomin beträffar

har många av oss en föreställning att Europa åtminstone sedan de holländska handelskompaniernas framväxt eller den engelska industriella revolutionen varit den dominerande världsdelen, men så har inte varit fallet. Den brittiske samhällsvetaren John M Hobson har i sin bok The Eastern Origins of the Western Civilization (2004) hävdat att den angloamerikanska dominansen under de senaste 200 åren varit ett kort avbrott i två årtusenden av huvudsakligen kinesisk dominans på administrationens, ekonomins, teknologins och medicinens områden. Mittens rike hade en bättre organiserad byråkrati, baserad på ett examenssystem, än något annat av de stora rikena, och det var också mer långlivat.

Den första industriella revolutionen ägde rum i Kina redan på 1000-talet under Song-dynastin. År 1078 producerade kineserna 125 000 ton järn, medan Storbritannien först 700 år senare närmade sig liknande mängder med en järnproduktion på 76 000 ton år 1788. Kineserna bemästrade också avancerad teknik som gjutgodsproduktion och hade övergått från träkol till koks för att undvika avskogning. Vid samma tid skedde också betydande språng framåt när det gällde transporter, vattenkraft, skattesystem, penningväsen (papperspengar), handel, sjöfart och jordbruk. Många kinesiska tekniker och metoder nådde under seklernas gång Europa och bidrog till framväxten av den moderna kapitalismen.

Det var först genom upptäckten av Nya världen, brytningen av ädla metaller där och upprättandet av plantager med slavarbetskraft från Afrika som Europa så småningom byggde upp ekonomiska muskler som gjorde det möjligt att komma ifatt Kina. Men nu håller Kina i sin tur på nytt att närma sig väst.

Kommer Kina att styra världen?

– den frågan blev föremål för ett intressant meningsutbyte i The Guardian i juni mellan Martin Jacques och Will Hutton. De har i böcker om Kina – MJ: When China Rules the World. The Rise of the Middle Kingdom and the End of the Western World (2009) och WH: The Writing on the Wall. China and the West in the 21st Century (2007) – sökt svar på frågan, men kommit till mycket olika slutsatser. De båda debattörerna har sina renodlade synvinklar och kommer inte varandra närmare, men läsarna kan jämföra dem och kanske själva kombinera dem. Jacques konstaterar att den vanliga uppfattningen i väst är att utvecklingen från u-land till i-land har en given slutpunkt: en modernitet som är västerländsk.

”Detta är ett misstag. Moderniteten är en produkt av kultur och historia lika mycket som av marknader och teknologi. Den centrala frågan här är Kina: kommer landet att till slut bli som vi eller blir det något helt annat och kommer det därför att förändra världen i grunden?” Han tror mera på det senare alternativet. Kina är en egen värld, en civilisation snarare än en nationalstat, och kinesernas världssyn, baserad på konfucianismen och daoismen, skiljer sig från européernas judiskt-kristna tradition. Statens uppgift har i sekler varit att beskydda civilisationen och den upplevs därför som organisk för samhället på ett annat sätt än i väst.

Japan är ett annat exempel på en civilisation som bara på ett ytligt plan anpassat sig till den västerländska. Enligt Jacques är de sociala relationerna där baserade på skam, inte på skuld, och de är mycket hierarkiska. Rättssystemet spelar en mindre roll än i väst. Makten i samhället finns hos byråkratin snarare än inom det politiska systemet (fast var är det inte så?). Medan Japan utåt kan påminna om en demokrati av västlig stil ligger makten hos en konfuciansk stat av japansk modell, som liknar varken Kina eller väst.

Den globala demokratin tar enligt MJ ett stort steg framåt genom u-ländernas, speciellt Indiens och Kinas, frammarsch. Under de senaste 200 åren har den västliga världen (på senare år tillsammans med Japan) dominerat världen ganska enväldigt. Den stora majoriteten har marginaliserats och saknat röst.

Demokratin är global

anser Will Hutton, men hans synvinkel är en annan än Jacques’. Han ser tanken att nationer är dömda av sitt förflutna till en motsvarande framtid som både empiriskt och filosofiskt falsk. Han anser också att Inglehart-Welzels kända världskarta över kulturer visar att Kina och Europa kulturellt står varandra nära. Han nämner dock inte att detta gäller Europa, medan den engelsktalande världen och speciellt USA befinner sig på sin egen kant. Ändå är det just den anglosachsiska modellen som enligt Hutton lett världen och borde fortsätta att göra det. (I själva verket visar kartan att Kina står oss i Norden, frånsett islänningarna, mentalt närmare än USA, men inte innebär den någon rekommendation om åt vilket håll vi eller någon annan borde vända sig.)

Ronald Inglehart har i en artikel konstaterat att många olika värderingar är förknippade med den lodräta axeln mellan de samhällen där religionen är viktig och de där den är mindre viktig. Traditionella samhällen betonar vikten av relationerna mellan föräldrar och barn, respekten för auktoriteter, absoluta normer och traditionella värden. De förkastar skilsmässa, abort, eutanasi och självmord. I dessa samhällen är den nationella stoltheten stark och nationalismen florerar. Samhällen med sekulära/rationella värderingar har motsatt syn i dessa frågor.

Den vågräta axeln visar hur det ökade välståndet förändrar värderingar så att en växande del av befolkningen i rika länder kan ta överlevnaden som nästan självklar och nu i stället för ekonomisk och fysisk säkerhet kan inrikta sig på subjektivt välmående, möjligheter att uttrycka sig själv och livskvalitet. Detta är förknippat med hög prioritet för miljöskydd, jämställdhet, tolerans för olikheter och växande krav på deltagande i beslutsfattandet i det ekonomiska och politiska livet. I barnuppfostran minskar betoningen av hårt arbete och ökar betoningen av fantasi och tolerans. Förtroendet för andra mänskor ökar när överlevandet inte längre är viktigast. Den individuella friheten får högre värde och den politiska aktivismen ökar.

Hutton tror inte

på profetiorna om att Kina kommer att växa till världens mäktigaste ekonomi. Landets ekonomiska och sociala modell är inte bara korrupt och farlig för miljön, den är också oerhört obalanserad och uppmuntrar inte till innovationer. Modellen kommer att bryta samman om inte partiet avstår från sin kontrollmakt och demokrati etableras i landet.

Demokrati handlar inte bara om fria val, utan också ”om rättvisa, redovisningsskyldighet, pluralism, maktfördelning och alla processer som åtföljer dem. Det handlar lika mycket om effektiv revision i företagen, pålitlig offentlig statistik, självständiga fackföreningar och klara principer för företagsledningen som om arresteringar och häktningar utan rättegång eller om yttrandefrihet. Men allt detta är institutioner som har sina rötter i Upplysningen och som hänger ihop med varandra, som står och faller med varandra”, skriver Hutton. Det låter som ett färdigt paket som packats i London. Enligt Hutton återspeglar det dock universella mänskliga strävanden och det håller enligt honom på att anammas i största delen av Asien. Som exempel nämner han Indien, Sydkorea och Japan.

I Huttons demokratimodell verkar jämlikheten inte ingå, av franska revolutionens mål erkänns friheten, medan jämlikheten och broderskapet inte noteras.

Delaktighet för folket

i styrningen av samhället är nödvändig, det medger också Jacques i förbifarten, men han tar inte just upp den diskussionen. Hutton å andra sidan har ingen förståelse för att man måste beakta bakgrunden, han knappt antyder hur man från nuläget skulle komma till den situation han önskar. Framför allt handlar det om att stärka medborgarsamhället, men då kan man knappast överta färdiga modeller från London.

I en tid när politiker i väst ofta stirrar sig blinda på den avkastning den ekonomiska tillväxten i Kina kan ge också oss är det ändå välkommet när någon påminner om den auktoritära politik som den bygger på.

Peter Lodenius

Detta har handlat om skillnader på makronivå mellan Öst och Väst. I en artikelserie som börjar nästa vecka tas några märkliga mänskoöden upp som visar på kulturskillnader på mikronivå.