Mauno Koivisto ny president

av Georg Backlund

Den 29 januari 1982 då socialdemokraten Mauno Koivisto, som första vänsterrepresentant, valts till president, skrevs påfallande lite om den nya presidenten i Ny Tid. Tidningen, som då var språkrör för DFFF, det vill säga socialisterna, koncentrerade sig mer på att hylla den egna kandidaten Kalevi Kivistös valarbete och analysera kommunisternas och socialisternas svåra predikament. En av dem som åtminstone på något sätt kommenterade Koivisto var den långvariga medarbetaren Georg Backlund, som under pseudonymen Anders Jori lyfte fram presidenten i sin återkommande spalt ”Det förefaller mig”.

Artikeln digitaliserad och ingressen skriven 13.5.2017, dagen efter Mauno Koivistos död.

När detta läses har vi alltså en ny president. För första gången en vänsterpresident. Vi gratulerar! Borgarna fick det linjeval de gille ha. Och får sig nu därefter rätta och packa. Men jag tror inte att de har nån orsak att drabbas av skrämselhicka. Det försäkrade ju också Koivisto själv under alla valdebatter där han trängdes av sina borgerliga motkandidater för att de skulle få nånting att nyttja i skrämselpropagandan mot ”socialismen”. Den som de nu hållit på med i mer än ett sekel.

Redan 1848 skrev ju Marx-Engels om kommunismens spöke som går runt Europa. Nå. det gör det ju fortfarande, förstås. Det vittnar den galenskap som gripit regeringen i kapitalistvärldens ledarnation om. Och dess satelliters krypande ödmjukhet för husbondens röst. Socialdemokratin som med Bernstein ersatte marxismen med reformism utgjorde ju inte ett så skrämmande spöke för kapitalisterna men för att kunna hålla makten utbytte de det kommunistiska spöket med det socialistiska. Och sannerligen om de inte försökte utnyttja det i denna valkampanj. Men ack vad de bedrog sig. Det går inte längre att bara skrämma folk med ord. Som det alltför länge gått. En så överväldigande valseger för ”spöket” vittnar klart och otvetydigt därom. Det hoppades friskt över alla partifållor. För en kandidat som ingett folk förtroende. I mycket högre grad än andra politiker. Varför, kan var och en grunna på.

Nu ska den nya presidenten fä en ärlig chans att visa vad han går för. Och står för. En gång tidigare var socialdemokraterna bara två röster från presidentposten. Det var tur att vi den gången fick borgaren Kekkonen som president. Med Fagerholm skulle vi nu inte varit i samma trygga läge som nu. Både utrikes- och inrikespolitiskt. Den nyvalda presidenten har åtminstone inte suttit i någon vapenbrödraregering med Hitler. Han har inte heller betett sig som en politisk vindflöjel. Är alltså mera att lita på. Det tycks man också ha insett i Moskva att döma av kommentarerna. Som måste ha kommit som en duktig skopa kallt vatten över den del på vårt håll som så ivrigt hjälpte borgarna att misstänkliggöra Koivisto. Han ansågs ju på det hållet ha varit iblandad i nästan allt skumt som förekommit här i landet. Vilket de också försökte (och lyckades delvis) basunera ut österut. Som väl är tänker ledare ofta klarare än underhuggare. De sistnämnda kan ofta förstöra de goda ledarnas intentioner.

Med undantag för socialdemokraterna får alla partierna nu slicka sina sår. Och ägna sig åt omprövning. Inte minst den fronderande gruppen inom DFFF har skäl till omprövning. En orsak till vår, som vi måste erkänna, brakförlust i valet står just att söka i den osäkerhet som den gruppens agerande skapade. Många som förr röstat på oss röstade nu direkt på socialdemokratiska kandidater för att trygga Koivistos val. Majoriteten inom vår rörelse hade ju klart deklarerat sig för Kivistö eller den andra vänsterkandidaten, men kunde man lita på det då den högljudda gruppen klart signalerade bara för första omgången? Nej, man tog det säkra för det osäkra. Ju längre valkampanjen pågick desto större orsak hade vi att vara nöjda och stolta över vårt val av presidentkandidat. Kivistö vann med sitt uppträdande och sina klara rediga svar respekt och sympati långt utanför våra led. Det har vi ofta fått höra. I den stora debatten mellan kandidaterna var han andra överlägsen. Han kunde klart och välformulerat säga sin mening i skilda frågor, principfast och utan att sväva på målet. Ända därhän att han, som han sade, var den enda i församlingen som framförde arbetarrörelsens synpunkter.

Vi ska väl ändå erkänna att han i det avseendet hade det lättare än Koivisto. För honom stod presidentposten på spel. Alla lurpassade på varje hans ord för att få ett motpropagandagrepp i ”linjedragningen”. Hur som helst, vi var och är stolta över Kivistös insats. Han visade sig klart som en framtidens man, en som håller att bygga på.

Det som förvånar mest var bakslaget för Helvi Sipilä, liberalernas obundna kandidat. Efter det väsen feminister och kvinnosaksförfäktare fört under lång tid tycker man att allt skulle ha varit bäddat för framgång för en kvinnlig presidentkandidat (för första gången). Hon var frisinnad, mest internationellt känd av samtliga kandidater och hon förde klart kvinnornas talan i valkampanjen. Men nej. inte en enda elektor. Mycket skrik men lite ull, sa fan när han klippte grisen.

Det oroande i valanalysen är högerns framgång. Samlingspartiet blev största borgerliga partiet. Det kommer de att rida på fram till riksdagsvalet. Det kan nämligen ändras då. Centerpartiet kan återvinna också Karjalainens folk, som nu i ilskan lät bli att rösta. Också ett exempel på vart splittring inom ett parti kan leda. Ifall våra egna erfarenheter inte skulle räcka till.

Mest oroande är högerns framgångar bland de unga. Men det får vi väl i hög grad också skylla på skolorna. Och läsarna. I det avseendet ser vi det mest tydligt på finlandssvenskt håll. Man får ibland intrycket att skolorna här är direkta filialer till Svenska folkpartiet. Allra tydligast manifesterat i undervisningsminister Stenbäcks grova intramp i valkampanjen. Som avslöjades i TV förra måndagen i Veckans puls. Han hade i egenskap av undervisningsminister på ministeriets papper skickat en skrivelse till lärarna i Nyland att stöda SFPs presidentkandidat. Alltså en minister till sina underlydande! Det tangerar otvivelaktigt brottslighet. Som tidigare presidentadjutanten Grönwall också menade. I många länder skulle ett sådant tilltag väcka rabalder. Hos oss förtigs det helt i svenska folkpartiets press. Paret Paro i Husis ser det bara som en fadäs av Veckans puls att ta upp det. Men underlåter samtidigt att säga vad frågan gällde. Tja, så mycket för den politiska moralen i SFP.

Nåja, valet är över och vardagen tar vid. För såväl president som oss väljare. Vi kan kanske säja att Koivisto bars fram av en formlig masspsykos. Men efter en sådan ställer folk också stora förväntningar. Kanske alltför högt spända. Ser man inte snabba resultat kan det bli stor besvikelse och reaktioner i motsatt riktning. Det är alltså ett stort ansvar som läggs på segrarens axlar. Vi får hoppas att han lever upp till de förhoppningar som ställts på honom.

Text Anders Jori
(pseudonym för Georg Backlund)
Bild: CC/Bundesarchiv

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.