Nyeng ser liksom många andra kroaternas snabba erövring av området och det uteblivna ingripandet från moder-Serbiens sida som ett indicium för att talet om ett avtal mellan Kroatiens Franjo Tudjman och Serbiens Slobodan Milosevic om att Kroatien skulle få återta det fattiga Krajina mot att Serbien fick behålla det rika östra Slavonien har täckning.

Som tecken på ett avtal ser Nyeng den lätthet med vilken Kroatien erövrade det bergrika och svårframkomliga området där de kroatiska serberna haft gott om tid att förbereda sig på en attack och det faktum att enklavens politiska ledning lämnade området redan på invasionens första dag.

Milosevics man i Bosnien är den bosnienserbiske befälhavaren Ratko Mladic, som besökte Krajinas huvudstad Knin några dagar före den kroatiska offensiven, för att bistå med försvaret, trodde man då. Nu verkar det som om han i stället blåste till reträtt.

Man kan också tolka Radovan Karadzics (misslyckade) försök att sparka Mladic som en förbittrad reaktion på detta ”förräderi”. Att Mladic trots detta sitter kvar visar med all önskvärd tydlighet att Milosevic har större makt i den bosnienserbiska republiken än Karadzic, och att han fortfarande har sin del av ansvaret för kriget, alla skenmanövrer till trots.

Delningen av Bosnien

mellan Kroatien och Serbien hägrar allt klarare vid horisonten. Kroatien har demonstrerat sin militära styrka, och Tudjmans politiska vilja har också klarlagts i samma sammanhang. Offensiven fick den liberaldemokratiske ledaren Paddy Ashdown att plocka fram en skiss över det framtida Bosnien som Tudjman gjort för honom vid en middag i London i maj för att fira 50-årsdagen av segern i Europa. (Vad Tudjman hade där att göra förtäljer inte historien, den tyska vsallstaten Kroatien hörde ju till krigets förlorare, även om Tudjman själv som dåtida partisan hörde till segrarna.)Det framtida Bosnien ja. Det mest slående med det är att det enligt Tudjman inte finns. Nu var det visserligen Ashdown som bad sin bordsgranne Tudjman att på baksidan av menyn skissera upp hur det skulle se ut i området om tio år. Icke desto mindre ligger tanken nära till hands att Tudjman inte fäst till pappret enbart sin egen vision, utan att det finns det ett samförstånd av något slag bakom den, speciellt som Tudjman ritade skissen utan någon tvekan. Han drog en S-formad linje som i norr gick längs Savafloden, sedan ner till Sarajevo, som skulle hamna på den kroatiska sidan, och vidare till kroatiska gränsen nära Dubrovnik. Tuzla skulle hamna på den serbiska sidan och Banja Luka på den kroatiska.

Muslimernas roll

skulle bli obetydlig, enligt Tudjman skulle de ingå i det han kallade kroatiska federationen (enligt beprövat serbiskt mönster).

Tudjman förklarade också under samtalet med Ashdown direkt att han inte har mycket tid för diskussioner med president Alia Izetbegovic, som han betecknade som ”en algerier och en fundamentalist”. Däremot medgav han att han kommit fram till ett visst samförstånd med Milosevic, också om han förnekade att det skulle röra sig om en formell överenskommelse. Han sade att han föredrog att förhandla med Milosevic:

— Han är intelligentare, håller fast vid ingångna avtal och

han är ändå en av oss.

Man kan nog utgå från att Milosevic har motsvarande preferenser. ”En av oss” kristna. På det sättet förlåter Tudjman tydligen den man som mer än någon annan nulevande person gjort sig förtjänt av att dömas för folkmord. Inte för att Tudjman heller är något oskyldigt lamm, men ändå… Hur skuldförklarar han inte också sig själv när han betecknar Mi losevic som ”en av oss”. Manus manum lavat, den ena (smutsiga) handen tvättar den andra.

FN står maktlöst

vid sidan om i Banja Luka och kan bara se på vad som händer, konstaterar Nils-Erik Ekstrand i en rapport i DN. Det som hänt har varit att kroater och muslimer som stannat kvar i området systematiskt fördrivits för att bereda plats för flyktingar från Krajina. (Dessa har i alla fall lämnat sina hem på basen av sina egna beslut — också om deras situation inte är avundsvärd och också om stämningarna varit hätska har de inte fördrivits av myndigheterna, det är en viss nyansskillnad.)

FNs maktlöshet har ju överhuvudtaget blivit så framträdande, speciellt sedan man överlät de s k säkra områdena Srebrenica och Zepa till bosnienserberna på ett sätt som uppenbarligen krävt omkring 10 000 mänskors liv, att världsorganisationen knappast längre åtnjuter någon respekt i ex-Jugoslavien.

Vi har ingen tredje kind

säger den kroatiske katolske biskopen i Banja Luka till Ekstrand.

— Vi har alltid vägrat att ta strid här. Vi har försökt sträcka ut handen, vända den andra kinden till. Men vi har ingen tredje kind.

Han är förtvivlad över att serberna förklarat att den katolska hjälporganisationen Caritas stod bakom skjutsningen av kroater ut ur Banja Luka. Också i FN:s flyktingorganisation UNCHR i Banja Luka känner man sig dragen vid näsan av det serbiska agerandet.

— Det här är pricken på i-et över det barbari som pågått i tre år och som innebär att Banja Lukas namn stannar i historien som en mörkrets kärna, har UNCHR:s talesman Kris Jankowski sagt. Mot bakgrunden av allt annat som hänt i det forna Jugoslavien är det ett anmärkningsvärt uttalande. Men så har också de etniska rensningarna varit mycket omfattande i området. Förr bodde där en halv miljon icke-serber, nu är inte mycket mer än en tiondedel kvar: 15 000 kroater och 45 000 muslimer, och snart betydligt färre.

Belgrads roll

i kriget i Bosnien är fortfarande betydelsefull. I norska Ny Tid återger Kjell Arild Nilsen, som nära följt med utvecklingen i Bosnien, uppgifter från en fransk diplomat om att erövringen av de s¦k säkra zonerna planerats i Belgrad. Uppgifterna härstammar från den franska militära underrättelsetjänsten och stämmer överens med andra uppgifter. Enligt rapporten skulle erövringen av Srebrenica, Zepa, Gorazde och Sarajevo, vilka alla proklamerats som ”säkra zoner” av FN, har planerats i jugoslaviska arméns överkommando i Belgrad. Erövringen av de två första orterna sägs ha följt denna plan. Varför inte Bihac och Tuzla inte finns med på listan framgår inte. Tidigare har CIA läckt ut liknande uppgifter och efter Srebrenicas fall publicerade Oslobodjenje i Sarajevo uppgifter om att reguljära enheter tillsammans med höga officerer från jugoslaviska armén deltog i erövringen av den FN-proklamerade säkra zonen. Enligt Oslobodjenje utarbetades planerna för erövringen av Srebrenica på generalstaben i Belgrad av generalserna Dragoljub Ojdanic och Momcila Perosic samt kommendören för Uzice-kåren som har sitt högkvarter 50 km från gränsen till Bosnien. De färdiga planerna och angreppsordern överfördes i kodade radiomeddelanden till de bosniska serbernas lokala högkvarter i Vlasenica, 20-30 km nordväst om Srebrenica.

Enligt Oslobodjenje ansåg generalerna i Belgrad att de bosniska serbernas Drina- kår inte var tillräckligt stark för att erövra Srebrenica och gav därför order om stöd från inte bara reguljära serbiska arméenheter utan också styrkor från den halvmilitära enheten Tigrarna, som leddes av själve milischefen Arkan. Också serbiskt artilleri sattes in.

Drina-kårens kommendör bad enligt Oslobodjenje om stöd och fick förstärkningar från jugoslaviska arméenheter i Uzice, Valjevo och Novi Sad.

Nilsen påminde i detta sammanhang om detaljerade uppgifter som New York Times lade fram i juni och Milosevic-regeringens stöd till de bosniska serberna, i strid med det embargo som officiellt infördes i fjol. Man reparerar t ex pansarvagnar och artilleri. Luftförsvarssystemet som i somras sköt ned ett amerikanskt plan styrs fcrån Belgrad.

Papper som kroatiska regeringen fann vid återerövringen av Västslavonien visade att 300 kroatienserbiska styrkor enbart i detta lilla område stod på Belgrads lönelistor.

Dessutom har Milosevic sänt ledande generaler till de serbiska separatiserna i Krajina och Bosnien.

General Ratko Mladic

är dock Milosevics främsta gåva till bröderna i väster. Både DN och HS har återgett en också i dessa ruskiga sammanhang alldeles ovanligt ruskig rapport från den amerikanske journalisten Roy Gutman från Tuzla till den amerikanska tidningen Newsday.

Han baserar sig dels på vittnesmål som John Shattuck, USA:s biträdande utrikesminister för mänskliga rättigheter samlat in bland överlevande från Srebrenica, dels på redogörelser han själv hört.

— Det var ohyggligt, sade Shattuck. — Mladics medverkan är ovedersäglig. Han var allestädes närvarande.

Det förefaller som om han haft en personligt hämndbehov som drivit honom att personligen leda likvideringen av ett oräkneligt antal ”fiender”. Han har motiverat det med att regeringsstyrkor bränt med hans by Visnice.

— Min by har brunnit ner och därför ska tusentals av era brinna ner, har han förklarat för tillfångatagna bosniska regeringssoldater. Därefter hotade han att skjuta tusen muslimer för varje serb som dött i attacken mot hans by.

Senare samma kväll sköts minst tvåtusen muslimska män och pojkar ihjäl, enligt Smail Hodzic, en 62-årig flykting som hörde till denna folkmassa. Han överlevde genom att han under första salvan föll under en man som dödades och sedan väntade ett par timmar innan han kravlade upp.

Männen hade med förbundna ögon förts till avrättningsplatsen i grupper om 50. För ett ögonblick lyfte Hodzic ögonbindeln och tittade bakom lastbilen. I en jeep som följde efter dödskonvojen såg han general Mladic.

Ett speciellt drag hos Mladic som också andra rapporterar är att han har för vana att försäkra sina fångar att han, den mäktige Mladic, nog skulle beskydda sina fångar och se att det inte hände dem någonting. Men sedan har det ändå för det mesta hänt dem något.

— Betecknande för nästan alla överlevandes berättelser om Mladics övergrepp var att han kom med lugnande ord strax innan massakern skulle börja. Shattuck säger att detta är ett typiskt ”fascistiskt mönster vi märkt under hela kriget”.

Men vid andra tillfällen har han glatt tillkännagivit ”blodsfester” där ”blodet kommer att nå er till knäna”.