I slutet av februari publicerade Human Rights Watch/Helsinki en mindre slingrig rapport om sina intryck från ”territoriet”. Två observatörer undersökte brotten mot mänskliga rättigheter i Tjetjenien genom att resa runt i republiken mellan den 8 och 20 februari. Rapporten är unik i sin grundliga beskrivning av en krigsverklighet, som det annars är märkligt svårt att få konkreta uppgifter om. (Fast vem skulle ha en klar lägesbeskrivning, då inte ens de ryska trupperna lär veta något om sina befälhava res planer, de andra kompaniernas placering, osv.?) Rapporten dokumenterar det numera vardagliga lidandet bland befolkningen i Tjetjenien: bobmning av civila mål, plundringar och misshandel, arresteringar av civila. Särskilt oroar dessutom tecknen på att den ryska armén inte alls skulle ta krigsfångar.

HWRs observatörer talade med tre civila män som arresterats och slagits av de ryska trupperna. Männen hade blivit utfrågade i järnvägsvagnar i ett s.k. ”filtrationsläger” nära den ryska militära basen i Mozdok. Alvi Batasjev, 25 år, arbetade som po lisdetektiv för Ingusjetiens inrikesministerium och arresterades med en kollega den 23 januari:

”OMON:s trupper stannade vår bil och bad om våra dokument. Vi visade våra polisbrickor, körkortet och bilens regisrerutdrag. De var inte nöjda med det utan sade att vi måste gå till deras huvudstab så de kunde kolla oss igen och att sen skulle vi få gå.”

Framme vid OMON-basen (OMON är det ryska inrikesministeriets specialförband) sattes männen emellertid bundna och med förbundna ögon på en lastbil. Då de fick stiga av stod ett militärt TV-team utanför och filmade dem. ”TV-gruppen kallade oss för krigare f ast det var helt löjligt då jag ju var i polisuniform. De sade ”De här mänskorna fångades under striderna med polisuniformer på, men de är egentligen Dudajevs krigare.” Sedan började de slå oss, vi var kanske tio stycken. Hälften av soldaterna som slog os s var berusade. De hackade oss med gevärskolvar, knytnävar och stövlar. De hackade oss faktiskt så in i helvete. Vi försökte förklara att vi var poliser, men det struntade de i.”

Nästa morgon förhördes Basjalev, och fast hans yrkesidentitet kunde bekräftas flögs han med helikopter till militärbasen i Mozdok.

”De slog oss i helikoptern. De tog en ring av /min kollega/ och bröt nästan fingret på honom då det gjorde det. Där var en gammal man som vi lärde känna senare, de trampade på hans ben och slog dem. De slog oss hela vägen från det helikoptern landade till det ställe dit vi var på väg, det var ungefär en halv timmes bilväg. De förbannade oss hela vägen.”

I Mozdok togs Batasjev och andra arresterade till ett ”mobilt förhörscentrum” i form av en järnvägsvagn som delats in i små avdelningar. (Vagnarna kallas för Stolypin-vagnar efter Pjotr Stoplypin, en av tsartidens tuffare ministrar som kom på att fångar k unde transporteras i slutna järnvägsvagnar. Stolypins uppfinning har tydligen överlevt inte bara tsardömet utan också Sovjetunionen.)

Batasjev berättade för Human Rights Watch/Helsinki att fångarna fick en kopp vatten på två personer tre gånger om dagen, lite bröd, och ibland sardiner i tomatsås – en burk på två personer under en dag. Upp till 500 civila hålls antagligen fångna i dylika läger.

”Det fanns flera vagnar, i vår vagn var det kanske sjuttio mänskor. Men några skickades från de här vagnarna till Pjatigorsk och Stavropol. Jag vet inte hur många där var exakt, men medan vi hölls där kom mellan tio och trettio till vår vagn. Några anklag ades för brott. Jag såg inga soldater i vår vagn. … De förhörde oss nästan varje dag. Det kallas för ett ”filtrationsläger”, de kollade oss på alla slags listor.”

Men till sist blir Batasjev frisläppt. Han får ett officiellt frigivningpapper enligt vilket han arresterades den 23 januari och frisläpptes den 29 för att ha arresterats utan orsak. Han tvingas underteckna ett papper om att han återfått sin personliga eg endom trots att det inte var sant. Och bilen hade under polisernas frånvaro tagits i bitar.

Men de allra värsta ryktena, om utstuderade våldtäkter och mord, eller om människor som kastats ned från helikoptrar, får till all lycka ingen bredare bekräftelse av HRWs rapport (tillsvidare?). Fast två civila fångar har hört andra fångar berätta om rege lrätt tortyr: ”Dom som hade blivit arresterade den fjärde januari sade att de hållits i Pjatigorsk och Stavropol. De sa att de hade fått handklovar, hängts upp i sina händer, och torterats med elektriska chocker som lämnade brännmärken på deras händer.” < P> Och Human Rights Watch/Helsinki påpekar att det råder nästan total brist på uppgifter om vad som händer med de tjetjenska krigsfångarna. Mycket tyder på att det bara är säkerhetspolisen (som numera heter FSK) som alls tar krigsfångar. Som en soldat berätt ade i Moskovskie Novosti : ”I början tog vi fångar. Vi slog dem, förstås. För när du ser den typ som sköt mot dig så tänker du att han är ett odjur. Men sedan slutade vi helt ta fångar. De enda som tog fångar var FSK. Ingen FSK – inga fångar.”

Att inte ta krigsfångar (utan bara döda) är givetvis mot de internationella överenskommelserna. Den ryska armén byter också de civila som befinner sig i filtrationslägren mot tillfångatagna ryska soldater. Internationella Röda Korset har vägrat medverka i sådana utväxlingar, eftersom civila inte borde få utnyttjas på det sättet.

Men övergreppen mot civila i Tjetjenien verkar framför allt ha gjorts av odisciplinerade, hatiska och hungriga soldater. HWR-rapporten bekräftar sociologen Vladimir Kostjusjevs intryck från sitt besök i Tjetjenien i början av februari. För det förs ta levde de ryska förbanden utan någon som helst pålitlig information. De såg inte TV, fick bara de få regeringsvänliga dagstidningarna att läsa, och hade ingen uppfattning om Moskvas planer och krigets framåtskridande. För det andra menade Kostjusjev att truppernas stämning totalt domineras av bitterhet och hat mot allt och alla: mest av allt hatar de unga soldaterna ”dudajevtserna” som de kallar alla tjetjener, men de hatar också Jeltsin, och också de politiker som kritiserar kriget, liksom sina egna öv erbefälhavare. Soldaterna såg ingen orsak till kriget, men ville samtidigt ”utrota varje tjetjen från jordens yta”.

Enligt HWR-rapporten betedde sig de egentliga stridstrupperna i Groznyj bättre mot civilbefolkningen än de senare insatta reservtrupperna, som började härja och plundra. Observatörerna hade sett bostäder som plundrats efter att de ryska soldaterna brutit sig in med pansarvagn. De stjäl tomatkonserver, guldsmycken och videobandspelare, som sedan säljs vid de ryska check-points för tjugotusen rubel (under tio mark). Ryska inrikesministeriet har själv skickat ett flygblad till förbanden, där man strängt tagi t avstånd från de ”fall av plundring och övergrepp mot civilbefolkningen som gjorts av ryska trupper”.

De ryska soldaternas våldsamma beteende har ofta omintetgjort medlingsförsök mellan städernas ’äldste’ och den ryska armén. Bland annat i Assinovskaja gick byborna med på att skicka bort alla krigare från byn:

”Trupperna sade att de endast var fredsbevarare och inte skulle skada oss. De bad oss släppa in dem i byn. De beraättade om sina avsikter i högtalare och släppte ner flygblad. Byns äldste litade på de ryska trupperna och bad de lokala unga krigarna att in te göra motstånd (…) Så de släppte in trupperna, kanske runt den 16 eller 17 januari. Och trupperna uppförde sig tills de hade kommit in i och omringat byn…” Sedan börjar plundring, godtyckligt skrämmande av unga pojkar, och åtminstone ett avsiktligt mord på en man som kritiserat soldaternas framfart.

Human Rights Watch/Helsinki kritiserade i februari-rapporten starkt FN:s kommission för mänskliga rättigheter, som ”varit skamligt tyst om Tjetjenien”. De kräver att kommissionen kraftigt fördömer övergreppen mot mänskliga rättigheter i Tjetjenien, utverk ar ett tillstånd av ryska regeringen för att en sända en grupp till krisregionen för att studera brotten mot mänskliga rättigheter genom att besöka båda de krigförande sidorna (och inte bara den ryska, såsom ESSK gjorde i början av året), och be att FN:s generalsekreterare tar upp Tjetjenien på kommisionens möte nästa år.

Se också artikeln om de ryska soldatmödrarnas rörelse — idag den starkaste interna kraften mot kriget (ur Ny Tid 10/95).

Och TJETJENIEN: historisk analys av Søren Theisen (ur Ny Tid 4/95; lång)