---

Det måste ha varit någongång på eftervintern 1948 som jag en dag tog mod till mig och gick för att frambära min hyllning till den som skrivit mina mycket älskade muminböcker &shyp; ”Småtrollen och den stora översvämningen” hade julen 1947 fått sällskap av ”Kometjakten”. Den var av samma format som ”Småtrollen”, men mycket tjockare. Dess pärm hade samma mystiska färgskala, dunkelgrönt, ljusgrönt, rött och vitt &shyp; den visade ett sällskap egendomliga varelser på styltor genom ett vilt och farlig landskap.

Det hade inte fallit oss in att slå upp Tove Jansson i telefonkatalogen. Men när en vän till Åsa och Erik berättade att han varit på fest hos henne och att hon bodde helt nära vår skola, var det ett Tecken.

Vi kom in i ett hus, inte fullt så tungt och borgaktigt som vårt eget, men ganska solitt i alla fall. Vi såg på namntavlan och läste oss uppåt våning för våning. Högst uppe fanns ett ensamt Jansson. Vi blev pirriga och upprymda och fnittriga. Vi nickade uppmuntrande åt varandra. Jag hade förstås Heddi med mig och dessutom Pricken Hallberg.

Vi tog hissen, en vagglande, skakande, långsam, brun bur så långt den orkade. Ingen Jansson, men trappan fortsatte. Vi sprang vidare uppför till en sista avsats. Där fanns stora, målade järndörrar, just sådana som kunde tänkas leda till skattkammare, eller varför inte helt enkelt till vindar. Vid innersta dörren var en röd brevlåda. Såg man noga efter fanns där en ringklocka också, av snurrsorten.

Vi vred på den. Sakta och försiktigt, för att inte störa.

Ingenting hände. Så vi ringde hårdare. Och ingenting hände. Och vi tittade på varandra, det var snopet, det var inte alls vad vi hade väntat oss.

Jag kände det ungefär så här: Jag hade följt en vittring, envetet och länge, och det var fel att den inte hade lett fram.

Jag sa. &shyp; Vi väntar lite.

Det var en märkvärdig stämning i den där fridfulla trappan. Det var alls inte tråkigt att vänta.

Efter en stund hörde vi hissen igen, den brummade genom hela huset. Den stannade i femte våningen, jo, någon steg ut och kom med lätta steg uppför sista trapploppet. En kvinnlig person kom trappan runt, hon såg lite förvånad ut, hon gick förbi oss mot sin dörr. Hjärtat hamrade, jag svettades. Heddi och Pricken såg strängt på mig. Jag störtade fram och frågade enfaldigt och onödigt om det var hon som var Tove Jansson. Jag visste förstås att det måste vara hon, hon liknade ingen jag någonsin hade känt, varken i Finland eller i Sverige, det var någonting utommänskligt över henne, som om hon varit ett väsen snarare än en människa.

Som om hon varit av ett annat slag men tagit sig människohamn så gott hon kunnat.

Hon var ganska liten och smal som en kvist, ansiktet var nosaktigt med sneda linjer, ögonen var Ijusa och sneda. Jag tycker mig minnas att hon hade höga klackar och hennes klädsel i övrigt minns jag som på en gång fattig och lätt, fantastisk och elegant. Den gav samma intryck som bruna löv, lönnlöv och eklöv.

Hon svarade ja. Jag hade tyckt att det hade varit artigare att fråga, så att hon skulle ha kunnat svara nej i fall hon hade velat vara i fred. Hennes röst var mild och dämpad, tonfallet mitt emellan rikssvenska och finlandssvenska.

Jag förklarade hur mycket vi tyckte om muminböckerna. Hon såg överraskad ut, lite förlägen, glad men också blyg, jag tyckte att det var bäst att inte låtsas om den där blygheten, så när hon öppnade dörren för oss rusade jag genast in med Heddi och Pricken efter mig.

Hos alla familjer luktar det olika, man kan känna igen hem enbart på deras lukt. Hos Tove luktade det cigarrettrök, precis som hemma, men eljest var allting annorlunda. Cigarrettlukten var bara en av många ingredienser. De andra var otaliga &shyp; oljefärg, terpentin, vedrök från kaminen, parfym &shyp; jag kan känner dem fortfarande ifall jag koncentrerar mig, men jag kan inte närmare beskriva den, bara säga att den markerade inträdet i en annan dimension än den jag vanligen levde i.

Ungefär så här: Hemma hos oss fanns det ett idealtillstånd som vi sällan uppnådde. Det omfattade otadlig ordning, dammfrihet och lästa läxor. Hos Tove var det tillstånd, eller de olika tillstånd som hennes våning för tillfället befann sig i, det självklart riktiga.

Vi kom in i ett rum som vi först bara såg hälften av, eftersom det var U-format. Till höger fanns garderob och toalett och en skrubb för koks och allt möjligt, senare när hon fick råd gjordes den om till badrum. Till vänster fanns klädhängare och en kamin och rakt fram en dörr som såg ut som en ytterdörr till med rutor av färgat glas och brevlucka av mässing. Boningsdelen av rummet vette mot gatan. I en knut fanns en bur av träspjälor från golv till tak. Hon sa: &shyp; Apan är tyvärr hos mina föräldrar just nu…

Fönstren var ganska små och satt högt. Vi gick genast fram till dem och såg ner på vår skolgård. &shyp; Jag har också gått där, sa Tove.

Från den där första gången minns jag mest bara rikedomen av bilder överallt, bilder av alla möjliga slag, tätt på alla väggar. Här och där skulpturer. &shyp; Min pappa är bildhuggare, sa hon. Där fanns bonader. En hade hon målat själv, En Lycksalighetens Söderhavsö där alla gjorde vad de hade lust till, plockade blommor, lekte, sov, i förgrunden en ung man som smekte en flickas ansikte.

Vi satt en stund på kanten av varsin stol vid ett runt bord vid en mjuk och bred säng förklädd till soffa med skynken över och kuddar på. Sedan sa Tove med sin försynta lilla röst att hon var lite upptagen, inte tog vi väl illa upp om hon bad oss gå? Vi kunde ju komma igen. I morgon till exempel.

Vi häpnade över att hon ansett det nödvändigt att ursäkta sig. Vi steg genast upp och trasslade på oss kapporna och gick hem över Obsis. Jag minns inte vad vi sa under hemvägen, men antagligen variationer på temat: &shyp; Oj vad hon är söt! Symbolord för något outsägligt.

---

Nästa dag hade både Heddi och Pricken annat för sig efter skolan, så jag sprang ensam upp till Tove och ringde på. Hon öppnade genast. Nu hade hon bruna manchesterbyxor på sig och en stor, gråbrun tröja. Hon hade kokat kaffe, hon frågade: &shyp; Dricker du kaffe? Vill du ha grädde i? Vartill jag vuxet svarade: &shyp;Jatack! och nejtack! och satte mig pa divanen. Jag tyckte divan var ett lagom värdigt ord för denna möbel, under den ostindiska batikbonaden där tjockkroknästa små figurer strävade fram i rader, under den dinglande lampan som hade formen av en fruktkorg, och som helt och hållet var gjord av glaspärlor, glaskroppar…

Jag tog genast itu med en viktig fråga, jag sa att jag ville kalla henne du, inte tant eller fröken. Hon sa att det hade hon ingenting emot.

Vi pratade. Hon hade inte heller tyckt om att gå i skola. Hon hade delvis haft samma lärare som jag. Den blida Killingen i teckning. Den skrämmande Mazeppan i svenska. Precis som jag hade hon brukat hitta på historier på vägen till skolan, om de inte var färdiga när hon kom fram stannade hon utanför tills de var det, och kom för sent med flit och fick anmärkning.

Jag beundrade henne mycket för detta. Själv försökte jag alltid ängsligt att komma i tid. Å andra sidan fortsatte jag påhittandet i skolan också, och var bland annat därför en ouppmärksam och dålig elev.

Tove visade mig sin bokhylla. Där fanns många årgångar av ”Bland tomtar och troll” &shyp; också de ädla gamla från början av seklet, med vita klotpärmar och guldtryck. Hon frågade: &shyp; Vill du läsa?

Jag tog för mig, och försjönk.

Jag hörde henne tassa omkring, tända en cigarrett, stöka… Efter en stund frågade hon: &shyp; Har du något emot att jag arbetar lite?

&shyp; Nejdå sa jag hövligt utan att se upp.

Tio före fem slog jag ihop boken och förkunnade att jag måste gå, vi åt klockan fem och fick inte försena oss. Hon ropade från ateljen: &shyp; Så synd! Men kom igen…

---

Utan att vi närmare organiserade det, blev det så att när skolan slutade tjugo före tre rusade jag upp till henne, och så stannade jag till middagstid. Inte alla dagar, men kanske två och tre gånger i veckan. Ofta var Heddi med mig. Ibland kom Pricken. Inga andra, hon hade strax i början bett oss att inte sprida hennes rykte i klasserna: &shyp; Det blir för mycket om alla kommer. Det förstod vi, i Prickens och min klass var vi fyrtiosex och i Heddis också många.

Hon sa: &shyp; Jag måste arbeta.

Det betydde: att göra bilder. Hon målade i ateljén i det fyrkantiga hörntornet bakom dörren med röda och gröna glasrutor. Där fanns en kamin i innersta hörnet knut i knut med kaminen i boningsrummet, hon ställde staffliet helt nära och målade klädd i tjocka plagg, det ena lagret utanpå det andra. Hon hade inte mycket pengar, ibland eldade hon bara med gamla lådor som hon fick gratis i en butik. De brann bra, men de brann upp för fort. Och ibland var det så kallt att hon flyttade in alla sina grejor i rummet, och målade där.

Jag fick inte titta på medan hon målade. Men jag fick se tavlorna efteråt. Jag minns särskilt en tavla, en pojke som spelade fiol, den gick i grönt. Jag tyckte om den, men den förbryllade mig. Den hade jämna, svängda linjer. Pojken verkade alldeles platt, ändå tittade han tillbaka på mig.

Stämningen i den höga, ekande ateljén var annorlunda än stämningen i rummet. I ateljén fanns mera böcker, massor av de härligaste böcker. Och tavlor som stod och lutade sig mot varandra, endel med baksidan ut. Ett modellbord som användes som soffbord, och ovanför hängde från taket en otrolig förgylld sänghimmel, snurrad och krusad och gröpt i snäckor och slingor. I ateljén fanns dubbla omgångar fönster &shyp; vanliga stora höga i vanlig fönsterhöjd och små, högt under taket. Där fanns två väldiga affischer, människor i sekelskiftesklädel, de rörde sig på gator med stolta, djärva rörelser. De hade någonting trotsigt, närmast hånfullt över sig &shyp; i vitt, svart och gult, rött och blått &shyp; kvinnor med och utan hattar &shyp; män i svart. De liknade lite en del av Toves egna bilder, en gång frågade jag om det är hon som hade gjort dem. Hon skrattade till: &shyp; Nej!

De var av Steinlen. Hennes föräldrar hade köpt dem i Paris för länge sedan när de var unga.

Runt omkring stod flere stycken av Toves pappas skulpturer &shyp; nakna kvinnor, vita eller gråa &shyp; milda och släta i formerna, inåtvända och fjärrskådande.

Hennes pappa kallades Faffan. Hennes mamma kallades Ham. Ham blev vi småningom bekanta med, hon hälsade på då och då. Hon var lugn och vänlig och talade rikssvenska. Hennes hår var vitt och långt, flätat till en knåka i nacken. Hon hade alltid höghalsade blusar och klänningar och brosch i halsgropen. Hon såg mycket mera gammaldags ur än mormor, men hon gjorde inte alls något gammalt intryck. I sällskap med henne blev Tove själv yngre, smalare och mera vajande i sina rörelser. Hon visade nygjorda bilder för Ham och frågade hennes åsikt. Ham berömde och kritiserade. Jag förundrades över Toves sätt att ta kritik. Hon skämdes inte alls, hon Iyssnade uppmärksamt och gjorde kommentarer.

Med mig var det så att när någon uttalade sig negativt om mina bilder, tappade jag helt och hållet modet. Inskuret i mig fanns ett minne, jag kom springande till Tutu för att visa en bild som jag gjort, den var så häpnadsväckande, det fanns någonting i den som jag aldrig tidigare Iyckats med och jag måste visa den nu genast! Men Tutu hade bråttom, hon sa: &shyp; Jaja! och schasade undan mig. Så tittade hon på mig och började skratta, hon ropade åt Bruno: &shyp; Titta på Irmelin, hon blev som en sprucken ballong!

Åt mig sa hon: &shyp; Du ska då alltid ha beröm.

Tove och Ham resonerade om bilder som om någonting självklart, och som om misslyckanden inte alls var någonting skamligt utan någonting som hörde till.

Ganska snart började jag visa upp mina egna bilder för Tove, och vande mig vid att höra hennes sakliga uttalanden. &shyp; Den här rörelsen, den är bra, men handen är förkrympt. Händer är svåra. Öva dig att rita av dina egna.

Eller: &shyp; Den här hästen har du ställt i högt gräs för att du inte kan teckna hovar.

&shyp;Hur vet du det, sa jag snopet.

&shyp;Jag har gjort så själv, sa hon.

Hon sa aldrig att jag borde läsa mina läxor först, och rita efteråt.

Långt senare sa hon att hon tänkt att jag behövde ett moderssubstitut och att det var därför hon blev en så viktig vän. Men jag tror snarare att jag önskade mig en sorts fé-gudmor. Någon att dela detta viktiga, osynliga med &shyp; detta arbete som gick före läxor. Och det fick jag.

---

Copyright © Irmelin Sandman Lilius, 1996