Räknas inte

En handling som än idag anses suspekt för vetenskapsidkare. Trots allt är Söderhjelm inte alltför känd, annat än till namnet. Hon finns inte i de vanligaste litteraturöversikterna (som Warburtons 80 år finlandssvensk litteratur eller i boken om Finlands kvinnliga författare, Sain roolin johon en mahtunut). Kriterierna för att räknas som ”finländsk/finlandssvensk” och författare är tydligen stränga när det gäller Söderhjelm.

Marja Engman har skrivit sin informativa doktorsavhandling utgående från Alma Söderhjelms verk. Hon belyser Söderhjelms karriär och liv som vetenskapare och som fri skriftställare. Projektet är massivt, då Söderhjelm inalles publicerade 1345 texter, varav över tusen var kåserier och artiklar i dags- och veckotidningar. Boken består av tre delar; den första behandlar Söderhjelms vetenskapliga karriär — från inträdet vid Helsingfors universitet ”på dispens för sitt kön”, till pensioneringen från den personliga professuren vid Åbo Akademi 1937. Det hela börjar med en kort redogörelse för Söderhjelms uppväxt i Viborg (hon föddes 1870), skolgång, släkt och familj. Vill man få mera inside-information om Söderhjelms liv är det bara att läsa hennes memoarer Min värld 1-3. Vill man höra hennes egen röst går också de ibland pekfingeraktiga kåserisamlingarna an, men hellre hennes romaner, varav Kärlekens väninna hör till mina favoriter.

Den andra delen av Engmans bok handlar om Söderhjelm som fri författare och kastar läsaren tillbaka i tiden, eftersom Söderhjelm var docent eller professor samtidigt som hon skrev kåserier, skådespel, romaner, essäer m.m. Den sista, kortaste och i mitt tycke intressantaste delen är sammanfattningen ”Liv och verk” som kronologiskt behandlar det redan genomgågna kryddat med mera information vis-á-vis Söderhjelm liv och livshållning. Jag saknade en kort kronologisk biografi från vaggan till graven, där det skulle gå att snabbt slå upp de viktigaste årtalen i Söderhjelms liv; t.ex i slutet av boken.

Denna uppställning medför problem, vilket Engman också medger, helheten blir splittrad då boken samvetsgrant täcker bara ett område åt gången. För översiktlighetens skull är uppläggningen försvarbar när det är frågan om en doktorsavhandling, men om det här främst vore en biografi med tonvikten på verken skulle en omstrukturering göra boken dynamiskare. Uppläggningen drar så här en skarp gräns mellan det offentliga och det privata. Vi stiftar främst bekantskap med den offentliga Söderhjelm, men eftersom hon är mycket självutlämnande i sina kåserier och sina böcker, går personen Söderhjelm inte att hålla utanför. Hon tränger sig på mer och mer ju längre boken lider. När Söderhjelm flyttar till Stockholm vid femtio års ålder blir hon där känd för ”sin lärdom och charm, sin humor och slagfärdighet”. Den ”nya” Stockholms-Alma smittar av sig på Engmans stringenta och ställvis torra text. En person som beskrivs som ”icke diskret, icke heller indiskret; man skulle rentav kunna kalla henne adiskret, d.v.s hon har ingen aning om vad som menas med diskretion…” i en recension av hennes roman Det ljuva livet, kan inte annat än lämna granna spår efter sig.

I de senare delarna av boken strös Söderhjelms vänners kommentarer om henne in, vilket också nyanserar porträttet. Själv avger Engman sympatiskt nog sällan omdömen om Söderhjelms personlighet. Hon var ”en vänskapens prästinna” som värdesatte vänskap över allt (hon förblev ogift), också om hon i rabaldret över boken Kärlekens väninna (1922), en av de första romanerna på svenska som behandlade den nya självständiga sexuella kvinnan, anklagades för att vara ”perversitetens prästinna”. Inom den på 20-talet moderna psykoerotiska romangenren var hon också banbrytande, inte bara i att skildra den nya kvinnans erotiska begär utan genom att ingående och med förståelse beskriva en främst manlig homosexuell subkultur, med dess problematik i ett bigott samhälle. En stor del av rabaldret berodde på de lätt igenkännliga personporträtten. Söderhjelm medgav att hon alltid haft dålig fantasi och tack vare sin forskarskolning använde hon det källmaterial som fanns tillhanda (här vänner och bekanta) på samma sätt som när hon skrev om biografier om von Döbeln, Axel von Fersen, Marie-Antoinette, Bonaparte-klanen eller någon av de svenska kungarna.

Förbud mot kvinnliga professorer

Vi får en gedigen portion universitetshistoria från en tid då det var ovanligt med kvinnliga studenter. De som studerade samtidigt med Söderhjelm och hörde till föreningen De kvinnliga blev för det mesta lärare, läkare eller tjänstemän. Hon var den enda som envetet fortsatte på den akademiska banan. Senare, under det mera konservativa 10-talet, ansågs det att kvinnor tog upp för mycket plats på universitet då så få ändå fortsatte med att studera.

Efter att ha vistats i Paris och skrivit sin doktorshandling kom Söderhjelm tillbaka till Helsingfors och kastade sig in i kampen om docentstipendierna – docenterna var inte avlönade utan levde på stipendier. Docent blev hon inte förrän vid andra försöket, och professur fick hon inte ens söka p.g a sitt kön. Först 1924 blev kvinnor officiellt jämställda med män inom universitets administration. Trots det översvämmades inte universitetet av kvinnliga professorer. Nästa professor efter Söderhjelm var Hilja Teräskieli vid Turun Yliopisto 1945, vid Helsingfors universitet dröjde det till 1948 innan en kvinna blev professor (arkeologen Ella Kivikoski).

Söderhjelm blev kvar vid uni till 1926, men speciellt efter avslaget om att kunna söka professuren i historia började hon orientera sig mot teater och film. Hon skrev recensioner, också skådespel, och medverkade senare som manusförfattare för Mauritz Stiller.

Under inbördeskriget var Söderhjelm fanatiskt vit, gömde vapen och mänskor och fällde blodtörstiga och hätska kommentarer. Engman lugnar oss med att sådana överslag berodde på situationen parad med Söderhjelms häftiga och impulsiva temperament där ”känslor och passioner [gick] framom eftertanke” i ” ett slags självständighetsextas eller hysteri”. Efter inbördeskrigets slut förblev Söderhjelm mycket tyst om saken. Först under andra världskriget engagerade hon sig politiskt igen, och då för att hjälpa finska flyktingar tillrätta i Sverige, informera om Finlands situation, organisera hjälpförsändelser m.m., hon höll ett gräsrotskonsulat i sin lilla tvårummare. Det skedde en försoning med Finland och det finska som hon känt som en motståndare under den akademiska tiden, analyserar Engman.

1927 donerades en professur i historia till Åbo Akademi av släkten Dahlström, för AS och ingen annan. Hon flyttade till Åbo, blev professor, forstatte att skriva kåserier, nu i ÅU där hon gisslade åboborna istället för de stockholmare som hade fått smaka på hennes satiriska penna under signaturen ”Det främmande ögat”. Samarbetet blev inte alltför långt då åboborna kände sig väl träffade i sin småstadsmiljö där Söderhjelm än en gång var utomstående. Söderhjelm var mycket uppskattad av sina studenter, mindre av sina kolleger, hon var svårplacerad socialt, hon tyckte illa om ”fruarna” och trivdes oftast bäst i mäns sällskap, men i sociala sammanhang buntades hon ihop med de trista fruarna för att efter middagen sitta på hårda dygdiga stolar, äta kalla äpplen och dricka mineralvatten medan hennes manliga kolleger drog sig tillbaka för att vräka sig i länsstolar, bolma på cigarrer och njuta av en god cognac.

1937 gick hon i pension och flyttade till Stockholm för gott där hon levde, skrev och frotterade sig i societeten till sin död 1949. I sina kåserier skrev hon om det mesta; om att åldras, vara sjuk, om vänskap, om sitt umgänge i kulturgrädden. Hon delade ut goda råd och hade åsikter om det mesta. Under åren i Sverige domesticerades hon och blev mindre satirisk.

Sin egen kvinnorörelse

Engman betonar Söderhjelm som den eviga främlingen; främmande i männens värld, främmande i den finsknationella miljön, främmande i Sverige och främmande i sin egen tid. Det sista kan modifieras då hon samtidigt var högst tidsbunden i vad hon skrev. Glappet och utanförskapet var säkert en faktor som gjorde henne så energiskt produktiv. Merete Mazzarella har kallat henne ”sin egen kvinnorörelse”; för den allmänna kvinnorörelsen hade Söderhjelm inte allt för mycket övers, då hon ansåg sig ha skapat sin ställning i egenskap av Alma Söderhjelm, inte i egenskap av kvinna. Hon ansågs av många vara egocentrisk och expansiv. Eller som Thora Dardel Hamilton sade, ”det var tur att det fanns en Alma Söderhjelm, två skulle ha varit för mycket”.

Engman har gjort ett stort och viktigt källarbete, där hon belyser den otroligt produktiva och fascinerande Söderhjelm, det här är mig veterligen det första verket om henne. Boken är rikligt och fint illustrerad med tidstypiska bilder och teckningar visande förstås Söderhjelm själv, i olika sammanhang.

BOK: Marja Engman: Det främmande ögat. Alma Söderhjelm i vetenskapen och offentligheten. Svenska litteratursällskapet (SLS) 602, 1996, 480 sid.

Texten ingick i Ny Tid 21.2.97. Insatt i webben 14.3.97. Copyrighten är skribentens. Citera gärna, men ange källan — annars kommer Alma och tar dej!