Inströmningen av ingermanländare fortsätter, köerna är långa på den ryska sidan, och på den finska sidan växer problemen. Att anpassa sig till Finland är inte så lätt för dessa i praktiken mestadels ryska invandrare. Ändå ger man inte mentalvården resurser för att bistå dessa mänskor på deras eget språk.

Många av återflyttarna förstår bara ryska. Varför vidareutbildar man t.ex. inte yrkesfolk som kan hjälpa sina landsmän just på ryska? Det skulle ju vara en ganska enkel sak, och kunde förebygga problem som kan växa sig stora.

– Jag har predikat om saken på all världens seminarier, men utan gensvar, säger Eve Kyntäjä, som borde veta vad hon talar om – hon är psykolog, är en av de få som forskat kring den ingermanländska ”återflyttningen” och är dessutom själv invandrare.

Eve Kyntäjä är est, hon studerade i Tartu till psykolog och verkade som forskare vid stadsforskningsinstitutet i Tallinn i nästan tio år, tills hon gifte sig med en finsk sociolog och flyttade hit 1991.

Socialismens solnedgång

– Vi träffades på ett seminarium med namnet Sunset of Socialism in the Baltic States, skrattar hon.

Hon jobbade länge på Migrationsinstitutet i Åbo eftersom hon är intresserad av vad som händer en mänska när hon flyttar, vilka identitetskriser som kan uppstå, hur mänskor anpassar sig, vilka deras anpassnings- och överlevnadsstrategier är. Hittills har det varit resulterat i några projektrapporter, men nu har Eve Kyntäjä siktet inställt på en doktorsavhandling om ingermanländska ”återflyttares” och andra ryska och estniska invandrares identitet och anpassning. Hon har gjort intervjuer med ingermanländare både i Finland och i Ryssland.

Det innebär att hon bl.a. frågar sig vilken betydelse status som ”återflyttare” har. Vad betyder etniciteten? (Ordet ”återflyttare” skulle i hela denhär artikeln kunna stå inom citationstecken, eftersom det är lite sökt att använda det om mänskor vars förfäder för över 300 år sedan flyttade till Ingermanland. De ingermanländska organisationerna bl.a. i S:t Petersburg anser att ordet återflyttare bara borde användas om dem som flyttar tillbaka till Ingermanland från förskringringen i olika delar av det forna sovjetväldet. För enkelhetens skull lämnas citationstecknen ändå bort i fortsättningen.)

Bland återflyttarna finns det unga och medelålders mänskor som först för några år sedan hört att de har finska rötter. Desto djupare är deras kontakt till det nya landet inte.

Olika strategier

Huvudalternativen, strategierna, för invandrarna är som Eve Kyntäjä ser dem att:

• assimileras – man ger upp den egna identiteten, kanske för att man skäms för den
• isoleras – man umgås enbart med ”de egna”
• integreras – man bevarar den egna identiteten, men anpassar sig till den nya omgivningen
• falla mellan stolarna – man har inte längre kontakt med den gamla världen, men finner inte heller någon plats i den nya.

Eve Kyntäjä försöker också ta reda på hur invandrarna upplever den finländska välfärdsstaten och finländarnas inställning till dem – känner de sig t.ex. utsatta för diskriminering och rasism?

Dessutom har hon tänkt jämföra den finländska utlänningspolitiken med Tysklands, som också baserar sig på blodsarv, inte på kultur, som den franska.

Vad tänkte Koivisto på?

Återflyttningen inleddes på ett fortfarande gåtfullt sätt. Eve Kyntäjä har inte desto bättre gissningar än vi andra om vilket Koivistos motiv var. Hon har frågat Kalevi Sorsa, men inte heller han har desto klarare uppfattning. Handlade det om att återbetala en hedersskuld med tanke på deporteringen av ingermanländare vid krigsslutet? Eller var det ett sätt att avvärja en hotande arbetskraftsbrist?

Hon har också hört en mer fantasifull teori. 1990 var det svåra tider i Sovjetunionen och Janajev mobiliserade sina styrkor. Då skulle Gorbatjov ha skrämt upp vår utrikespolitiska ledning med att säga att det finns risk för att Janajevs putsch lyckas och att det då kan hända att folkförflyttningarna på nytt sätter i gång. Då skulle man i Finland ha tänkt att det är bäst att försöka rädda ens våra egna.

Teorin låter inte trovärdig, den heller.

Klart är i alla fall att Koivisto kom med sitt uttalande utan att ha diskuterat saken nämnvärt på förhand. Och tjänstemännen började jobba, utan någon lagstiftning.

– Till en början kom mänskor hit på turistvisum, med bara resväskan i handen. Ganska många återflyttare har upplevt det så att de bjudits in till Finland och då ska de komma, säger Eve Kyntäjä.

– Migrationsforskaren Ismo Söderling tyckte redan då att detta kanske inte var världens bästa idé.

Varför flyttar folk?

Intresset för en återflyttning har varit stort och köerna som väntar på den ryska sidan är långa. En orsak är att aktionen sammanfallit med den stora oredans tid och de växande ekonomiska problemen efter socialismens fall.

– De främsta orsakerna till att folk flyttar är den ekonomiska krisen och oron över barnens framtid. Och det är inte så märkligt att folk utnyttjat tillfället att få ett ”stipendium”, som de kallar utkomststödet i Finland för. Man har ju emigrerat också från Finland av ekonomiska skäl, inte är det något fel på det och man ska inte moralisera över enskilda mänskors beslut.

Men däremot tycker Eve Kyntäjä att man kan rita stora frågetecken för hur återflyttningen organiserats. Man borde ha funderat mera på hur ingermanländarna kunde integreras bättre i det finländska samhället, och borde fortfarande göra det. För fast nästan tio år gått har man ännu inte något ordentligt grepp om situationen.

Ingen enhetlig grupp

En komplicerande faktor är att återflyttarna är en rätt så blandad grupp:

• Åldringarna har huvudsakligen vuxit upp i Ingermanland och gått i finskspråkig skola och är lutheraner. De upplever sig verkligen som finnar och har fått lida för sin finskhet.
• De som är födda på 30- och 40-talen är en ganska heterogen grupp. En del har vuxit upp i Sibirien och andra deportationsområden, utan nämnvärd kontakt med finskheten. En del föräldrar har inte vågat tala finska med sina barn och i vissa fall har barnen inte ens känt till sina finska rötter. Men det finns också de som berättat om ett dubbelliv med den röda duken i skolan på dagen och Fader vår-bönen hemma på kvällen.

– För denna generation är anpassningen till Finland svår och inställningen till finskheten har ofta varit konfliktfylld. En kvinna har berättat om hur hon skämdes när hennes manna kom för att hämta henne från skolan och talade finska – i skolan talade man om ”de vita slaktarna”.

• De som är födda på 50-talet och senare har nästan ingen kontakt alls till det finska. Man kan inte se dem som återflyttare, utan som ryska eller estniska invandrare.

– Därför är det galet att tala om ingermanländska unga, som man gjorde t.ex. i samband med knarkhärvan i höstas.

Ryssar eller ester

Det är alltså inte enbart från Ryssland som återflyttarna kommer, utan också från Estland. Fler kommer från S:t Petersburgsområdet (Ingermanland) och från Petrozavodskområdet (Karelen), men en inte obetydlig del alltså från Estland. Den bosättningen är av ganska sent datum.

– Ingermanländska familjer som under kriget av tyskarna förflyttades från Leningradtrakten fördes först till Estland och bodde där en tid innan de via Paldiski skeppades över till Finland. De hann bekanta sig med Estland och förhållandena där var då ännu ganska annorlunda än i Ryssland, den sovjetiska ockupationen hade varat bara i ungefär ett år och jorden var ännu inte kollektiviserad.

– Enligt bestämmelserna i vapenstilleståndet utlämnades ingermanländarna till Sovjetunionen och de skulle enligt det på nytt kunna bosätta sig i sina hemtrakter, men i stället deporterades de till Sibirien eller Centralasien. En del flydde, och då sökte de sig vanligen just till Estland. Men det gick mestadels illa, de blev fast och sändes tillbaka. När de efter Stalins död kunde återvända till sina hemtrakter hade de ännu i sina inrikespass beteckningen ”folkfiende”, vilket innebar att de inte kunde bosätta sig närmare en större stad än 100 km. Därför slog sig många ned i Estland.

– Anpassningen till det estniska samhället blev beroende av var de hamnade. Om de bosatte sig i Narva eller Kohtla-Järve och kanske också gifte sig med en rysktalande blev hemspråket och barnen ryska, men i t.ex. Tartu blev det estniska.

Folkfiender blev respekterade

Ännu under 50-talet var det inte bra att vara en ”folkfiende”, men efter Stalins död och 20:e partikongressen blev det lättare. Ändå dröjde det ända till perestrojkan i slutet av 80-talet innan det fanns rum för ett nationellt uppvaknande. Då började man grunda ingermanländska organisationer på olika håll.

– Ingermanlands förbund i S:t Petersburg har t.ex. nu en stabil ställning. Men de är irriterade över återflyttningen. Nu när man skulle kunna ge ingermanländskheten nytt liv så flyttar så många bort.

Åderlåtningen är kraftig, dryga 20 000 ingermanländare har redan flyttat till Finland och 17 000 väntar på det. Deras väntan kan bli lång, kvoten är 2 000 per år.

Kriteriet på en potentiell återflyttare var först att åtminstone en av fyra far- och morföräldrar ska vara finsk, men 1996 skärptes det till ena föräldern eller minst två av mor- och farföräldrarna. Nu funderar man på att kräva också finska kunskaper.

Den trista sanningen är nämligen att större delen av återflyttarna inte kan finska.

Kurser för återflyttare i finska och om det finska samhället ordnas både i Ryssland och i Estland, men de har kritiserats för att lärarna inte själva alltid kan finska särskilt bra.

Man räknar med att det i Ryssland och Estland finns 45-50 000 medborgare vars nationalitet i passet anges som finsk. Men räknar man med alla dem som har åtminstone en förälder som är finsk stiger antalet till 70-90 000.

Det ryska inslaget starkast

Hur har återflyttarna anpassat sig? Eve Kyntäjä säger att det ännu är för tidigt för några större generaliseringar.

– De största problemen är bristande språkkunskap, arbetslöshet och isolering. Vidare upplever de som kommit från Ryssland en stigmatisering, i Finland är inställningen till rysktalande inte positiv, och medvetenheten om det finns hela tiden i bakhuvudet.

Identiteten är också vacklande:

– Folk undrar:Vem är vi sist och slutligen? Ryssar, finnar eller ingermanländare?

Än så länge verkar det ryska vara starkast. Inkeri-Keskus i Helsingfors fungerar som rådgivningscentral, i princip för alla ingermanländare. Men de estnisktalande besöker i praktiken inte platsen. I stället kommer andra rysktalande invandrare dit.

I Åbo är det samma sak, i översta våningen i kulturcentralens hus finns rådgivningen för ingermanländare i ett rum där man talar ryska och dricker te och i ett grannrum finns Estlandscentret där både estniska invandrare och estnisktalande återflyttare sticker sig in och dricker kaffe. Trafiken mellan rummen är inte livlig.

– Det är en indelning på basen av språk och kultur, konstaterar Eve Kyntäjä. Och språket är alltså inte finska.

Hon tillägger att de rysktalande i Finland är ganska väl organiserade och hänger ihop, medan esterna inte har samlat sig, utan är här som individer.

– Estland är så nära, om man får ett behov av att höra estniska tar det en och en halv timme med katamaranen. Fast inte är S:t Petersburg så långt borta det heller, och ändå vill ryssarna träffa varandra också här. Esterna har inget behov att komma samman en gång i veckan och spela kantele. Barnen bekymrar man sig nog för och är rädda för att de förlorar sitt språk.

Jag säger att finländarnas inställning till esterna säkert också är en hel del positivare än till ryssarna. Eve Kyntäjä medger att det finns en skillnad, men tillägger:

– Förr förhöll man sig till Estland som till vilken sovjetrepublik som helst. Okunskapen var ännu i början av 90-talet stor, också på universitetsnivån. Man visste ofta inte ens att Estland varit självständigt mellan krigen.

Efter det landet på nytt blev självständigt har kontakterna och kunskapen ökat, men speciellt i början var inställningen ofta ganska överlägsen.

– Finnarna försöker få psykologisk kompensation för att de tidigare varit i lillabrorsställning i förhållande till Sverige, tror Eve Kyntäjä. Just nu verkar esterna ha ett akut lillabrorskomplex gentemot Finland.

– Men så småningom får vi nog ett sunt grannförhållande, och till det hör också att man kan retas med varandra.

Omöjligt få arbete

Men det är alltså de rysktalande och -tänkande återflyttarna som behöver hjälp. Eve Kyntäjä understryker att det alltid finns risk för att man generaliserar:

– Det är en sak om man kommer som en forskare från universitetet i Moskva, en annan sak om man är en vanlig mänska från någon avkrok av Ryssland som hamnar i en etta i Gårdsbacka, som inte kan språk och inte får arbete.

Men hon medger att det finns ganska många av den andra kategorin.

Att få arbete är nästan omöjligt. Arbetsministeriet säger att bara hälften är arbetslösa, men det beror på att man då inte räknar med dem som är på arbetsmarknadspolitiska kurser. Den verkliga arbetslösheten är alltså kännbart högre.

– Kursspiralssyndromet sysselsätter bara finländska lärare, man har inte tänkt igenom saken ordentligt.

När det är folk från väldigt olika kulturer och förhållanden kan det vara si och så vad man lär sig.

– Och också om man under kursen lär sig lite finska glömmer man snabbt den när man inte har användning för den, om man bara går på Inkeri-keskus och Familia Club och annars sitter hemma och ser på egen TV och läser egna tidningar.

– Risken är då stor att man isoleras och marginaliseras och att man får en känsla av att man inte kan styra sitt eget liv, utan att det är andra som styr det .

– Det blir lätt problem mellan föräldrar och barn – barnen upplever att de inte får hjälp av föräldrarna, vilket beror på att de har så stora egna problem.

Vad borde man ha gjort?

Det blir förstås efterklokhet, men ändå är det meningsfullt att fråga hur man i tiden borde ha gjort.

– Återflyttningen inleddes ju så slumpmässigt och integrationspolitiken har utvecklats genom försök och misstag. Man borde ha gjort en ordentlig kartläggning av hurudan den finska befolkningen i Ryssland och Estland är: demografisk struktur, språkkunskap o.s.v..

– Till en början rådde det i Finland en blåögd uppfattning om att eftersom det rör sig om finska återflyttare behöver de knappast några speciella åtgärder och de kan förväntas anpassa sig ungefär lika bra som finnar som kommer tillbaka från Sverige.

– Men så småningom märkte man ju att de behöver ungefär lika mycket utbildning som flyktingar.

Eftersom en liknande återflyttning, men i mycket större skala, pågår till Tyskland och Israel skulle man ha kunnat ta reda på vilka erfarenheter man gjort där.

Hjälpa på platsen

Eve Kyntäjä är inte heller helt övertygad om att återflyttningen överhuvudtaget är meningsfull.

– Om man verkligen vill hjälpa de finska åldringar i Ryssland och Estland som fötts i Ingermanland och som genom deportationerna fått lida av sitt finska ursprung kunde man göra det på platsen. Åldringarna vill inte själva flytta, de är fästa vid sin röda stuga och sitt potatisland och de har haft tillräckligt av deportationer. Men de klarar sig illa ekonomiskt, staten betalar inte ut pensioner och barnen har ofta redan flyttat till Finland.

För dem är det bäst om man fortsätter på det arbete som redan gjorts för att förbättra deras bostadsförhållanden.

Men sedan är det den andra sidan, de yngre mänskor som orkar flytta, och gör det, men inte har någon kontakt med finskheten.

– Ofta mår de inte bra här. Det finns också de som anpassar sig, mänskor för vilka det finska är viktigt, men de är ganska få.

När folk kommer hit har de ofta mycket stora förväntningar och föreställer sig att de stekta sparvarna ska flyga in i munnen. Det sker som känt inte heller hos oss. I det socialistiska samhället var det staten som bestämde ramarna, och en stor del av innehållet. Utrymmet för individuella initiativ var inte stort. Man föreställde sig att levnadsstandarden i väst var mycket högre, men också att den skulle komma alla till del, oberoende av insats.

– Man tror att varje finländare har sommarstuga, båt, bil och reser till utlandet två gånger om året.

Det är ju långt ifrån sant för oss infödda, men ännu mera ouppnåeligt är det för återflyttarna.

– En del märker att de inte kommer in i samhället. De blir besvikna, och kanske bittra. Det finns de som kräver betydligt mera av samhället än de fått. Samtidigt vill man bevara ansiktet. De släktingar som blivit kvar i Ryssland förväntar sig att det ska gå bra för en, och för dem vill man visa att allt är bra.

Detta kan i värsta fall leda till problem med den mentala hälsan. På Inkeri-Keskus finns det en kristjänst som sköts av frivilliga, men Eve Kyntäjä efterlyser också professionell hjälp.

– Det finns rysktalande mänskor med psykologisk utbildning från hemlandet och man kunde ordna en ettårig kurs för kanske tio av dem med skräddarsytt program.

Men det har de höga ansvariga inte gått med på, trots att man skulle tro att våra statsfinanser numera är i det skicket att de skulle klara av den belastningen.

– På längre sikt skulle det bli billigare när man genom förebyggande arbete kan minska ungdomsbrottsligheten.

– Nu sticker man huvudet i busken t.ex. på arbetsministeriet som offentligt anser att ingermanländarna har anpassat sig bra, säger Eve Kyntäjä.