Meän kieli, eller tornedalsfinskan, kommer uppenbarligen att erkännas som minoritetsspråk i Sverige. Troligen sker det i januari nästa år.
Mannen som har den största förtjänsten av att meän kieli existerar som ett språk är Matti Kenttä, en stillsam man som lever ett kanske inte så stillsamt liv vid Omvägen i Haparanda. Han är pensionerad från sina arbeten som lärare och tolk, men inte pensionerad från den uppgift han tagit sig: att skapa en fast grund för meän kieli.

Han visar upp en ordbok och en grammatik som nyligen blivit färdiga, andra projekt är på gång.

Men när man talar med Matti Kenttä möter man inte bara en lingvist utan också en man som bär i sig tornedalingarnas förtryckshistoria.

En fot på vardera sidan

Matti Kenttä är född, säger han, med andra foten på andra sidan Torne älv.

– På finska sidan av Vojakkala bodde tre svenska familjer och en av dem var Kenttä. Far var från Sverige, men när han fann mor på finska sidan bosatte de sig där. Vi hade en gård med hästar och får. När tyskarna fördrevs från Lappland brändes gården.

Men då hade Matti redan flyttat över till svenska sidan.

– Vi var elva barn. De fem första hade börjat i finsk skola. Men så råkade min farbror komma över från svenska sidan och frågade om de inte skulle sätta mig i svensk skola, vi var ju svenska medborgare.

Så blev det. Beslutet blev avgörande för resten av Mattis liv. Han är född 1927, så detta hände 1934.

– På svenska sidan hette skolhemmen arbetsstugor. De finansierades med välgörenhetspengar. Området var inhägnat och vi fick inte röra oss ute i byn. Skolhemmen måste klara sig med så liten personal som möjligt och husmodern fick inte vara gift. Det var sex dagars skolvecka och det innebar att jag just inte kunde åka hem. På hösten fanns det ett längre potatisupptagningslov, och en gång i månaden var det skurlov.

För Matti Kenttä var det lika traumatiskt som för de flesta andra tornedalsbarn på den tiden att börja skolan, genom att de berövades sitt språk.

– När jag kom till skolan var det enda språket jag kunde finska, och på den tiden var det förbjudet att använda det. Nog förstår man att när den enda egendomen man hade, språket, inte fick användas så kändes det inte bra.

För en del varar bitterheten hela livet ut

Det första året var hemskt, men så småningom lärde sig Matti så mycket svenska att han redan klarade sig ganska bra i andra klassen.

– Det finns fortfarande mänskor i min ålder som inte kommit ut ur den bitterhet som då grundlades hos dem. De hade svårare att lära sig och upplevde skolan som milt sagt besvärlig.

Matti Kenttä betonar att gränsen i älven inte var någon språkgräns – samma språk talades på vardera sidan.

– När barnen kom hem talades inget annat än finska. Inte kom man just åt att öva upp svenskan. Därför var språket besvärligt för många. Hos oss utvecklades språket bra på arbetsstugan eftersom man inte heller där fick tala ett enda ord finska. Det var bara på skolvägen som det fanns en chans till det.

– Ibland pratade man ju lite finska när man var ute. Men om pojkar växlade några ord med varandra kunde det hända att en flicka skvallrade för fröken att ”Matti talade finska”. Flickorna var snabbare att lära sig. De var också snälla och ville vara fröken till lags…

Hårda nävar

Matti klarade språket bättre än många andra, men han hade ett annat handikap.

– Barnen kom från olika byar till arbetsstugan eftersom de annars hade haft alltför lång väg till skolan. När det var större och mindre pojkar från samma by brukade de större försvara de mindre. Men Matti-stackaren kom från andra sidan och var ensam, han hade ingen som försvarade sig. Det ledde till att han ofta fick skulden när något hänt. Han tvingades erkänna sådant som han inte hade gjort.

– Eftersom jag var ensam kunde man göra vad som helst och det slutade alltemellanåt med blod.

Matti säger att han inte minns att barnen skulle ha svultit. Å andra sidan minns han också att torrskaffning förvarades i en stolpbod och att det i något skede stals ett brödpaket, vilket skulle tyda på att det nog förekommit en viss matbrist. Någon brist på sysselsättning var det inte. Medan flickorna stoppade strumpor o.s.v. pliggade pojkarna skor. De fick lära sig göra skor från tillskärningen av sulan framåt. Också i arbetsstugan hade de sina sysslor, pojkarna skulle bl.a. såga ved. På morgnarna kontrollerades om sängarna var våta, trycket var sådant att de ofta var det och då fick den ”skyldiga” tvätta sina lakan.

Kunde ha gått värre

Matti Kenttä berättar, i tredje person, om oförrätter som han utsattes för som om de hänt i går, fast allt utspelades för 65 år sedan. Han medger att hans minnen från skoltiden inte är värst positiva. Ändå kunde det ha gått värre.

– Jag hade turen att möta en psykolog som hjälpte mig att bearbeta allt. Nu är jag inte längre arg, fast jag minns allt. Jag är i vissa situationer försiktig och försöker klara mig ur konflikter genom att slinka undan. Jag lyckas inte mocka till gräl. Men jag är inte bitter.

– Mina fem yngre syskon är däremot märkligt tystlåtna. De hamnade liksom jag i skola i Sverige.

De som gick i svensk skola har i yttre mening klarat sig bättre i livet, de kunde utbilda sig längre och fyra av sex är eller har varit lärare. Men Matti upplever de fem yngre som traumatiserade. Själv är han ser han sig som mittbarnet också i den meningen.

– De fem äldsta har varit öppnare och gladare, och de har klarat sig bra i livet.

(Av dem var en grovarbetare, en chaufför, en konsumföreståndarinna och en hemmafru. Den femtes öde förblev oklart för mig.)

Matti Kenttä är visserligen öppen och pratsam, men skoltidens förnedringar och utsatthet verkar fortfarande vara ett öppet sår hos honom, och då undrar jag hur illa det är för de fem yngre, som han tycker har drabbats värre.

Mellan pyörä och piili

Matti Kenttä blev folkskollärare, men han hade inte musiköra för fem öre, och med tiden störde det honom så mycket att han fortsatte att läsa till ämneslärare i Uppsala.

– Jag kunde läsa innan jag började skolan, mina systrar lärde mig det, och jag märkte i Uppsala att jag inte hade svårigheter med finskan, så jag läste finska, matematik och kemi.

Från den tiden började han fundera på språket, på hur man kan lära tornedalingarna skriva sitt språk.

– Vanligt folk i byarna lever och använder den finska som talas här, men inte skrivs. 95 procent har inte orkat lära sig reglerna. Språket är ett talspråk och det befinner sig i det stadiet det befann sig för hundra år sedan. Vanligt folk känner inte till den moderna finskans nya ord. Nya begrepp och nya ord har inte kommit över gränsen. Pyörä för cykel har hunnit komma, men inte auto för bil, utan man talar om piili. De begrepp som uppstått under modern tid har man tagit, inte från finskan, utan från svenskan. Det starkare, det dominerande språket är det som nya ord tas ifrån.

Så heter det t.ex. fakföreeninki och arpetsjiivari på meän kieli.

– När man talar om vanliga saker är det ett alldeles förståeligt språk. När man strävar till samarbete mellan byarna på finska och svenska sidan och möts på finska sidan så kan man prata utan problem före mötet, men när det börjar når talet en sådan nivå att en vanlig mänska inte hänger med.

– Gamla tornedalingar på den här och på den andra sidan kan förstå varandra. Mänskor på den här sidan som gått i skola och läser böcker och tidningar på finska, de kan snappa upp de nya orden, men för dem som bara hör på svensk radio blir de främmande.

”På fel väg”

När den svenska inställningen till finskan mjuknade och man började med hemspråksundervisning var Matti Kenttä med om förberedelserna. Han hade undervisat blivande lärare i finska vid seminariet i Luleå, som sedan blev högskola och till slut universitet. Två år verkade han också vid skolöverstyrelsen i Stockholm, som första finskspråkig.

– Först tänkte man skaffa färdiga läroböcker från Finland och skicka lärare till Rovaniemi på sommarkurs för att lära sig finska språkregler.

– Men då blev det problem när det skulle skrivas på tavlan, speciellt i byar i inlandet, lite längre från gränsen. Lärarna klarade inte av det hela.

Så när tio år gått tog Matti Kenttä upp saken på nytt:

– Vi har slagit in på fel väg. Nu måste vi slänga böckerna och börja på ny kula.

I stället började man utveckla ett skriftspråk för meän kieli. På det sättet gjorde man tröskeln lägre för barnen: skriftspråket motsvarar det språk man talar.

Det var ungefär 1974 som man inledde undervisning på finska som hemspråk och ca 1985 som man bytte till meän kieli.

– Att jag blev en av föregångarna för meän kieli berodde på min lärarbakgrund. Inte fanns det i början någon tanke på att skapa ett nytt språk, utan erfarenheterna visade att vi måste försöka ordna undervisningen så att den blev så lätt som möjligt för barnen. Hemspråket är ett frivilligt ämne och många slutade med tiden med det eftersom det kändes för svårt.

I länsstyrelsens skolsektion i Luleå motiverade Matti Kenttä reformen ungefär såhär:

– Pedagogikens grundregel är att man går från det bekanta mot det obekanta. Om man utgår från högfinskan följer man inte den regeln.

Matti Kenttä säger att ”reformatorns” uppgift automatiskt föll på honom.

– Jag var den som språkligt hunnit längst. Under mina resor för att ge råd i undervisningen hade jag lärt känna Tornedalen och språket ganska bra.

Språkskaparna

Och så började man skapa en litteratur på meän kieli, hittills har 30 böcker publicerats. Matti Kenttä har varit centralpersonen i detta arbete. Allt har i sista hand gått genom hans händer innan det gått vidare till tryckeriet, också om det varit texter han inte själv skrivit. En stor del härstammar nog från hans egen penna. En ordbok och en grammatik har utkommit, och i båda fallen har han varit en av de två författarna. Två av bibelns evangelier har redan utkommit på meän kieli, och de två andra är på kommande.

För det är ju som på Agricolas tid. När man skapar ett nytt skriftspråk börjar man i den religiösa ändan. När jag träffade en av dem som utvecklar livvi, en östkarelsk dialekt, till ett skriftspråk som man vill göra till officiellt språk i ryska Karelen, var visst nya testamentet den tyngsta utgåvan i det ganska magra utbudet, och från min hylla plockar jag ned ett exemplar av Malyj grekokatolickyj katechizm pro rusinsky Ødity (rutenskan verkar inte så svår…), likaså ett inslag i den ganska magra utgivningen på språket i fråga.

I alla tre fallen är opinionerna delade. I Karelen liksom i Tornedalen finns det de som hellre vill satsa på högfinskan än på den lokala dialekten, liksom många i östra Slovakien ser ukrainskan som sitt språk, i stället för den rutenska dialekten. Samtidigt är det något speciellt med dessa mänskor som satsar så mycket för att etablera ett nytt språk.

Matti Kenttä är en av dessa entusiaster som man blir glad av att träffa, också om man inte vet om den lösning han förespråkar är den vettigaste.

Har inte räknats

Helt lätt har arbetet inte varit. Matti Kenttä konstaterar att alla invandrargrupper nog fått bidrag så snart de bildat en organisation. Men tornedalingarna är inte invandrare.

– Meitä ei ole räknätty miksikään, ollaan aina jääty plaariin rakoon.

De har alltså fallit mellan stolarna, men exakt vad han säger vet jag inte. Jag har ett intryck av att han börjat samtalet på högfinska och sedan så småningom under timmarnas gång blandat in mera meän kieli. Så gör antagligen en driven pedagog.

Om staten inte trätt till så har i stället kommunerna i Tornedalen gjort det, så att Svenska tornedalingars riksförbund, STR, kunnat ha en anställd.

STR grundades 1981 och har numera ett par tusen medlemmar. Förbundet ger ut tidskriften Met. Dessutom verkar kulturgruppen Tornedalica, som gav ut den första skriften på meän kieli 1972 och den stora antologin Meän kieltä 1986. Numera finns också Förlaaki Kaamos, med Bengt Pohjanen som drivande kraft.

De talar inte samma språk som vi

Nu har Sverige äntligen gett efter för påtryckningarna från Europarådet och en lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk är under beredning. Debatten gick het om vilka språk som är ursprungsspråk i Sverige och den salomoniska domen blev att både meän kieli och finska räknas till dem och får en viss status i de fem kommunerna i Tornedalen (Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare och Kiruna).

Matti Kenttä är en fredens man, men han döljer inte en viss irritation över sverigefinsk aktivitet i frågan.

– Sverigefinnarna talar ju inte samma språk som vi. De kommer från Finland och talar finska. I den här frågan har de kört över oss. De är 100 om vi är 1.

Den nya lagen, som kanske träder i kraft i vår, innebär att man i Tornedalen kan använda sitt eget språk hos myndigheter och domstolar. I och för sig har man nog kunnat göra det också tidigare. Matti Kenttä har varit tolk vid tingsrätten i 17 år och lagmannen i Haparanda är finlandssvensk, så det har också underlättat saken.

I vissa avseenden är det svenskarna som kan få problem i Haparanda. Nästan alla läkarna är från Finland, likaså vårdbiträdena inom åldringsvården.

Haltande tvåspråkighet

Om sverigefinnarna, som i Haparanda är flera än tornedalsfinnarna, säger Matti Kenttä att det finns de som vill utplåna spåren av Finland så fullständigt som möjligt, och svarar på svenska fast någon skulle tala till dem på finska. Men det finns också de som är mer patriotiska här än någonsin i Finland.

I Haparanda är tvåspråkigheten en realitet i högre grad än i Torneå. På finska sidan kan företagarna så lite svenska att de inte alls inriktar sig på Sverige utan enbart kastar sina blickar söderut och mot Rovaniemi. Ofta uppstår det också problem med gemensamma kurser – man har inte ett gemensamt språk, utan använder ibland engelska.

– Finnar talar inte gärna svenska om de bara misstänker att den andra kan ens en liten smula finska.

Men till slut lämnar vi språken – Matti Kenttä frågar om jag har någon kota som sitter lite fel. Han har en speciell metod som hjälpt hundratals mänskor med ryggbesvär, men min axel kan han ingenting åt eftersom det antagligen är en muskel som är inflammerad.