Bosnien är inte ens på längre sikt en livskraftig stat, anser Juuso Salokoski, en bankman från Helsingfors som f.n. arbetar i Banja Luka med att hjälpa finansministeriet i Republika Srpska att privatisera bankerna. Då tänker han inte bara på de båda delarna, den serbiska republiken och den muslimsk-kroatiska federationen, utan också på hela republiken.Ta emot 100 000 gästarbetare från Balkan i Finland, föreslår han som vårt bidrag till en lösning på de enorma problemen.

Går man in så starkt som västmakterna har gjort på Balkan ska man ta sitt fulla ansvar – man kan inte bara förstöra utan man måste också bygga upp, anser han.

De sex stater på Balkan som har de största problemen – Rumänien, Bulgarien, Albanien, Bosnien, Makedonien och Jugoslavien – har sammanlagt 50 miljoner invånare, hälften av dem fattiga småbönder utan utsikt till ett bättre liv. Staternas sammanlagda BNP är mindre än Finlands. Några möjligheter att ge alla dessa mänskor en rimlig utkomst finns inte. Därför borde väststaterna enligt Juuso Salokoski göra en fredlig befolkningsminskning möjlig genom att bevilja långfristiga arbetstillstånd för sammanlagt omkring 10 miljoner mänskor från dessa länder.

Hur klarade sig Balticum men inte Jugoslavien?

Juuso Salokoski är sociolog till utbildningen, men bankman till professionen. Han verkade 17 år på KOP och gick sedan över till europeiska återuppbyggnads- och utvecklingsbanken EBRD och arbetade för den i Riga i fyra och ett halvt år. Så lämnade han det jobbet, kom hem och startade ett eget bolag.

– Sedan kom dethär uppdraget. De kontaktade mig från Sverige och jag åkte dit. När det våren 1998 dök upp ett projekt i Kirgisistan tackade jag nej. Men Jugoslavien intresserade.

– På KOP hade jag varit länderbevakare för Östeuropa och då hade jag en så dålig uppfattning om Jugoslavien, jag rekommenderade inga satsningar där, jag ansåg det inte vara kreditvärt, det var inte möjligt att göra bisnes där under 80-talet.

– Första hösten i Riga, 1993, tittade jag på rysk TV och det var mycket allvarliga tongångar när Ryssland och Ukraina stred om flottan i Sevastopol. Jag hade bott tre år i Moskva femton år tidigare och jag kände igen tonen, då hade jag tänkt att det kunde bli krig mellan Ryssland och Ukraina. Nu tänkte jag att de haft tur i Balticum när Jeltsin stött de baltiska staternas självständighet, antagligen för att han använde den som ett vapen mot Gorbatjov. Om någon annan konstellation skulle ha rått iMoskva kunde Riga ha blivit ett Sarajevo.

– Så jag tänkte att det var intressant att fara dit ner för att se varför det blivit krig där, men inte i Balticum. Jag har också funderat på det etniska strukturen. De rysktalande utgör nästan halva befolkning-en i Lettland och två tredjedelar i Riga. Ändå har det inte uppstått några större problem. Samtidigt har otroliga våldsamheter utspelats i Bosnien. Det tydde för mig på att det inte hade något med etniskhet att göra. Det passade inte för Jeltsin att ha våldsamheter i Balticum, men det passade Milosevic att det blev krig i Belgrad, där fanns ingen Jeltsin.

Städar bort skräpet

Jag träffar Juuso Salokoski hemma hos honom på Nylandsgatan i Helsingfors, han delar nämligen jobbet med en svensk och jobbar i Banja Luka bara de två sista veckorna varje månad.

Där verkar han inom en liten enhet i finansministeriet som har som uppgift att rensa bankerna, städa undan skräpet och sälja det som blir kvar. I dag finns det 16 statsägda och 6 privata banker.

– Vår uppgift är att sälja bankerna på ett hederligt sätt och få en fungerande banksektor. Vi har nu städat undan dåliga lån och frusna besparingar så att 5-10 procent av balansräkningarna finns kvar.

Att besparingarna stryks beror på att största delen av tillgångarna i finanssystemet utgjordes av befolkningens besparingar i utländsk valuta, och de måste enligt reglerna gå vidare till centralbanken i Belgrad. De pengarna kan inte ges tillbaka till spararna eftersom de är försvunna. I stället för dem får spararna vouchers med vilka de kan lösa in sin bostad eller bli delägare i ett företag.

Privatiseringen inleddes sommaren 1998 och man har börjat med små statsägda företag, butiker o.s.v. En del strategiska företag tänker man inte sälja. Nästan alla stora företag är i eller nära konkurs och där innebär privatiseringen att man säljer mark, maskiner o.s.v.

Pengar från Gastarbeiter

De ekonomiska utsikterna för Republika Srpska och för hela Bosnien-Hercegovina är inte ljusa.

– Alla industrier är byggda för den jugoslaviska marknaden och de är för stora för Republika Srpska. Det går inte att sälja något från Banja Luka till Kroatien just nu. Och inte ens om de var i gång skulle industrierna vara konkurrenskraftiga. De har lidit av kriget, om inte direkt så för att inga investeringar gjorts på nio år. Ta t.ex. cellulosafabriken i Banja Luka. Kriget kom aldrig dit, så fabriken är inte skadad, men när inga investeringar gjorts på nio år så kan man kan man tänka sig hur det är.

Dessutom är en hel del av de gamla anställda borta.

Juuso säger att det inte ser ut så illa i Banja Luka när man tittar ut på gatan.

– Folk har stora hus och en otrolig massa bilar, de är normalt klädda och sitter ute på kaféer. Men det är förstås inte hela sanningen. De som är arbetslösa sitter inte ute.

– Det har kommit ganska mycket utländsk hjälp som kanaliserats t.ex. till taktegel. Man kan bygga hus nästan utan egna pengar. Folk får material på mycket förmånliga villkor, i Kroatien får man taktegel gratis. Ofta gör man så att man först bygger bottenvåningen och taket.

Jugoslavien var ganska välmående före krigen. Det var så många som jobbade i Tyskland, Österrike eller Schweiz, och de sände hem pengar. Nu lever man i ännu högre grad på de släktingar som arbetar i Västeuropa.

– I det avseendet skiljer sig situationen från den i Estland, Lettland och Litauen.

Belgrad, inte Sarajevo

Serberna i Srpska känner ingen samhörighet med den andra delen av Bosnien.

– För serberna privat existerar inte Sarajevo, det är borta. Det är bara den officiella huvudstaden dit man far för att söka visum, eller andra obehagliga ärenden, här har de inget gott att vänta sig. Det är kanske som svenskösterbottningarna som inte heller gärna kommer till Helsingfors och inte heller väntar sig något gott här. Men det har ändå inte varit krig mellan österbottningarna och helsingforssvenskarna.

– Belgrad är den enda metropolen dit de far om de vill ha roligt eller uppleva kultur, läsa böcker, höra nya låtar. Där talar man deras språk och använder deras bokstäver. Men politiskt är det nu inte angenämt att flagga för Belgrad.

Självständigt Liljendal?

Juuso Salokoski tror inte att Bosnien-Hercegovina någonsin kan bli livsdugligt.

– Det är en helt artificiell struktur och jag tror att det var ett stort fel att gå in för den. Hela katastrofen berodde på att väst accepterade att Bosnien blev ett självständigt land. Det var grunden för kriget och det borde aldrig ha hänt.

– Sedan kan man samtidigt fråga:Varför är de baltiska staterna självständiga? Ryssarna där ser mot Moskva, det är deras huvudstad. Analogin stämmer ganska långt. Men de baltiska staterna kan stå på egna ben för att de har rika grannar. Däremot ser jag inte några chanser för att Bosnien skulle ekonomiskt kunna stå på egna fötter utan någon större struktur omkring sig, om man inte kan bygga på samarbete med Kroatien och Serbien. Beslutet om självständighet var mycket destruktivt.

Fast Juuso Salokoski medger att det för muslimerna i Sarajevo var ganska omöjligt att stanna kvar i det Storserbien som blev kvar när Slovenien och Kroatien gått ut ur Serbien.

– Borde västmakterna ha stoppat processen innan dess? Det var förstås omöjligt för väst att då ta Milosevics sida, men det hade ändå varit bättre.

– Man kan ju inte ha Liljendal som självständig stat!

Så litet är nu inte ens Republika Srpska, medger Juuso Salokoski, men han hävdar i alla fall bestämt att östra Nyland har en betydligt större ekonomi är Bosnien.

– Landet har ingen kust och har dåliga kontakter till alla grannar, situationen är hemsk!

Samtidigt säger han att han inte kan säga så bestämt hur läget är i federationen, han vet bara hur det ser ut i Banja Luka.

Jugoslavien på nytt?

Hur kan man då komma ut ur denna eländiga situation?

– Den enda möjliga vägen ut är att grunda Jugoslavien på nytt. Och inte heller det är möjligt.

– Ekonomiskt sett – jag är ju bankman, och det är nästan det samma som att vara marxist, det innebär att ekonomin kommer först och man börjar med att se vad folk lever på – är Bosnien helt beroende av utländsk hjälp.

– Det man byggt upp med Daytonavtalet är inte ekonomiskt hållbart, och kommer aldrig att bli det. Det finns inga vägar ut. Västvärlden har satsat hårt på att man enligt Daytonavtalet måste bygga upp en självständig stat, alla andra åsikter är fel. Man anser att man inte kan tänka om, för då blossar konflikterna upp på nytt.

– Så länge Milosevic är vid makten kan man inte öppna gränsen till Serbien. Som det nu är skulle det inte ens vara värt för Republika Srpska att göra det. Nu flyttar folk från Belgrad till Banja Luka, och det är som om en helsingforssvensk skulle flytta till Närpes för att få det bättre ekonomiskt.

Också om Jugoslavien inte kan återskapas politiskt borde man försöka göra det åtminstone ekonomiskt, så att varor kan transporteras över gränserna utan problem.

– Det går inte att etablera industrier i Bosnien om långtradarna stannas vid gränsen dag och natt.

En värld som inte längre finns

Men tullarna går väldigt långsamt att eliminera eftersom de nu är dessa staters viktigaste inkomstkällor, säger han.

Vilka alternativ ser då de lokala ledarna?

– De som är ansvariga för ekonomin har just inga visioner. Om de lokala hjärnorna har några tankar så längtar de tillbaka till Ante Markovics tid, men det är en värld som inte längre finns.

Ante Markovi´c var den sista premiärministern innan Jugoslaviens sönderfall som fick alltför kort tid för att stoppa upplösningsprocessen, men ändå lyckades få ganska god ordning på landets ekonomi. Han stod utanför de nationalistiska kotterierna, och fick därför inte tillräckligt stöd från just något håll.

Enligt Juuso Salokoski har de flesta slutat bry sig om att fundera på vad som kan göras, eftersom det gjorts klart att de inte kan påverka något.

– Speciellt under Natos krig mot Serbien blev det klart för de lokala mänskorna att de inte har något att säga till om, deras affärer sköts av någon annan. Så de är tysta, de har blivit opolitiska. Ansvaret ligger på det sättet helt i västmakternas händer.

– Men dilemmat är att västmakterna inte vet vad de ska göra, de ville bara stoppa kriget i Kosovo.

Enda chansen att flytta bort

Därför är det väldigt lite som Juuso Salokoski och andra utländska rådgivare kan påverka. Världsbanken och andra instanser ger sina recept.

– Men privatisering och separation mellan stat och näringsliv löser inte heller problemen eftersom de politiska ramarna är omöjliga. Vi kan nog få lönsamma banker, inte 17 men kanske tre, men det löser inte grundproblemen.

– Därför har jag kommit till den slutsatsen att det enda mänskor kan göra för sig själva är att flytta bort. Med den här strukturen finns här dubbelt så många mänskor som kan livnäras.

– Som sociolog är det enda jag kan rekommendera folk att flytta bort. Och det gör många redan. Förra månaden flyttade t.ex. min lärarinna till Italien.

Enligt Juuso Salokoski har 600 000 mänskor redan lämnat området, inte som flyktingar, utan helt frivilligt.

– Det som jag rekommenderat kommer att hända. Frågar man vem som helst här vad den helst skulle vilja göra blir svaret: flytta till Italien, till Amerika, till Tyskland. Det är ingen skillnad om det är professorer eller vanligt folk. De vet att det inte finns något hopp.

Med Kosola som president

Juuso Salokoski jämför situationen med den som hade rått i Finland om möjligheten att emigrera inte skulle ha funnits.

– Om det inte hade varit möjligt att flytta till till Amerika under slutet av förra århundradet och till Sverige under senare tid vi inte skulle vi nu ha tio miljoner invånare i Finland, av dem sex miljoner småbönder. Då skulle vi ha haft Vihtori Kosola som president mellan krigen och Eino Poutiainen som statsminister under 60-talet. Vad skulle ålänningarna ha gjort då, skulle de ha litat på att de kan bevara sin autonomi under Kosola eller Poutiainen?

Ett problem är ju i så fall att det framför allt är de mest initiativrika, de mest resursstarka, de yngre som flyttar. Juuso medger att det kan gå så, men ser något positivt också i det:

– Om alla unga flyttar kan man inte värva rekryter för nästa krig.

Vad blir då kvar av Bosnien?

– En sovstad. Om man inte har en riktig ekonomi med industrier o.s.v. återstår det friluftsområden och naturparker. Det är som när pensionärer flyttar ut från Helsingfors till landet där luften är bättre.

Allt kan diskuteras

Utsikterna är som synes dystra, men Juuso Salokoski upplever det inte som tungt att jobba vidare i Banja Luka till augusti nästa år.

– Mänskorna är trevliga. Det är annorlunda än i Ryssland i början av 60-talet. Jag tänkte att de som ett slaviskt folk med kyrilliska bokstäver skulle likna ryssarna, men det gör de inte, de är mycket realistiska. I Ryssland i början av 80-talet fanns det ett oändligt antal frågor som man inte kunde diskutera. Serberna är öppna, de har sett världen och kan analysera den. Det är lätt att umgås med dem, man kan säga vad man vill utan att de tar illa upp, vilket lätt hände i Ryssland. De kan ha andra åsikter, men man kan diskutera. Det kan vara som att diskutera matematik:Om vi alla flyttar bort, vad händer då? De är ivriga att veta. De har kontakter över allt, släktingar i olika länder, de kan kolla, de tycks förstå mycket, också politiken som bedrivs över deras huvuden.

Besluten fattas inte här

I Republika Srpska finns det två läger, den hårda linjen med högkvarter i Pale i den östra delen av området och Radovan Karadzic som bakgrundsfigur, och den mjuka linjen med högkvarter i Banja Luka och med t.f. premiärminister Milorad Dodik som central gestalt. Den gruppen samarbetar med den Höge representanten i hopp om att få krediter, kontakter med utlandet och integration med Europa.

– Den mjuka linjen är nu vid makten för den skull att väst stöder den, den radikala linjen, nationalisterna, är i opposition eftersom ingen kan stöda dem.

Men enligt Juuso Salokoski spelar motsättningarna ingen större roll.

– Så länge den Höge representanten bestämmer, inte Belgrad, behöver man inte bry sig om politiken, eftersom besluten fattas utanför landets gränser. Så det är väldigt lugnt. Man sitter på kaféer och skrattar om man har råd till det.

Bättre med riktig imperialism

Är det då någon vits med stabilitetspakten och annan inblandning utifrån? Det anser Juuso Salokoski trots allt att det är.

– Man måste gå vidare. Dilemmat är att västvärlden gått in och blandat sig i något de inte förstår. De har sagt: Stopp nu, såhär gör man inte, det är vi som bestämmer. Men sedan gör man ingenting.

– Ibland tänker jag att det skulle vara bättre med riktig imperialism – om man går in så lämnar man inte saken på hälft utan gör det till slut. Om man en gång börtjade kriga hade det varit bättre att göra det ordentligt med marktrupper som erövrade inte bara Kosovo utan också Serbien och styrde landet. Då hade man tagit ett verkligt ansvar. Nu har man bara gått in och gjort landet till Europas fattigaste. Nu svälter åtta miljoner mänskor i stället för bara en halv – tack vare humanistiska fina tankar i pressen… (Träffade jag? frågar han och tittar på mig, men jag svarar inte eftersom detta är en intervju, inte en diskussion, och han fortsätter:)

– Av goda orsaker har man tiodubblat det mänskliga lidandet. Det är hemskt. Inte det som hände tidigare. Jag kan förstå sådant. Folk som är fattiga kan döda sin granne. Men det är väst som kunnat döda en nation, det kan man göra när man har tillräckliga resurser.

– Men om man blandar sig i andras angelägenheter ska man göra det ordentligt, inte bara förstöra och sedan sticka.

Fullständig ockupation?

Vad kan man då göra? Juuso räknar upp tre alternativ:

  • Fullständig ockupation så att Bosnien blir en koloni. Det är inte det värsta alternativet, men kanske politiskt omöjligt.
  • Öppna gränserna ekonomiskt för varor och mänskor. Tullar och liknande leder bara till korruption.
  • Stänga gränserna och låta mänskorna dö.

Juuso Salokoski säger att han helt förlorat förtroendet för världens politiska ledning, i den mån han tidigare haft det.

– Det var lättare att förstå maktkampen under det kalla kriget, men det här har varit lättsinnigt, det har inte rört sig om riktiga intressen.

– När man läser gamla böcker om Österrikes politik på Balkan, om krigen och kongresserna 1912-13, så får man läsa om den ena katastrofen efter den andra. Nu har det samma skett. Det är tydligen inte viktigt vad som händer här, man kan skicka andraklasspolitiker dit, det har skötts med vänster hand. Det har inte varit viktigt, så man har kunnat göra felbedömningar.Det kunde man inte göra under Kubakrisen, men det kan man göra på Balkan, där spelar det ingen roll.

Juuso Salokoski medger att det är lätt att nu efterklokt säga det gått snett och om man gjort annorlunda 1991 eller 1995 skulle det ha blivit tio gånger billigare.

– Men åtminstone borde man kunna tänka om och inte bara säga att det är slutdiskuterat.

100 miljoner åt Milosevic?

Juuso Salokoski upplevde redan förra hösten att det gått snett:

– Amerikaner, engelsmän och tyskar kallades bort från Banja Luka, men jag stannade, jag tyckte att det var en så löjlig tanke att hota med bomber. Även jag skulle ha kunnat undvika alla problemen med en tiondedel av pengarna. Jag hade gått till Milosevic med 100 miljoner dollar och sagt att han ska ta dem och hålla sig lugn, och det hade han säkert gjort…

Kriget utlöstes när Milosevic inte gick med på att skriva under den avtalstext som lades fram för honom i Frankrike.

– Rambouilletavtalet var sådant att ingen mänska i världen hade kunnat skriva under det. Det var ett papper av det slag man i en investeringsbank ger åt direktören för ett företag i djup kris: sätt namnet här och ge nycklarna! Milosevic har inte varit van vid sådant.

– Jag är ingen anhängare av Milosevic, men det är dålig analys att säga att allt var Milosevics fel. Om man nu skulle gå ut på gatan och fråga mänskor om vems fel andra världskriget skulle antagligen 90 procent svara att det var Hitlers fel och resten att det var Hitlers och Stalins. På 60-talet var man klokare och sade att andra världskriget kom på grund av första världskriget. Att lägga skulden enbart på Milosevic är krigspropaganda, inte analys, men man börjar tro på det.


Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.