Ales Debeljak har bråttom, han ska till USA:s ambassad för att skaffa visum för en längre vistelse. Men han har en timme för ett samtal, och sällan har jag haft en så stimulerande timme som här på gatukaféet vid floden Ljubljanica.

(När jag senare kollar flodens namn i redaktionens lexikon, som är från 1925, så står där såhär:”Laibach, slov. Ljubljana, huvudstad i Krain, Jugoslavien, vid floden Ljubljanica. Efter jordbävning 1895 blev staden ombyggd. Slovenskt universitet (grundat 1920), teknisk skola, slovenskt museum, säte för romersk-katolsk biskop. Fabriker för yllevävnader, klockor o. musikinstrument. 55,000 inv. – I L. hölls en stormaktskongress 1821 (jfr Heliga alliansen sp. 601). L. är nu en andlig och kulturell medelpunkt för slovenerna.”)

Ales Debeljak är kulturforskare – biträdande professor vid universitetet i Ljubljana och poet. Men i stället för poesi börjar jag tala om politik och undrar vilken plats Slovenien kan få och vill få i arbetet för att bygga upp Balkan på nytt. Han konstaterar att hans land håller sig på ett försiktigt avstånd.

– Slovenska regeringen i olika inkarnationer har distanserat sig från Balkan, Slovenien vill inte ses som en del av arvet från ex-Jugoslavien, med dess traditioner av tragedi och förräderi. Slovenien vill visa sig som en fungerande enhet med västerländska värderingar.

Slovensk snobbism

Slovenien vill inte vara en buffert mellan väst och oredan på Balkan med dess krig och konflikter.

– Därför har vi sagt att vi inte har något med Balkan att göra, utan är en del av Centraleuropa. Politiskt är det ett misstag.

Debeljak beklagar den slovenska snobbismen, som uttrycker sig t.ex. i att man insisterar på att landet är mer utvecklat än Polen, Ungern och Tjeckien.

För en nordbo låter det överraskande, vi har tänkt på Slovenien som en del av Jugoslavien som nog var politiskt längre utvecklat än de centraleuropeiska socialistiska länderna, men däremot ekonomiskt mindre utvecklat än de. Åtminstone i medeltal.

Och här är det ju i mycket en fråga om medeltalets vilseledande effekter. Jugoslavien var ett land med extremt stora ekonomiska och kulturella skillnader, det sträckte sig mellan den industrialiserade världen och u-länderna.

– Vi var Jugoslaviens motor och vårt självmedvetande är starkt. Vi vill inte vara medlem av den centraleuropeiska klubben, utan ser oss närmare Västeuropa.

En utmaning och ett hot

Därför är inställningen till ansträngningarna att hjälpa Balkan kluven.

– Stabilitetspakten representerar både en utmaning för och ett hot mot Slovenien. Det vore önskvärt att Slovenien skulle vara ett land som ställer upp med konkret hjälp och expertis.

Men Slovenien är för litet – storleken spelar nog en roll – för att vara mer än en dekoration. Landet kan inte påverka utvecklingen i området.

Många är rädda för att Slovenien på nytt dras in i den region som man redan lämnat och balkaniseras.

– Regeringen är osäker på vad den ska göra. Befolkningen vill inte ha några framtida band till Balkan. Vi vill vara en medlem av den västerländska klubben. Vi vill integreras i EU och få garantier för att vi är en del av Västeuropa med dess värden och dess marknader.

Ales Debeljak säger att Slovenien ändå skulle kunna fungera som en gränsregion därifrån man kunde följa utvecklingen på Balkan och tolka den.

– Om Balkankortet spelas bättre kunde vår situation stärkas. Vi har en viss expertis, som så småningom försvinner om den inte odlas.

Avundsjuka kroater

Fast det gick ganska smärtfritt för Slovenien att lösgöra sig från det gamla Jugoslavien har Slovenien dock inte helt kunnat lämna det gamla bakom sig. Landet har en olöst gränstvist med Kroatien. Enligt Ales Debeljak tycker kroaterna att Slovenien kom alltför lätt ut ur krisen och kan inte heller förlåta den stora skillnaden i levnadsstandard. Därför har kroaterna inte accepterat den slovenska tolkningen av havsgränsen i Piranbukten. Ales Debeljak ser det som småaktigt, Slovenien har bara 40 km kust, medan Kroatien har hur lång kust som helst.

– Dessutom vill Kroatien ha en korridor genom Slovenien till Österrike.

Korridoren skulle löpa förbi Maribor och förena Zagrebtrakten med Österrike. Tanken har utvecklats av ett kroatiskt regeringsorgan, berättar Ales Debeljak, som ser de kroatiska kraven på Slovenien som irrationella.

Vad är Balkan?

Ales Debeljak vill upprätthålla kontakterna söderut, men inte heller han har någon sympati för ”balkanska tänkesätt”, som han inringar såhär:

– En balkanbo är inte en laglydig medborgare som respekterar lagarna, betalar sina skatter och förstår idén med att ge upp en del av sina egna tillgångar till förmån för det gemensamma bästa.

(Sådana balkanska tankesätt har ju tyvärr spritt sig också till oss.)

Narcissism och egoism

Han är å andra sidan inte heller särskilt förtjust i utvecklingen i Slovenien.

– Här är man numera stolt över sina narcissistiska och egoistiska drag. Man gör undanglidande manövrer i förhållande till det kommunistiska förflutna. Samtidigt sker det en avpolitisering. Det har blivit omöjligt att tala om en gemensam framtid eller om gemensamma mål.

Ales Debeljak tycker inte om denna utveckling.

– Jag talar för kommunitarism och res publica. Men kommunisterna har förstört det de ville rädda: gemenskapskänslan.

Slovenerna så bortskämda

Ales Debeljak säger vidare att den slovenska utvecklingen störs av konflikten mellan två läger med rötter i mellankrigstiden, det liberala och det konservativt klerikala lägret.

– Slovenernas problem är att vi blev så bortskämda under det jugoslaviska systemet när alla andra såg upp på oss, vi var det jugoslaviska paradiset, Jugoslaviens Schweiz.

– Nu vill vi ha kakan kvar, och äta den. Vi vill vara en del av Västeuropa, NATO och EU, men på egna villkor. Vi kunde verka på det sättet i Jugoslavien och fick sedan en biljett ut ur Jugoslavien.

– Nu måste vi visa att vi förstår reglerna och kan spela spelet, vi kan manipulera i en viss grad, men inte så att reglerna inte gäller.

Slovenien borde vara med

Här kommer vi tillbaka till förhållandet till Balkan.

– Det råder ingen consensus om att Balkan skulle vara av vitalt intresse för oss. Det låter kanske bisarrt, men så är det. Vi har inte så mycket tid för funderingar. Vi borde överväga allvarliga initiativ. Ekonomiska resurser har vi inte, men vi borde använda våra intellektuella, psykologiska och diplomatiska resurser. Ta t.ex. sättet på vilket företagare på Balkan agerar. Det förbluffar ofta västliga företagare, men vi har en hel del erfarenheter.

Ales Debeljak föreslår därför att man skulle bilda think tanks för att forska kring Sydosteuropa. Själv ägnar han sig i samarbete med Northwestern University i USA åt att forska kring författarstrategier i det postkommunistiska Östeuropa.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar