För några veckor sen deltog jag tillsammans med drygt 300 andra uppsalabor i en manifestation mot nynazismen. I Uppsala var vi inte ensamma om att samlas denna ljumma oktoberlördag: i Stockholm, Malmö, Göteborg, Gävle och flera andra svenska städer hölls liknande möten. Anledningen var naturligtvis mordet på Björn Söderberg, en fackföreningsaktivist i Stockholm. Söderberg uppmärksammade ledningen för Handelsanställdas förbund på det faktum att en uttalad nynazist valts in i styrelsen för den lokala fackklubben på hans arbetsplats. Nazisterna hämnades genom att formligen avrätta Söderberg vid dörren till hans bostad. Tre unga män sitter anhållna för mordet.
Björn Söderberg var syndikalist, ansluten till det lilla fristående fackförbundet SAC. På morgonen samma dag som protestmötena mot nynazismen hölls rapporterade radion att ett bombattentat förövats mot Joe Hill-gården i Gävle, de svenska syndikalisternas högkvarter. Ingen som deltog i mötena senare på dagen tvivlade på att nynazister låg bakom sprängningen.
Samma helg hotades skådespelaren Sven Wollter till livet i samband med ett framträdande i Bagarmossen. Måndagen den 25 november detonerade en sprängladdning utanför musikern Mikael Wiehes hem i Malmö. Veckan därpå inleddes rättegången mot de tre män, samtliga nazistsympatisörer, som misstänks för bankrånet i Kisa och polismorden i Malexander strax därpå; några dager senare inleddes en annan rättegång, mot de två tonåringar som i somras misshandlade dirigenten Ilya Stupel, som råkar vara jude. Det är inte för mycket sagt att påstå att nynazismen haft en framträdande plats på den svenska dagordningen denna höst.
”De högerextremistiska brotten har ökat kraftigt”, säger chefen för den svenska säkerhetspolisen, Anders Eriksson, enligt Aftonbladet den 5 november. Säpochefen tycks delvis ha ändrat åsikt sedan i somras: då avfärdade han nazisterna med att de ”inte utgjorde något hot mot rikets säkerhet”.
Den högerextremistiska aktiviteten har otvivelaktigt vuxit, men man ska naturligtvis vara försiktig med att utmåla hotet från nynazisterna som större än vad det troligen är. Nynazisternas ”hårda kärna” utgörs av ett femtiotal grovt brottsbelastade personer, kring dem finns några hundratal övertygade högerextremister och en svans på kanske ett tusental personer – allt enligt den svenska polisen. Ändå är reaktionen typisk för Sverige: ända tills nu verkar den allmänna opinionen inte på allvar ha reagerat på en rad mord – till exempel på Gerard Gbeyo, som knivhöggs till döds av en 16-årig rasist i Klippan 1995, och på 14-årige John Hron som tidigare samma år mördades av en 19-årig nynazist – och misshandelsfall och hot där nynazister är inblandade. Men plötsligt oroas hela Sverige av nynazisterna. De ständigt alerta opinionsinstituten vet berätta att en majoritet av svenskarna kräver förbud mot nazistisk verksamhet. Allvarsamma talesmän för den svenska polisen fyller tv-rutorna och utlovar krafttag.
Självklart ska ett demokratiskt samhälle inte tolerera att människor mördas, misshandlas och dödshotas av en liten extrem grupp. Frågan är hur långt samhället är redo att gå för att sätta stopp för nynazisterna. Att kräva lagstiftning är enkelt – och, frestas jag tillägga, så typiskt svenskt. Här har man alltjämt en barnatro på att bara man förbjuder en företeelse så försvinner den. Att förbjuda nynazistisk verksamhet är emellertid inte i första hand ett juridiskt problem, utan ett demokratiskt.
Ett öppet samhälle är sårbart för våld från små grupper som agerar målmedvetet. Yttrandefriheten, rörelsefriheten och det faktum att en demokrati – åtminstone i teorin – skyr övervakning av sina medborgare ger extremister manöverutrymme. Mussolini lyckades slå ner den italienska maffian under 1930-talet, men då kunde han mobilisera hela den fascistiska makt- och kontrollapparaten. Efter kriget återuppstod maffian hastigt (delvis med hjälp av amerikanska armén, har det visat sig) och blev på 80-talet starkare än tidigare.
Men det italienska exemplet visar också att den organiserade brottsligheten är rotad i de regioner – Sicilien och Kalabrien framför allt – där samhället är svagt och medborgarnas demokratiska aktivitet är illa utvecklad. I Norditalien, där medborgarsamhället och de offentliga institutionerna är stabila, får den organiserade brottsligheten inte alls samma manöverutrymme.
Ännu i början av 80-talet utgjordes den svenska högerextremismen av en handfull förvirrade äldre män, som satt i sina källare och drömde om fornstora dar. Det är ingen tillfällighet att den högerextremistiska aktiviteten ökat kraft under de senaste 15-20 åren och nu har övergått i direkt aktion. Det har skett i samma mån som det engång starka svenska samhället försvagats. Sedan 80-talet har en faktisk social nedrustning ägt rum i Sverige, klass- och inkomstklyftorna har ökat (inte minst mellan svenskar och invandrare) men det viktiga är inte, tror jag, storleken på nedrustningen utan den bild utvecklingen medborgarna har. Svensken i gemen uppfattar numera att ”folkhemmet” (Per Albin Hanssons begrepp från 30-talet) och välfärden är på väg att skrotas. Man kan vädra nederlagsstämningar överallt, det finns ett grinigt missnöje med en påstådd ekonomisk eftersläpning och med det politiska etablissemanget. Mer än 20 års nyliberal propaganda har sannerligen burit frukt. För det är ju i högerpropagandan som Sveriges nationella misslyckande har utmålats med papegojaktiga upprepningar.
Där de demokratiska institutionerna försvagas, där samhällets nätverk glesas ut, där skapas manöverutrymme för våld. Nynazismen är inte det enda uttrycket för en desperation, som tidigare varit okänd i Sverige. Att de kriminella motorcykelgängen etablerade sig i början av 90-talet är uttryck för samma stämningar; man kan fortsätta med att räkna upp en mängd andra exempel, från militanta veganers aktioner mot pälsfarmer till det ökade antalet rån, där ungdomar ger sig på andra ungdomar. Att inskränka yttrandefriheten genom att lagstifta mot nynazistiska åtgärder tillfredsställer möjligen patentdemokraternas självbelåtenhet, men det kommer inte att göra slut på högerextrem brottslighet. I stället hotar en sådan åtgärd att undanskymma den verkligt viktiga diskussion som bör föras: nämligen den som handlar om de samhälleliga strukturerna, om vilket socialt pris den omhuldade marknaden ska få betinga, om vårt gemensamma bästa.
Lars Sund
