Häromdagen kunde man i en notis läsa att Munkshöjdens köpcentrum, Helsingfors äldsta, har fyllt 40 år. Denna konsumismens symbol har alltså gått och blivit medelålders. Det innebär samtidigt att det nu finns en generation vars föräldrar också vuxit upp kring ett köpcentrum. D.v.s. de barn av 60- och 70-talet som Kjell Westö har beskrivit i några av sina bästa noveller – med just Munkshöjden och dess köpcentrum som alltings mittpunkt.

Urbanismen som livsform i vårt land börjar med andra ord bli vuxen. Finländarna brukar ju ofta beskrivas som ett folk som nyss flyttat in från skogen, och Helsingfors som en stad av enbart första generationens stadsbor. Låt vara att Munkshöjden och dess talrika motsvarigheter inte är speciellt urbana, med deras splittrade höghustristess och schablonmässigt planerade köpcentra. Någonting har ändå hänt sedan 1959. För alltfler är det Finland som besjungs i nationalromantikens musik, konst och litteratur ingenting annat än just romantik.

Det börjar märkas också i mentaliteten, på gott och ont. Finländaren börjar småningom lära sig urbanismens diskreta charm – men dessvärre också dess arroganta attityder.

I det senaste numret av Helsingfors stads informationstidning talar borgmästaren Eva-Riitta Siitonen om den orättvisa Helsingfors, i likhet med andra europeiska storstäder, utsätts för i fördelningen av resurser: 80 procent av EU:s regionstöd går åt till att stöda landsbygden, trots att 80 procent av befolkningen bor i städer.

Denna orättvisans symmetri sammanfattar mycket av den obalans som i dag präglar relationen mellan land och stad, inte bara inom EU utan i hela världen. Klyftan mellan dem som bor på landsbygden och dem som lämnat den, frivilligt eller ofrivilligt, håller på att växa sig allt större, med oberäkneliga politiska, ekonomiska och kulturella konsekvenser.

Att mer än hälften av jordens invånare i dag bor i städer har vi kanske uppfattat. Men att 80 procent av världens befolkning redan om 25 år beräknas bo i urbaniserade områden stämmer till eftertanke. Eller som det heter i boken EcstaCity. Ingångar till en ny urbanism (Daidalos 1998), av norrmannen Erling Fossen:

”För första gången i världshistorien är inte längre städerna utväxter i ruralt dominerade bosättningar”.

Världen har, som han konstaterar, blivit urban.

En annan sak är sedan om man gillar det eller inte. Jag blir snarast sorgsen, men det skall jag återkomma till. Fossen däremot är entusiastisk; äntligen kan vi ta farväl av skriet från vildmarken, och förföras av storstadens larm. Vore det inte för Fossens intressanta reflexioner och faktauppgifter skulle hans lovsång till urbanismen som livshållning vara outhärdlig. Somt är nämligen rena smörjan av den typ som kan hittas överallt i den trendriktiga debatten, där rotlöshet upphöjs till dygd. Eller vad sägs om följande beskrivning av urbanismens tempo: ”För den digitala nomaden som befolkar städerna är livet ett kontinuerligt intermezzo”.

Fossen blir synbart upphetsad i sin beskrivning av storstadsnomaden, denna ”digitala Kerouac”. En människa som blir ny varje dag, och som därför inte har behov av något så stationärt som ett hem. Han återger en artikel i Interview, som beskriver några Microsoft-anställdas lägenheter utanför Seattle:

Bilderna visar tomma bokhyllor, några pizzakartonger och kanske en pokal från lekskolans mästerskap i korvätning. Hemmet blir alltmer av en temporär enhet där smutsiga strumpor förvaras och där sängen med Musse Pigg-påslakan väntar medan ägaren är på resande fot mellan metropolerna med sin bärbara PC.”

I själva verket skiljer sig beskrivningen inte så mycket från de minnesbilder jag själv har från studielyornas 70-tal. Skillnaden är närmast (och den är inte liten förstås) att det nu handlar om människor i arbetslivet som inte sällan har ett avsevärt inflytande över vårt liv. Ett är emellertid lika, och det är bekymmersamt: på bilderna skymtar man aldrig några barn. Sådant har vår digitala Kerouac inte tid med. Och just därför blir han så farlig, både för sig själv och för andra.

Apropos Seattle; staden blev nyligen skådeplats för ”the battle in Seattle”, d.v.s. kraftmätningen mellan det globala kapitalet och dess motpol, världens samlade fattiga och de medborgarorganisationer som företräder dem. En konfrontation som kanske kommer att visa sig vara en vändpunkt i mänsklighetens historia.

Jämför t.ex. den enorma uppmärksamhet som kom WTO-konferensen till del med det intresse man visar FN och dess verksamhet. Det säger mycket om hur sidsteppade nationalstaterna, och deras kollektiva organ FN, i dag har blivit när det gäller att formulera den politiska agendan. Marknaden har helt enkelt vuxit ifrån de nationalstatliga kläderna. Eller som Fossen uttrycker det:

Nationalstaten kommer att reduceras till en fackförening som beskyddar och främjar landsbygdens intressen i förhållande till de starka städerna.”

Det ligger onekligen mycket i det påståendet. Samtidigt finns där tongångar som obehagligt mycket påminner om de borgmästare Siitonen gav uttryck för. Det är den starkes rätt som gäller. All den kreativitet som staden rymmer kan ges fritt utlopp endast om man blir kvitt alla restriktioner:

”Att acceptera metropolen som en naturlig ram för människolivet handlar också om att ge upp behovet av kontroll och planläggning.”

Det har ju redan blivit en kliché att säga att nationalstaten förvittrar. Det som Fossen på ett intressant sätt lyfter fram är hur detta sammanhänger med inte bara marknadens utan också metropolernas framväxt. Dessa börjar i allt högre grad leva ett egenliv, och agera förbi nationalstaterna.

Siitonens frustration i intervjun skall alltså ses mot bakgrunden av den storstädernas revolt mot nationalstaten som kan märkas överallt i världen. Det är Helsingfors mot det övriga Finland, d.v.s. allt som finns utanför Ring III (den ringväg som löper ungefär längs stadsgränsen, också kallad varggränsen). Det var ingen slump att stadsdirektörerna i huvudstadsregionen enligt nyligen offentliggjorda uppgifter visade sig ha högre lön än våra ministrar.

Ett annat exempel är drogpolitiken, där de stora städerna börjat gå sin egen väg – trötta på att rikspolitikerna och den s.k. allmänna opinionen vägrar acceptera den urbana verkligheten. Ett antal europeiska storstäder har därför anslutit sig till den mer liberala Frankfurtdeklarationen, inriktad på s.k. skadereduktion i stället för den absoluta drogfrihet som vanligen präglar nationell policy.

Vad skall vi då tycka om allt detta? Har Fossen rätt då han hävdar att människan vill bo i stora städer? Även om jag inte är oemottaglig för de frihetsgrader storstaden erbjuder, och den kreativa energi den utvecklar (så väl beskrivna redan i sociologen Simmels klassiska essäer från början av 1900-talet), blir jag ändå sorgsen över de konsekvenser den tilltagande urbaniseringen också kommer att medföra.

Låt mig här lyfta fram endast två. Romantikern inom mig tycker det är trist att livet på landsbygden alltmer framstår som en anomali, ett undantag från det normala. Den dag det inte längre finns människor som har den närkontakt till naturen  som endast primärnäringar kan ge, har mänskligheten utan tvivel förlorat en viktig del av sitt andliga kapital. Ett kapital vi kunde sammanfatta i orden ödmjukhet, långsamhet och autenticitet.

Realisten inom mig bävar för de konflikter som ännu är att vänta, som ett resultat av den tilltagande obalansen mellan de två livsformerna, och de olika mentaliteter som präglar dem. Eeva-Riitta Siitonen är fortfarande hövlig i tonen i sin beskrivning av den ojämlika resursfördelningen. Morgondagens beslutsfattare kommer knappast att vara lika hövliga. Det samma gäller motparten: de fårskallar och griskadaver man nyligen släpade inför de förskräckta helsingforsbornas åsyn, gav en första vink om hur djupt bitterheten gått.

Detta är antagligen ingenting mot de konflikter som kommer att utspela sig i kulturer där folk är mer hetlevrade, och blir mer brutalt överkörda av hänsynslösa strukturomvandlare. Man behöver inte vara mycket till framtidsanalytiker för att förutse att alltfler av morgondagens konflikter kring makt, mat och naturresurser kommer att löpa längs gränsen mellan tradition och modernitet, landsbor och stadsbor, män och kvinnor.

Thomas Rosenberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.