”Vad historiens erfarenhet framför allt lär är att folk  och regeringar aldrig lärt något av historien eller handlat efter  lärdomar som man dragit av densamma … Varje tid har så egenartade omständigheter, utgör ett så individuellt tillstånd, att man måste och kan sluta sig till något enbart inom den själv.”Det var bråket om Österrikes nya blåsvarta regeringskoalition som fick mig att gå till bokhyllan och leta fram Hegels berömda ord ur inledningen till Vorlesungen über die Philosophie  der Geschichte, från 1837. Det kan vara nyttigt att ha Hegel i  bakhuvudet när man diskuterar Jörg Haiders Frihetsparti och följderna av att det nu sitter i regeringsställning i ett EU-land.

Spontant kan man ju tycka att det är berömvärt att Europas statsmän, som annars brukar uppvisa ett änglalikt tålamod med auktoritära och fascistiska regimer, reagerar snabbt och resolut i fallet Österrike. Dock blir jag lite fundersam bakom motiven till  EU-ländernas beslut att dra ned det bilaterala samarbetet med Österrike till en lägre nivå – d.v.s. att i praktiken tills vidare  försöka frysa ut landet ur den europeiska politiska gemenskapen.

Försöker Europa nu tillämpa historiens lärdomar? Är det parallellerna till 1930-talet som spökat i regeringskanslierna? Den andra frågan leder till en tredje: representerar dagens högerpopulistiska strömningar en återgång till  mellankrigstidens fascism eller är de en ny företeelse, som inte låter sig förklaras med hjälp av historiska modeller utan måste förstås utgående från vår tids särskilda förhållanden.

Robert Menasse är en uppmärksammad och kontroversiell österrikisk essäist, som menar att Haider inte står för en återuppstånden fascism. Framgångarna för hans Frihetsparti beror i stället på de specifika politiska förhållandena i Österrike. Under en lång tid styrdes landet av en koalition av socialdemokrater och konservativa i bästa sämja. Konsensus rådde i avgörande frågor och oppositionen var marginaliserad. Så kom Haider Frihetsparti seglande med en allt friskare oppositionsvind i ryggen. Enligt Menasse är den blåsvarta koalitionen bra för demokratin i Österrike: nu finns det äntligen  en chans för en stark vänsteropposition att framträda.

Menasses synpunkter låter bestickande, men jag tror inte att den österrikiska politiska geografin ger hela förklaringen till Haiders framgångar. Jörg Haider är långt ifrån den enda högerpopulisten i europeisk politik. Han har kolleger i Norge, Danmark, Schweiz och Italien – för att bara nämna några länder – som kunnat notera ett växande väljarstöd de senaste åren. I Frankrike har däremot högerpopulismen försvagats, sedan Le Pens Nationella Front sprack i fjol då ”kronprinsen” Bruno Megret hoppade av och öppnade eget.

Trots olikheter sinsemellan tycks de högerpopulistiska partierna förenas i ett antal gemensamma frågor: främlingsfientlighet, betoning av ”nationella värden” och kritik av etablissemanget.  Man går till storms mot verklig eller inbillad korruption och säger sig försvara den ”lilla människan” mot Makten.

Det är ett program som slår an hos vissa väljare – som Jan  Myrdal noterade (i Ny Tid 11/2) är Frihetspartiet numera Österrikes största arbetarparti med 47 procent arbetarröster bakom sig mot 41 procent för socialdemokraterna. Frihetspartiet noterar också stora framgångar bland väljare under 30 år, vilket är illavarslande.

Det kan emellertid leda fel att, som Myrdal gjorde i sin artikel, förklara dessa väljares ställningstagande med vidlyftiga historiska paralleller till Hitler och Vichyfrankrike. Säkert finns det en del gamla mögliga fascister som röster på Haider, och de antisemitiska tendenser som förekommer inom Frihetspartiet går varken att förklara bort eller försvara.

Men jag undrar om inte majoriteten av dem som stöder Haider och andra  högerpopulister gör det i en känsla av vilsenhet i en förändrad värld. Högerpopulismen tar sig an dem som blir  marginaliserade i vad den spansk-amerikanske sociologen Manuel Castells kallar nätverkssamhället eller nätverksekonomin. Detta system karaktäriseras framför allt av snabba förändringar –  ”allt som är fast förflyktigas” för att tala med Marx – och sin tendens att bygga upp nätverk av olika slag för att hantera utvecklingen. Men alla får inte vara med i nätverken. Castells hävdar att uteslutning – av människor, regioner och en hel kontinent, Afrika – är ofrånkomlig i nätverkssystemet. Det är till  dessa uteslutna som högerpopulisterna vänder sig: till arbetare som riskerar att bli uteslutna på grund av ekonomins globalisering, till ungdomar som aldrig får en chans på arbetsmarknaden, till  människor i regioner som är obehövliga i nätverksekonomin.

Även 30-talets fascister appellerade till de marginaliserade, de försvarade nationen och utpekade vissa grupper som syndabockar. Ändå är förutsättningarna väsentligt annorlunda i dag jämfört med då. ”Hotet” från kommunismen – den klassiska fascismens fiende nummer ett – har eliminerats. I Europa har nationalstaterna försvagats. Samtidigt har maktens tyngdpunkt flyttats från parlamentet till börsgolv och banker. Det är ju inte längre till exempel Finlands riksdag som bestämmer riktlinjerna för vår ekonomiska politik utan den europeiska centralbanken.

De socialdemokratiska partierna har blivit medelklasspartier. Och den traditionella europeiska konservatismen tycks vara på väg in i en svår kris. I Storbritannien är Tories på gränsen till  politisk bankrutt medan de tyska kristdemokraterna av allt döma står inför ekonomisk bankrutt. Den traditionella högerns kris kan få oöverskådliga konsekvenser för Europa.

Situationen i dag är på många punkter väsentligt annorlunda än den var på 1930-talet. För närvarande har Europa en stark ekonomi, men samtidigt har regeringarna – oavsett om de är  socialdemokratiska eller konservativa – svårt att förklara för medborgare, som de senaste tio åren sett reallöner och välfärd urholkas, vart frukterna av den ekonomiska tillväxten tar vägen. Det finns i dag få trovärdiga vänsteralternativ till den marknadsekonomi som hyllas av socialdemokrater och höger i likalydande ordalag. Då är, som rikssvenskarna säger, manegen krattad för politiker som Haider – som med karisma och enkla förklaringar  erbjuder alternativ, erbjuder visionen av trygghet och återupprättade värden.

Av den här orsaken tror jag inte att historiska förklaringsmodeller duger för att förstå högerpopulismen. Haider är inte, som Myrdal hävdar, farlig därför att han återuppväcker 30-talets fascistiska politik, utan därför att han erbjuder ett nätverk åt dem som står utanför nätverkssamhället.

Kanske är det riktigt att straffa ut Österrike så länge den blåsvarta koalitionen sitter kvar. Samtidigt blir sådana aktioner – liksom alla bojkotter – lätt ihåliga. Sverige är ett  exempel. Utrikesminister Anna Lindh talar med emfas om neddragningen av de bilaterala förbindelserna med Österrike, samtidigt som försvarsminister Björn von Sydow anser att den inte berör förhandlingarna om en försäljning av trettio Gripen-jaktplan till Österrike. Ett av Haiders viktigaste krav i regeringsförhandlingarna var just en förnyelse av det österrikiska flygvapnet.

Först kommer jaktplanen och sen moralen, för att travestera Brecht.

Lars Sund

Lämna en kommentar