Debeljak, A

Albert Camus, en av mina hjältar och en krävande måttstock att hålla sig till, vars liv och arbete väcker både respekt och beundran, skrev i tidskriften Combat beträffande befrielsen av Paris 1944 att Seines stränder inte skimrade bara i befrielsens, utan även i den framtida frihetens ljus.

Den här distinktionen kommer för mig då jag iakttar det slovenska folkets förhållningssätt till sin stat. Med ett nödvändigt mått av förenkling kan man dela in mina landsmän i två grundtyper: Å ena sidan de som demonstrerar sin motvilja mot allt som luktar (eller snarare stinker – en term som representanter för den här typen utan tvekan själva skulle föredra) staten och dess olika institutioner, och å andra sidan de som uppvisar en hänförd entusiasm inför allt Slovenskt.

Den första gruppen består huvudsakligen av den gamla vänstern, oförtröttliga kverulanter, nostalgiska representanter för 1980-talets medborgarrättsrörelse, anarkister och folk som vägrar att se längre än näsan räcker. Alla med det huvudlösa anspråket att deras attityd utgör höjdpunkten av ”autonomi”.

De här mänskorna avskyr av princip alla slags statliga strukturer s.s. maktens tredelning och den parlamentariska demokratin och även sådana statliga symboler som flaggan och riksvapnet. Det verkar som om den här attityden var ett direkt arv från den jugoslaviska eran då staten mer eller mindre fungerade som en inkarnation av kommunistiskt envälde och av serbiska kulturtraditioner.

En så djupt förankrad avsky innebär att de här personerna à priori vägrar – utan tillstymmelse till någon kritisk analys – att se statens principiella raison d’être. Det betyder att de tenderar att slå bort det faktum att statens uppgift är att tillhandahålla den vidare ramen för medborgarnas kollektiva samexistens. Det är uttryckligen de abstrakta resultaten av statliga strukturer och institutioner som garanterar mångfalden av offentliga och privata livsstilar, begränsade och tryggade av arkitekturen för kollektiv samexistens. Med andra ord är våra möjligheter att söka personlig lycka och odla våra intressen helt beroende av att staten primärt garanterar förutsättningarna för detta. Sist och slutligen är det sålunda staten som ser till att inte alla livsområden underställs den politiska makten och dess ofta godtyckliga uttryck.

Just i den här bemärkelsen vill jag påstå att innebörden av medborgarskapsbegreppet är statens viktigaste aspekt. Medborgarskap är per definition oberoende av etnisk, rasmässig, sexuell och kulturell tillhörighet. Kulturell identitet är nämligen inte detsamma som medborgaridentitet. Det universella arvet från upplysningstiden formar i grunden också den självständiga och demokratiska slovenska statens fundament, vilket garanterar de konstitutionella villkoren för kollektiv samexistens.

Mänskorna i den andra gruppen är emellertid inte mindre kortsynta: En kuslig kombination av nationalistiska chauvinister och enfaldiga patrioter som betraktar den konservativa tesen ”detta är mitt land, antingen det har rätt eller fel” som den enda giltiga plattformen för all samhällelig verksamhet, och navelskådande författare rädda att behöva konfronteras med vad som helst som i något avseende kunde uppfattas som avvikande (t.ex. ”Europa”, icke-infödda slovenska medborgare, andra nationella traditioner, och i synnerhet den globala byn, för att bara nämna några få exempel på nationalistisk nemesis). Den här gruppen likställer resolut den slovenska staten med den slovensk kulturen. Missnöjda över den anmärkning jag (och andra motvilliga utövare av kritisk diskurs) ofta har fällt i olika offentliga sammanhang, att det slovenska riksvapnet mera liknar ett scoutmärke än ett fängslande och symboliskt konsekvent heraldiskt emblem, går de  hetlevrat till motangrepp mot alla som vågar stöda en uppfattning som avviker från deras egen.

Nationalisterna uppfattar allt som gäller den slovenska staten – det kan gälla flaggan, korruptionen bland de politiska byråkraterna, den känsliga separationen av kyrka och stat och ibland t.o.m. likheten inför lagen – som ett och detsamma. Alla statliga manifestationer blir lätt lika svarta i det blinda mörkret av en okritisk kärlek. Röster ur denna grupp tycks muttra ”antingen älskar du den (staten) eller också sticker du härifrån”.

Ingendera ytterligheten står min egen samhällsfilosofi nära. Jag inser att vi ständigt i våra hjärtan måste bära minnet av befrielsens ögonblick som slovenerna uppnådde med en så oväntad framgång sommaren 1991, för att vi skall kunna bli värdiga målet för denna befrielse – d.v.s. friheten själv. Befrielsen borde i detta sammanhang först och främst ses som ett övergångsskede, en isolerad prestation av vital betydelse för etablerandet av de nödvändiga förutsättningarna för skapandet av frihet. Dessa förutsättningar måste etableras på nytt gång på gång, varje dag. Frihet är väsentligen något mera än befrielse. Camus hyllade frihetens ideal som ett tillstånd där ”det viktiga inte är att kämpa för makt utan för rättvisa; inte för politiska mål utan för etiska; inte för statens herravälde utan för dess högsinta karaktär”.

Meningen med den ”dagliga folkomröstningen” för frihet är att ständigt på nytt uttrycka viljan att upprätthålla arkitekturen för kollektiv samexistens, inom vilken var och en har rätt att söka sin egen lycka. Frihet kan inte innebära individens frihet om det inte samtidigt innebär kollektivets frihet. Lycka, som jag uppfattar som en metafor för ett fullkomligt infriande av individens unika möjligheter, är sist och slutligen en av de få saker som växer genom att delas med andra.

Nationella högtider ger oss en möjlighet att inse hur djupt vi –  frivilligt eller ofrivilligt – är involverade i dialektiken mellan den enskilde medborgaren och kollektivet, med alla dess vanor och bruk. Jag kan överhuvudtaget inte se någon speciellt övertygande anledning till att tout court förlöjliga eller håna den respekt man kan tänkas visa för olika slags ceremonier (sådana som flagghissningar, allmänna högtidsdagar, nationalsången o.s.v.) med vilkas hjälp vår unga stat försöker bevara vissa viktiga tilldragelser i allmänhetens medvetande, på samma sätt som man gör i alla andra länder. Ceremonierna är statens sätt att hävda att den inte skapades i går (också om den i det självständiga Sloveniens fall faktiskt gjorde det) och även dess sätt att kräva sin andel av det slags värde och respektabilitet som huvudsakligen tillerkänns de kollektiva berättelser som berikar och ger mening åt vår gemensamma tillvaro.

Ingen stat – inte heller det moderna Slovenien som uppstod dels ur kommunismens ruiner och dels ur den kollektiva erfarenheten av livet i den sydslaviska federationen – kan existera utan pseudomytiska berättelser om sitt eget ursprung, utan att från generation till generation rituellt vidarebefordra en medvetenhet om detta gemensamma ursprung och utan att upprätthålla bilden av staten som något som i lika hög grad innefattar medborgerliga rättigheter som myndighet och ansvar.

Hur känslan av samhörighet och gemenskap profilerar sig är en annan sak. Det sker dels genom politiska underhandlingar och dels genom konfrontationer mellan olika världsåskådningar. Det är helt normalt. Den gemensamma berättelsen är oföränderligt ämnet för, och ofta ett resultat av, nationella ”underhandlingar” angående innebörden av kollektiv samexistens. Men ingenstans står det hugget i sten att den slovenska staten kommer att bestå för evigt. Dessutom skulle en biografisk undersökning av äldre slovener födda i början av 1900-talet, sannolikt avslöja att de behövt minst fyra olika pass i fyra olika stater bara under sin livstid.

Och trots det, om vi inte själva tror på vår stat så kan vi inte hoppas på att andra skall göra det. Om vi inte inser hur viktigt det är med statliga ceremonier för att etablera en nationell självkänsla, och om vi bara uppfattar dem som något nödvändigt ont, då finns det inte mycket hopp om att andra länder skall ta oss på allvar.

Jag har inget personligt intresse av vare sig den första gruppen, som vill ha rättigheter men utan förpliktelser och ansvar, eller av den senare som i pliktens namn när som helst skulle vara redo att offra de medborgerliga rättigheterna. Jag föredrar att istället tyst för mig själv vissla en stump av den amerikanske protestsångaren och låtskrivaren Woody Guthrie, som reagerade mot den högervridna patriotismen i sitt eget land under sin egen tid med sången: ”This land is my land, this land is your land, this land was made for you and me”.

Genom att visa på ett kollektivt ”ditt” och ”mitt” gjorde Guthrie det fullkomligt klart att varje individ med en del av sitt jag måste vara redo att kämpa också för det gemensammas sak. I det perspektivet  är givetvis både ett stereotypiskt förkastande och ett blint lovprisande av staten bedrövligt inadekvat. Jag medger att det skulle vara mycket bekvämt.

övers. ML A.D är en slovensk poet och kulturforskare som intervjuades i Ny Tid 8.10.99

Ales Debeljak

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.