Som sin kvällslektyr på hotell Moskva i S:t Petersburg har Rysslandsfararen R skriften A rock and a hard place – Petersburg civil society from the pages af Pchela (The Bee). Det är Centret för utveckling av medborgarorganisationer i S:t Petersburg (RNO) som ger ut tidskriften Pchela, varannan månad, och också gett ut detta urval på engelska.

I förordet skriver tidskriften Pchelas och denna skrifts chefredaktör Fjodor Gavrilov att han först inte var säker på om artiklarna skrivna 1996-98 fortfarande var aktuella när det var tal om att ge ut ett urval inom ramen för ett demokratiprogram finansierat av EU:s Tacis och Soros-stiftelsen.

Men så kom Segerns dag den 9 maj 1998. I spetsen för paraden längs Nevskij Prospekt kom en militärorkester marscherande.

– Efter den kom S:t Petersburgs guvernör Vladimir Jakovlev som beslutat inleda sin valkampanj på detta sätt. Efter honom kom vithåriga veteraner som gjorde ett rörande intryck när de av någon anledning försökte marschera i takt. De följdes av idrottsveteraner. Plötsligt såg jag i den stora gruppen som kom efter idrottsveteranerna mänskor med plakat där det stod sådant som ”Vi slog fascisterna, vi kommer också att slå sionisterna” – det var anhängare av Ryska federationens kommunistiska parti, ett parlamentariskt parti.

Närmare bestämt är det Gennadij Ziuganovs parti, det största i duman. I paraden deltog också en rad andra extremistiska grupper, som Rysk nationell enhet och Eduard Limonovs nationalbolsjevistiska parti. Man såg svarta fanor, hakkors och texter som ”Ryssland är allting, resten är ingenting”.

Och Fjodor Gavrilov kommer till att texterna är hur aktuella som helst.

Ett kämpande parti

Dessa extremnationella grupper får stort utrymme i skriften, och den läsningen gör R lite nervös. Den petersburgska underjorden tycks rymma en hel del otrevligheter.

Som Jurij Beljajev, ordförande för det nationella republikanska partiet (NRP), som Gavrilov talat med. Partiet verkar underjordiskt för att det, som Beljajev säger, är ett ”kämpande parti”. 28 personer har dött och då är det bäst att vara försiktig. (Det framgår inte klart om alla 28 är partimedlemmar eller om en del av offren har tillhört den andra sidan.)

Partiet är det rikaste av de ”patriotiska” organisationerna, vilket framför allt beror på att man tillhandahåller ”säkerhetstjänster”. (Skillnaden mellan säkerhetstjänster och utpressning är som känt inte alltid klar, speciellt i Ryssland.)

NRP har t.o.m. sålt säkerhetstjänster åt Siemens, men så inskred ”våra vänner på FSK (federala kontraspionagetjänsten), som sade att det var deras territorium eftersom Siemens är ett utländskt företag”. De gjorde upp i godo – ”de kompenserade oss för allting och vi lät dem ha det”. Det låter som ett gott samarbete mellan såta bröder med likartade intressen.

Tidningar köps eller utplånas

Lite senare framgår det ändå att FSK inte ser på NRP enbart som en branschkollega. Gavrilov frågar Beljajev varför hans parti inte har en tidning.

– Vi har nu bytt taktik. Så snart vi börjar ha något eget, något påtagligt – en kommersiell struktur eller en tidning – börjar FSK intressera sig för det och vi får ta emot direkta träffar. Nu har vi beslutat att använda oss av ett så brett spektrum av tidningar som möjligt i vår kamp. Om de behöver ekonomisk hjälp får de naturligtvis den. Vi måste använda alla tidningar och stöda dem ekonomiskt. Och de tidningar som vägrar, dem utplånar vi. Antingen ekonomiskt eller fysiskt.

Gavrilov frågar om NRP deltog i det första kriget i Tjetjenien. Beljajev svarar att de nog gjorde gjorde ett försök, men det gick snett. Partiet hade köpt en bas i området, men så inträffade en ”provokation”. Två poliser försökte ta sig in i basen över ett stängsel, men sköts ned. Det ledde till att allt NRP-folk i basen arresterades och det blev en rättegång.

NRP hade erbjudit armén att tjäna där på kontraktsbasis, men fick ett nekande svar. Tydligen hade man tänkt sig arrangemang som dem som Arkans Tigrar och andra paramilitära band hade i krigen i Jugoslavien med den serbiska armén.

Beljajev är lite sårad:

– Vi skulle ha visat dem! I Bosnien förlorade vi inte en enda strid, det var serberna som hela tiden attackerade. Det var först när USAbörjade bomba som vi stoppades.

När Gavrilov frågar Beljajev om partiets intellektuella auktoriteter hänvisar han till professor Pjotr Chomjakov, som bl.a skrivit boken Nationalism utan socialism. Han har, säger Beljajev, i tiden tillhört ultraliberalen Jegor Gajdars grupp. R blir igen förvirrad, hur går det ihop ideologiskt?

– Jag är mera den praktiska typen. Jag kan organisera alltid: en partikongress, ett maktövertagande, en attack… Ideologin är inte min sak, säger Beljajev vidare.

Om judar och kaukasier

Det blir inte heller alldeles tydligt när Beljajev ska berätta vad partiet vill. Han säger att partiet vill försvara alla ryska medborgares nationella intressen och talar inte bara om etniska ryssar. Han vill inte fördriva eller förtrycka judarna, men tycker inte om att ”fem israeliska medborgare äger hela aluminiumindustrin i Sibirien”. (De senaste veckorna har för övrigt Boris Berezovskij stärkt sitt grepp om just den sibiriska aluminiumindustrin i en serie transaktioner, och han är både rysk och israelisk medborgare.)

Gavrilov frågar också Beljajev hur han vill bekämpa ”de kaukasiska kriminella elementen i våra städer”.

– Deportera dem. Tidigare fungerade systemet bra. Det fanns operation ”Kaukasus” som jag ofta deltog i. Varje medlem av patruller skulle fånga in två till tre kaukasier. När man påträffade sådana som inte hade rätt att vara i Leningrad togs deras pass och sattes i kuvert och sändes till den ort där de var lagligt inregistrerade. Och om de på nytt greps utan dokument hamnade de automatiskt till mottagnings- och fördelningscentrum på en månad. Men nuförtiden kommer de, sköter affärer och bygger åt sig villor.

Beljajev har inte så höga tankar heller om de andra mindre folken i forna Sovjetunionen. Århundraden kommer att gå innan de är civiliserade.

– Kan man t.ex. finna en framstående neger? Ja, för all del, han som spelar dessa kriminella sånger på horn, den där Louis Armstrong, han presenteras för oss som en framstående man. Men vi behöver inte hans musik, vi behöver den inte.

– Jag har inte något emot fina sånger. Jag älskar the Beatles – trots att de som ni vet är judar. /…/ Men negerensembler, jazz: det är enbart hemskt, något slags kakofoni.

En fast hand

Beljajev har, föga överraskande, inte mycket till övers för mångpartisystemet.

– Den västerländska demokratin har ödelagt hela Europa, för att inte tala om Amerika. USA är ruinerat. Men det finns ingen risk för att västerländsk demokrati skulle slå rot i Ryssland. Det ryska folket har alltid älskat en fast hand, en stark regering, bara under sådana förhållanden har livet varit normalt.

Beljajevs parti samarbetade i ett skede med Ziuganovs kommunister, men inte så länge.

– De bedrog oss hela tiden, förrådde oss, såg oss bara som slavar som borde springa omkring och arbeta.

Så nu samarbetar Beljajevs parti hellre med liberaldemokraterna, även om man ibland har problem också med Vladimir Zjirinovskij.

Kvinnor vill man däremot inte ha något att göra med i politiken.

– En kvinna ska stanna hemma och ta hand om sina barn och sin man. /…/ En normal kvinna ger sig inte in i politiken.

Handgranatsförfattare

Eduard Limonov har varit, och är kanske fortfarande, en populär författare. Men nu är han i högre grad en kollega till Beljajev. Han definierar sig ungefär på samma sätt: Inom det nationalbolsjevistiska partiet (NBP) är det Alexandr Dugin som är ideolog, medan han själv ägnar sig mera åt politik.

Också NBP och Limonov har kämpat i Bosnien på serbernas sida. Fast när Limonov intervjuas i Pchela av Timur Tjagunava lägger han skulden för den uteblivna segern inte på USA utan på Slobodan Milosevic:

– Milosevic förrådde bosnienserberna för att tjäna sina egna östserbiska väljares intressen, för att tjäna det konservativa monstret: Bönderna som var redo att gå med på vad som helst för att återknyta banden till väst så att olja kunde importeras och deras bilar rulla. Olyckligtvis är detta ett nytt exempel på hur ingen nation är enig: Alla röstade för Milosevic, men Milosevic gav serbiska Krajina och Knin till kroaterna.

”Ryssland är allting – resten är ingenting”. Det är partiets paroll, men det verkar ju som om serberna i alla fall också de skulle vara någonting.

Limonka (Handgranaten) är namnet på NBP:s tidskrift. Det anspelar väl på Limonovs eget namn, men anger också en viss inställning till politiken. Limonov säger mycket riktigt att alla medel är tillåtna när det gäller att uppnå partiets mål.

Limonov vill inte skilja mellan höger och vänster, utan mellan systemet och dess fiender.

Nazistisk huvudstad

Gavrilov intervjuar samhällsvetaren Boris Pustyntjev om högerfaran. Han anser inte faran för att nationalsocialisterna ska ta makten i S:t Petersburg är överhängande, vilket naturligtvis gläder R. Men Pustyntjevs budskap är ändå oroande. Nationalsocialisterna arbetar systematiskt i nordvästra Ryssland och har haft framgångar t.ex. i Novgorod och Pskov. Genom Jurij Beljajevs säkerhetsfirmor har de gott om pengar. Nu talar de inte om att ta makten med våld, utan säger sig gå in för den parlamentariska vägen. Men det handlar bara om en justering av taktiken, och regeringen är alltför godtrogen när den försöker neutralisera nazisterna på samma sätt som de försökt neutralisera kommunisterna.

– Det handlar här inte om bondfångare som är korrumperade av privilegier, utan om brottslingar som är redo att döda och stenhårt håller fast vid sin ideologi.

Och Pustyntjev säger att nynazisterna i Moskva hösten 1996 erkänt de sanktpetersburgska nynazisternas ledarskap sedan Alexander Barkasjov diskrediterat sig.

– Detta innebär att Piter blivit den ryska nazismens huvudstad.

Fienden sover aldrig

Piter, det är ju S:t Petersburg och vem Barkasjov är framgår av Lev Luries artikel om det fascistiska hotet. Rysk nationell enhet (RNE) är namnet på Barkasjovs organisation som har sitt högkvarter i Moskva, men också verkar t.ex. i S:t Petersburg. Lurie konstaterar att de extremnationalistiska organisationerna, från ”intellektuella” Pamjat till militaristiska RNE, är små.

– Ändå lever fascismen och har hälsan i Ryssland och S:t Petersburg. Den utgör inte något omedelbart hot, men nog ett potentiellt: Om de får chansen kan stormtruppsavdelningarna rycka ut från sina bunkrar.

Var ligger då nazismens lockelse? Lurie ser en förklaring i det ryska folkets djupt rotade misstro mot officiell information. Den lämnar rum för alternativa historieuppfattningar. Nazisterna står för en sådan:

– President Jeltsin är inte Antikrist, men väl en småstadsjude, Eltsin. Ryska Vita huset stormades 1993 av gerillasoldater från den sionistiska hemliga tjänsten Beitar. Akilles var, som alla vet, av slaviskt ursprung. Marskalk Zjukov hörde till en hemlig euroasiatisk orden. Världen styrs av Sions äldste. Det tatarisk-mongoliska oket är en myt.

Nu har nazisterna fått levande judar i bankvälden och regeringen att förklara världens uselhet med, som Boris Berezovskij och Vladimir Gusinskij.

– Nazisterna koncentrerar sig på att arbeta med unga mänskor. Ytterhögeraktivisten är en afghanistanveteran, en polis, en arbetare. Efter arbetstid ger han pojkar från fattiga hem gratislektioner i konsten att kämpa man mot man, han ger sig ut på fotvandring med dem, berättar för dem om Rysslands storhet och de judiska frimurarnas förräderi, Han är asketisk och osjälvisk; han förmedlar till pojkarna en känsla av utvaldhet. Glädjen att sjunga tillsammans i kör, uniformens estetik, emblemet, fanan. Att stå skuldra mot skuldra. En mans värld: milisenheten, kosackbyn, plutonen. Din kamrat kommer alltid till din hjälp. Fienden sover aldrig.

Lev Lurie ser det inte som någon slump att Fjodor Dostojevskijs verk syns i högerbokhandlarna sida vid sida med Adolf Hitlers – Dostojevskijs åsikter om judarna, tatarerna och det perfida Albion var mycket klara.

(R letar efter Dostojevskijs grav på den gamla begravningsplatsen invid Alexander Nevskij-klostret, men hittar den inte.)

München vid Nevan

Som Hofbräukeller i München var den unge Hitlers favorittillhåll har barerna vid och kring Nevskij Prospekt i åratal lockat skinnskallar och andra hårdingar och nazister. Pavel Tjernomorskij talade med några skinnskallar om politik.

– Vi är för ett stort Ryssland. Ett nordiskt Ryssland – utan jänkare, tjetjener, judar, svartskallar och andra ockupanter. Ett Ryssland för ryssarna. Vi hatar denna smutsiga regim, dessa judar i regeringen och i bankerna. Vi är emot dem eftersom de är emot oss. Vi är ryska nazister, förklarar en av dem.

Att Hitler förde krig mot Ryssland stör honom inte – han var ändå ”den tuffaste mannen i historien”. Han berättar att ett gäng av dem en gång firade Hitlers födelsedag på favorittillhållet Visla.

Sedan skar vi av örat på en azerier i metron och mänskorna i tåget bara satt och stirrade, ingen vågade ge ett ljud ifrån sig.

Men inte bara kaukasier ger man sig på, också hippies och andra ”degenererade amerikaner” får känna av att de inte är tillräckligt ryska.

Några av skinnskallarna har hört till RNE, men tröttnat på partiet. Också Ryska befrielserörelsen (RLM), en annan extremhögerorganisation i S:t Petersburg, och Ryska partiet har försökt rekrytera dem, men skinnskallar är inte så svaga för partier.

I val har några skinnskallar röstat på Vladimir Zjirinovskij, men dehär kan inte tänka sig att rösta på en jude – Zjirinovskij får gärna för dem bli president i Israel.

R känner sig inte lugnad efter läsningen av skriften.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.