MEMOARER OCH ANDRA LÖGNER

av Claes Andersson

Felet med memoarer är att folk ljuger så förbannat. Ett annat fel är att de, med några sällsynta undantag, är så förbannat tråkiga. Kan man minnas utan att ljuga? Kan man undvika tråkigheten om man håller sig till sanningen, enbart till sanningen?

Man kan ljuga på många olika sätt. Medvetet. Eller omedvetet. Man kan fabulera och hitta på, som de skönlitterära yrkesförfattarna gör. Eller man kan lämna bort en lämplig del av helheten, så att det som återstår visserligen inte är osant, men trots det ger en falsk bild av helheten, det som verkligen inträffat.

Man minns egentligen bara det man vill minnas. Och på det sätt man vill, eller orkar, vågar minnas. Vi värjer oss, med eller utan avsikt. Det finns psykiska försvarsmekanismer för de flesta ändamål. Deras uppgift är att förhindra att vi blir galna. En intressant försvarsmekanism kunde kallas anekdotisering. Vi återger nånting som har hänt, men på ett sätt som framhäver vissa aspekter och tonar ner andra. På det sättet vinklar vi det som har hänt och ger händelserna den färg som vi önskar att de skall ha. Vi berättar alltid vår egen story.

Vi är alla stora målare. Vi färglägger viktiga händelser i vårt liv och raderar ut andra. Av sånt som kanske har inträffat, eller som vi åtminstone tror att har inträffat, eller som någon har berättat att har inträffat, skapar vi legender och myter. När vi har upprepat och slipat dem ett tillräckligt antal gånger börjar vi på fullt allvar tro att det vi berättar är just sanning, hela sanningen och ingenting annat än sanning.

Om någon ber oss berätta nånting viktigt som hänt i vår barndom väljer vi ofta att återge just en sådan legend, eller familjemyt. Vi tror att vi är sanningsenliga och uppriktiga. I själva verket förtäljer vi nånting som kanske har sin upprinnelse i en verklig händelse, men som i ingen händelse återger den på ett objektivt sätt. Samtidigt som vi fångat myten har vi blivit mytens fångar.

När jag gick i analys dök det upp många tidiga traumatiska händelser där på analyssoffan. Jag hade t.ex. föreställt mig att de panikattacker som jag besvärats av sedan ungdomen hade sin upprinnelse i en olyckshändelse när jag var sex år, och tillsammans med min vän var ute på en holme i skärgården. Jag halkade i vattnet från en brant klippa. Jag sjönk och kunde ingenting göra för att förhindra det. Jag kände det som om mitt huvud skull sprängas. Just när jag skulle sjunka för tredje och sista gången blev jag uppdragen med båtshake av en fiskare som av en händelse råkat komma förbi.

När jag rekapitulerade händelsen för analytikern föll jag ner från soffan och upplevde mycket intensivt att jag genomlevde min egen födelse på nytt. Jag hade kopplat ihop min födelse, nära-drunkning-upplevelsen och mina panikattacker.

Någon tid efter detta råkade jag av en händelse träffa min barndomsvän. Han svor på att jag aldrig varit i någon livsfara, utan att det hela bara hade varit en lek. Jag hade låtsats vara i nöd, och fiskaren hade lekt med och “räddat” mig.

Jag tror fortfarande att min version är den enda rätta. Min analytiker verkade inte tillmäta händelsen någon större betydelse. Betydelse har den åtminstone som myt, anekdot, förklaring till mitt lidande med ångesten och panikattackerna. Vad som är sanning? Finns det en sanning i sådana fall?

Sådana memoarskrivare som har pretentioner på objektivitet och vetenskapligt verifierbar dokumentation gör också ett urval bland alla de fakta och dokument som finns att tillgå. Den objektiva memoarförfattaren bygger upp en pseudovetenskaplig konstruktion för att visa, att den tes som han förfäktar är den enda med sanningen överensstämmande.

Endel memoarskribenter hänvisar till sina egna dagboksanteckningar, som de betraktar som fullt pålitliga och ovedersägliga. Var och en som själv skrivit dagbok inser, hur mycket en sådan dokumentation är värd. Dagböcker skrivs ofta just med baktanken, att senare kunna tjäna som underlag och dokumentation i sådana mål som gäller dagboksförfattaren själv.

Den största lögnaren, ljugandets stormästare, skriver s.k. avslöjande, uppriktig, bekännande prosa där han avslöjar “hela sanningen”. Denna mask av total öppenhet och uppriktighet är i själva verket den effektivaste förvrängaren av verkligheten. Här har sanning och objektivitet inte skuggan av en chans.

Det som i viss mån ursäktar storljugaren, den hänsynslösa och modiga blottaren av hela sanningen, är att han ofta är så underhållande, en så framstående lögnare. Ljugandet kräver stor kreativitet och mycken förslagenhet. Den som konstruerar en ny verklighet, nya gestalter, nya intriger och nya hemliga planer och syften, måste i sanning vara en patologisk lögnare, ett verkligt proffs.

Carl Öhman, som anklagades för att ha hittat på hela sin doktorsavhandling, med tillhörande bakgrundskorrespondens och referenser, borde i stället för att bli hånad och vanärad belönas med minst ett hedersdoktorat till. Vad är väl en liten doktorsavhandling mot ett grandiost framljuget stycke fantastisk verklighet!

Vad är Gamla Testamentet, Rabelais’ skrönor, Henrik Tikkanens heta avslöjanden om sina kvinnor och sin familj eller Marquez’ Maconda-original annat än geniala påhitt, suveräna sagoberättelser som skänker sina läsare en ny och underbar verklighet, nya drömmar och ävenyr. Om någon sanning handlar det sannerligen inte. Men det är genialt, det pulserar och lever, språket erigerar av brunst, kättja, liv och längtan. Passionerna bulnar pch sprakar. Det är härligt, det är konst.

Men sanning? Sällan.

Det kan därför vara skäl att bestämma sig då man sätter igång att minnas. Vad vill jag med det jag minns och antecknar? Dokumentera en objektiv sanning? Ge min högst subjektiva version av hur jag upplevde alltsammans? Försöka förbättra den egna insatsen och lappa det skamfilade ryktet såhär i efterhand? Eller äntligen ge på käften åt alla dem som behandlat mig illa, baktalat mig, förrått mig, ljugit för mig, skandaliserat mig offentligt eller privat, förfört min hustru, lurat mig på pengar, farit iväg med den post som rättmätigen skulle ha tillhört mig? O.s.v.

Jag har kommit överens med mig själv om en enda regel: skriv inte nånting som du själv inte skulle orka läsa.

CA håller som bäst på att skriva sina politiska minnen. Ett utdrag ur dem publicerades i Ny Tid nr. 16/00 (red:s anm.).

Claes Andersson

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.