Gömdes i snö, kom upp i Hangö

av Charlotte Sundström

Årets tema för den gosiga och solklippsvarma teaterträffen i Hangö var den finlandssvenska teaterns evighetsfråga: varför det inte skrivs eller spelas mera finlandssvensk dramatik.

Exempelvis fanns det möjlighet att diskutera problemet under rubriken ”Skriva för teater”. Till dem som pratade mindre och gjorde mer hörde gänget kring ”Projekt 3”. De jobbade intensivt med sitt spännande uppdrag: att sätta upp pinfärska finlandssvenska snabbskrivna enaktare på mindre än sex dagar. Slutresultatet av experimentet blev föreställningar som dryftade dramatik och teater som process och lekfullt arbete.

Initiativtagaren till projektet, Joakim Groth, förklarade kort utgångspunkterna för den väl tilltagna publiken i Hangö gymnasiums svettigt syrefattiga festsal, innan de tre kortpjäserna körde igång. Tre skribenter tillfrågades om de kunde tänka sig att skriva en text för teater på en vecka. Temat var ”det som göms i snö”. Miljön var också given: ett hotellrum tidigt på morgonen och första repliken skulle vara ”Äntligen”. Och faktiskt – pjäserna levererades punktligt av Trygve SöderlingPeter Nyman och Catharina Gripenberg.

Filosoferande i Petroskoi

Pjäserna gavs som en helföreställning i tre akter med paus mellan varje. Först ut ärPOSH. Scenbilden är rörig, en massa klädpaltor och annat bråte slåss om utrymme med målfärgsburkar och tuber. Två kvinnor och en man ska också rymmas in, de står och ligger utspridda över rummet, svettiga och halvklädda, kroppsligt ytterst närvarande. Detta loppiga hotellrum i Petroskoi och de människor som vistas i det är alltså allt annat än posh (vilket betyder fiiin, ni vet, som dendär Posh Spice i Spice Girls).

Mitt i allt skräpet tronar en målning. Konturerna av tre människor, ännu könlösa när föreställningen börjar, ska så småningom få de könsspecifika attributen ditmålade av konstnären Petra (Cris af Enehielm). Tavlan motsvarar alltså den kärlekstriangel pjäsen behandlar och den könstriangel alla tre pjäserna består av: två kvinnor, en man.

Tyvärr blir pjäsen mer och mer posh hela tiden och det kroppsliga får ge vika för ett ibland ganska tradigt filosoferande. Den unga kvinnan Claudia (Sonja Ahlfors) verkar lovande kåt i början, men lustan förbyts i sedvanlig avsexualiserad duktighet. Budskapet blir att mannen tänker med pitten, medan kvinnan har monopol på känsloanalys och självkontroll. Inte så mycket nytt under solen alltså.

Självmål i Sydamerika

Peter Nymans bidrag, Självmål, utspelar sig i Sydamerika och huvudpersonen är en lysande fotbollsstjärna (Jerry Wahlforss) som tyvärr gjort bort sig med ett självmål i sin senaste match. In i rummet stegar först en mystisk femme fatale (Åsa Nybo), som verkar ha en del smutsigt mjöl i påsen. Nästa entré görs av en ung, påtänd brud (Joanna Nylund) med pistol i handen. Hon tänker utkräva hämnd för det svek mot nationen självmålet innebar.

Pjäsen behandlar i hastiga svep stora frågor såsom svek, skuld och vedergällning, men hade nog blivit rätt platt och banal i sin korta action- och agentbetonade utformning om man inte beslutat sig för att emellanåt frysa själva skeendet genom att uttala även didaskalierna, d.v.s. allt det Nyman satt till pappers mellan replikerna. Greppet är roligt, även om man inte riktigt lyckas genomföra det med snärt. Den korta repetitionsperioden märks tydligast i Självmål. Skådespelarna har vissa svårigheter att hinna med när de ska stiga in och ut ur sina roller. Det strikta kravet på att orden utsägs exakt som de står i manuskriptet leder till vrickade tungor och agerandet präglas av en viss stelhet och osäkerhet.

Ensamma på sina öar

Inför den sista akten/föreställningen, En finner en ö, stegras mina förväntningar. Den unga författaren Catharina Gripenbergs diktsamling På diabilden är huvudet proppfullt av lycka var en härligt nyskapande ord- och metaforkaskad och jag undrar hur hennes poetiska tilltal kommer att fungera på scenen.

Det tar en liten, liten stund att få tag om de språkliga krumbukterna och orden staplas först trevande på varandra. Men nästan genast lossnar det. De omkringflytande bilderna får konturer, skärpa och stadga. Samspelet mellan text, scenografi, rekvisita och kläder är starkt. Texten som beskriver hav och öde öar, regn och måsar, lever i symbios med baddräkten och paraplyet i skåpet, den bruna resväskan under sängen, gummistövlarna, regnrocken och fiskartröjan. En finner en ö anspelar på Enid Blytons gotiska äventyrsböcker om Fem-gänget, där Fem finner skatter, grottor, ödekåkar och gud vet allt. Personerna på scen (gestaltade av Kim GustafssonPaula Rehn och Birthe Wingren) verkar även de upptagna med smått mystiska ting. En plockar i ett kartotek, han kallar det sitt brottsregister, en tycks ha tappat bort sin dotter på en mystisk hed och en kvinna i stilig seglarlook skriver brev, men verkar ha tappat om inte sitt ord och sin papperslapp, så åtminstone namn och adress.

Figurerna är alltså ensamma på sina öar, även om de fysiskt befinner sig i samma rum, sysselsatta med att tappa bort, glömma, finna och registrera. Den lyriskt vemodiga och samtidigt lekfulla texten förmedlar en stämning av barndomens regnvåta sommarstugor, då man uppkrupen med exempelvis en Fem-bok tryggt kunde uppleva äventyr på dimmiga engelska hedar eller varsomhelst.

Spännande metateater

Mer än under normala teateromständigheter varseblir publiken de olika moment en färdig föreställning föregås av, eftersom allt nu skett under sådana komprimerade former. På så sätt är “Projekt 3” metateater. Ett beställningsarbete kastas fram på en vecka för att sedan på liknande rekordtid tolkas och bearbetas av regissören och sättas i händerna på skådespelarna, för textinlärning, rollarbete och så vidare. Tavlan som målas på scenen iPOSH kunde vara en metafor för denna process. Det finns redan en hel del färg på tavlan när föreställningen börjar, konturer skönjs, men under föreställningens lopp blir den alltmer konturskarp om än inte färdig. Uppsättningen av Självmål lyfter fram det skrivna dramat, då även det som finns mellan replikerna sägs ut. En finner en ö kunde som lyriskt språkfokuserad text ha löpt risken att förbli ord, ord, ord. Men texten har nu överförts till scenen med  fullkomlig lyhördhet. Regi, scenografi och skådespelararbete samverkar till en underbar och drabbande teaterupplevelse.

Det kan gott hända att dessa Hangöpremiärer samtidigt var föreställningsbegravningar, vilket ökar känslan av exklusivitet. De två första föreställningarna är god tillfällighetsteater, roliga i sitt sammanhang och de dramaturgiska och regimässiga lösningarna fungerar helt OK. Man har helt enkelt gjort det bästa av situationen och utan svårare darr på ribban. Skyhögt över den nådde Gripenberg, Larsson & C:o med En finner en ö.  Ett bevis för att tiden (alltså brist på den) inte behöver utgöra något som helst problem varken när det gäller att skapa stark dramatext eller scenkonst.
”Projekt 3”: POSH av Trygve Söderling i regi av Joakim Groth, medverkande: Sonja Ahlfors, Cris af Enehielm, Oskar Silén. Självmål av Peter Nyman i regi av Annette Arlander, medverkande: Joanna Nylund, Åsa Nybo, Jerry Wahlforss. En finner en ö av Catharina Gripenberg i regi av Anders Larsson, medverkande: Kim Gustafsson, Paula Rehn, Birthe Wingren. Scenografi: My Lindelöf, teknik: Anders Sundström.

Charlotte Sundström

 

Lämna en kommentar