Om 70-talet var ett ideologiskt årtionde, så gäller epiteten ännu mera för 30-talet. Det var ett tidevarv präglat av fascismens och nazismens frammarsch i Mellan- och Sydeuropa och den hårda stalinismen i Ryssland.

I antologin Ajan paineessa (ung. Under tidens tryck), redigerad av professor Pertti Karkama och forskaren Hannele Koivisto, båda från Åbo universitet, granskar 16 medarbetare på ett intressant sätt 30-talets andliga och ideologiska klimat och framför allt intelligentians situation i dåtidens Finland.

30-talet kännetecknades av ”en stark politisk-ideologisk och även kulturell polarisering, som tvingade framför allt de bildade och intelligentian att ta ställning”, påpekar redaktörerna i sina inledningsord. I dag har man svårt att psykologiskt sätta sig in i den situation människor på den tiden levde i. Frontlinjebildningar präglade då allas tänkande och ideologiska val på ett tidigare aldrig skådat sätt. Orsaken till den här polariseringen var givetvis nazismens och fascismens allt överskuggande fara. Visserligen hade bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland skett femton år tidigare, men först när fascismen dök upp och utlyste en kamp på liv eller död mot kommunismen, skapades den dualistiska situation som var så karakteristisk för 30-talet.

Det såg ut som om ens valmöjligheter begränsades till två läger, det profascistiska eller det prosovjetiska. De som minns den tiden beskriver atmosfären fylld av en alltmer förtätad skugga av krig och katastrof, som sedan också bröt ut år 1939.

Koskenniemi och Pihkala

Speciellt det finska 30-talet har haft ett dåligt rykte. Trots post-Kekkonen-erans försök att rehabilitera den tidens politik bekräftar Karkamas och Koivistos antologi än en gång, att ryktet är långt ifrån ogrundat. I den unga republiken var den fosterländsk-nationella ideologin med äktfinska inslag rådande i sådan utsträckning att den liberala eller vänstersinnade intelligentian, som i övriga europeiska länder var en stor och inflytelserik grupp, i Finland led av marginalisering.

Litteraturprofessorn och skalden V. A. Koskenniemi (1885–1962) var en av den officiella nationalistiska kulturens främsta talesmän. Pertti Karkama analyserar i sitt bidrag ingående Koskenniemis politiska åsikter, baserat på av ett omfattande material. Koskenniemi (till bilden hör att han tidigare hette Forsnäs) utgick från att den finska nationalstaten på 30-talet inte ännu var konsoliderad. Det gällde alltså att arbeta så energiskt och målmedvetet som möjligt för att bygga upp den nationella gemenskapen. I ett programmatiskt tal hållet vid Akademiska Karelen-sällskapets självständighetsfest år 1933 sade Koskenniemi rent ut, vari det finsknationella borgerskapets linje består: den ”verkliga finskheten” är hotad närmast från två håll – den ”internationella marxismen” och ”den skandinaviskt orienterade svenskheten”.

Samma Freund-Feind-schema i Carl Schmitts anda, där svenskheten likställdes med marxismen, kan skönjas även hos andra av 30-talets nationella ideologer. IdrottsmannenLauri ”Tahko” Pihkala (1888–1981), uppfinnaren av bobollen (den finska varianten av amerikansk baseball), var givetvis även han ”tvångssvenskans” ivriga motståndare. EnligtErkki Vasara, som i boken skrivit avsnittet om Pihkala, förklaras Tahkos attityd delvis av att den sunda, nyktra och friska utelivsmänniskans levnadssätt som han vurmade för hade en anknytning till det agrara livet på landet, där man mestadels talade finska, medan den degenerade överklassen i städerna ”till stor del var svenskspråkig”. Också den finska arbetarklassen var ett urbant fenomen och följaktligen i Pihkalas ögon åtminstone lika degenerad som de svensktalande herrarna.

Finsk fascism?

Efter kriget var det vanligt, åtminstone på vänsterkanten, att se på 30-talet som ett fascismens årtionde även i Finland. Faktiskt ingår det både i Koskenniemis och Pihkalas tänkande flera med Hitler-fascismen gemensamma ideologiska motiv. För Pihkala t.ex. var idrotten inte ett ändamål i sig, utan ett medel för att skapa ett krigsdugligt folk. Inte ens terrängskidlöpningen gick fri från ideologiska baktankar: den rekommenderades av Tahko såsom ett utmärkt sätt att förbereda sig för ”kriget mot ryssen” (här använde han sig naturligtvis av det finska ordet ryssä).

Pihkala förespråkade även rashygieniska åtgärder för att befrämja utvecklingen av den ”rasbiologiskt mest värdefulla delen av folket”. Vid sitt besök till de olympiska spelen i Berlin år 1936 talade han i sina reserapporter förtjust om hur den ”den gamla ölmagerasen” tack vare Hitler är ”på väg att dö ut, i dess ställe har kommit en rask och spänstig typ där den förstärkande gymnastiken och sporten har satt sina spår så att kropparna formats på nästan ett idealiskt sätt”.

Den något korpulente Koskenniemi var mera van vid ett bekvämt liv och delade inte Pihkalas sportentusiasm. Han hyste dock en likadan klockarkärlek för fascismen. Karkama har ur Koskenniemis tal och artiklar på 30-talet plockat en hel bukett av nazivänliga yttranden. I likhet med Pihkala besökte Koskenniemi Tyskland år 1936, och när han vid en visit i en partihögskola på väggen såg citat ur Hitlers och Rosenbergs tal, utbrast han: ”Jag är inte nationalsocialist och inte tysk, men i dessa enkla vädjanden till nationell pliktkänsla ser jag ingenting som ej skulle vara i harmoni med den känsla för fosterlandet som man känner överallt i världen utanför marxismen och dess inflytandesfär”. Nationalsocialismens största förtjänst såg Koskenniemi i att den gjort slut med kommunismen och ”kulturbolsjevismen”.

Också det Tredje rikets judeförföljelser finner förståelse hos skalden-litteraturprofessorn. Judar hade nämligen bemannat vida fler ledande poster i Tysklands ekonomiska och kulturella liv än deras procentuella andel av befolkningen skulle berättiga dem till. Och när Hitler ställer sitt ultimatum åt Tjeckoslovakien, tycker Koskenniemi att det är helt rätt, ty ”ett romantiskt vurmande för bolsjevismen tycks vara tämligen allmänt i Prag” och för övrigt är det utan vidare klart att ”sudettyskar får ansluta sig till den stat och nation till vilken de anser sig tillhöra”.

Dylika uttalanden kunde man citera i oändlighet. Var den officiella finsknationella kulturens förespråkare på 30-talet alltså nazister? Frågan är inte lätt att besvara. Enligt Karkama såg t.ex. Koskenniemi på 30-talets politiska konstellation så, att det handlade om en kamp mellan den europeiska civilisationen och den av Sovjet företrädda österländska barbarin. I Tyskland såg han en välkommen motvikt till kommunismen och var därför redo att blunda för nazismens överträdelser. Enligt Karkama hörde Koskenniemi till den del av intelligentian, som utan att vara nationalsocialistisk i egentlig mening dock trodde att nazismen kommer att rädda kulturen.

Kanske vore det ändå bättre att i samband med Koskenniemi och äktfinskheten hellre tala om en agrarkonservativism än om fascism i ordets strikta mening. Fascismen ute i Europa var ju också framför allt ett urbant fenomen – den värvade sina anhängare bland arbetare och småborgare i städerna – och passade således inte helt in i tidens finsknationella koncept.

Sedlighetskampen

I sitt bidrag skriver kulturpsykologen Juhani Ihanus om ”den teologiska luttringen av drifterna” i 30-talets Finland. Det blir tydligt, att 60-talets littteraturkrig – kalabaliken kringPaavo Rintalas roman Sissiluutnantti och hädelseprocessen mot Hannu Salama – hade historiska rötter att bygga på. När Tulenkantajat-gruppens författarinna Iris Uurtopublicerade sin roman Kypsyminen (Mognandet), som beskrev en ung kvinnas uppväxt, föll hon genast i klorna på estetikprofessorn och sedlighetsförkämpen K. S. Laurila:

”Det här är så vidrig smuts och ruttenhet och dessutom så avskyvärd blasfemi, att det inte går att fördöma det med tillräckligt stränga ord. Vid sidan av sin smutsighet tycks verket ha en klar bolsjevistisk anda och tendens”.

Resten av recensionen fortsatte i samma stil, som i sin hätskhet överträffade t. o. m.Ahlqvist-Oksanens berömda stegling av Aleksis Kivi ett halvt sekel tidigare.

Ihanus talar om ”30-talets sedlighetskamp”, som hade sina rötter i sammanstötningen mellan modernismen och den traditionella kristliga kulturen. Här spelade språkfrågan ingen tydlig roll. Både i Sverige och Finland attackerade kristliga konservativa den ”livsdyrkan” och driftbejakelse som t.ex. gruppen ”Fem unga” kring Artur Lundkvist,Quosego-modernisterna med Gunnar Björling i spetsen eller Tulenkantajat företrädde.

Tyvärr avslutar Ihanus sin annars ganska intressanta artikel med freudianska reflexioner i stället för att granska den samhälleliga betydelsen av denna 30-talets ”kulturkamp”. Ur hans material framgår det trots allt tydligt, att fastän de kristna intellektuella också trodde sig kunna spåra ett kulturbolsjevistiskt inflytande i modernismen, grundade sig deras korståg på traditionellt konservativa, icke fascistiska värden – den tyska nazismen öste ju tvärtom delvis ur samma ”nyhedniska” och nietzscheanska källor som 20- och 30-talsmodernismen. Även den här observationen tycks för sin del bekräfta antagandet, att det snarare var en kvalmig konservativism än den egentliga fascistiska ideologin som hade hegemonin i det finska kulturklimatet på 30-talet.

Ajan paineessa innehåller flera andra anmärkningsvärda artiklar om ideologier på 30-talet som det skulle kräva för mycket spaltutrymme att presentera här. Seppo Knuuttilaskriver om nationalismen och hjältedyrkan i finsk folkloristik, Mikko Salmela jämför på ett spännande sätt två filosofiprofessorers, Eino Kailas och Erik Ahlmans, tänkande och påvisar, att i motsats till Kaila framstår den i perifera Jyväskylä arbetande Ahlman som en äkta liberal och kritisk intellektuell (fast samtidigt tycks Salmela för lätt accepteraPopper-skolans påståenden om Hegels totalitarism). Markku Kangaspuro skriver omYrjö Ruutus ”nationella socialism” (som inte var nationalsocialism), och dessutom analyseras ingående flera 30-talsförfattare: Tyyne-Maija Salminen, Iris Uurto, Tatu Vaaskivi. Trots vissa ojämlikheter är boken en bra introduktion till det finska trettiotalets kultur.

Palmgren – prototypen för en vänsterintellektuell

Raoul Palmgren kallade en gång Matti Kuusi för ”Akademiska Karelen-sällskapets enda intellektuell i ordets psykologiska mening”. Ur nutidsperspektiv framstår Palmgren själv såsom den kanske mest intressante vänsterintellektuella under 30-talet – Olavi Paavolainen kan man definitivt inte räkna med, ty hans attityd till fascismen var ambivalent och han valde vänstern egentligen först efter kriget.

Hanne Koivisto granskar i sin artikel Raoul Palmgrens verksamhet, men frågar också efter de intellektuellas roll i det moderna samhället överhuvudtaget. En oavhängig – ”fritt svävande”, för att använda den tyske sociologen Karl Mannheims uttryck – intellektuell tycks bli ett alltmer orealistiskt ideal i tider som präglas av en politisk polarisering. Hos oss företräder Palmgren kanske mest renodlat den typ av en engagerad vänsterintellektuell man känner i Västeuropa. Hans marxism var på 30-talet synnerligen dogmatisk: han tänkte att fascismen betydde kapitalismens sista utvecklingsfas före socialismen och att den borgerliga litteraturen hade blivit fascistisk och förlorat sin skapande kraft. Den enda räddningen fanns i arbetarklassen, som också var demokratins mest tillförlitliga försvarare mot fascism. Trots den här dogmatismen (som f.ö. påminner lite om Lukács, fast inte på samma teoretiska nivå) gick Palmgren inte i kommunistpartiets ledband, påpekar Koivisto.

Senare, år 1953, publicerade Palmgren under pseudonymen R. Palomeri en lätt maskerad självbiografisk roman med titeln 30-luvun kuvat (Bilder från 30-talet), där han försökte beskriva en intellektuells utvecklingsbana mot bakgrunden av den tidens kultur och politik. Romanen har kanske inte så stort konstnärligt värde – i sak lider den av en viss naiv egocentrism – men detta hindrar inte Koivisto från att jämföra den med Maxim Gorkijs berömda romantorso Klim Samgins liv. Palmgrens roman har länge varit en eftersökt antikvarisk sällsynthet – kanske vore det dags med en nyupplaga och varför inte även med en översättning till svenska?

Vilka var de finländska vänsterintellektuernas motiv? Varför gick de mot tidsandan och valde vänstern? Det har hävdats att socialistiska utopier och marxismens messianistiska löften tog unga naiva sinnen i besittning. Koivisto ger emellertid en helt motsatt förklaring som hon motiverar med en analys av den tidens texter. Marxismen kändes tilldragande tack vare sin rationalism: den gav ”en förnuftig förklaring till en i många hänseenden fasansfull och förskräckande värld”. Enligt Koivisto underströk de vänsterintellektuella just marxismens vetenskaplighet och dess förmåga att prognosticera samhällsutvecklingen. Raoul Palmgren påstod t.o.m. vid ett tillfälle, att Marx i sin år 1852 publicerade artikel omLouis Bonapartes statskupp redan förutspått fascismens uppkomst.

Hur som helst var det ingen blind idealisering av Sovjetunionen som lockade vänsterintellektuella av Palmgrens typ till socialismen. Man upplevde helt enkelt situationen som så polariserad, att det inte fanns några andra alternativ.

 

Pertti Karkama, Hannele Koivisto (red.), Ajan paineessa. Kirjoituksia 1930-luvun suomalaisesta aatehistoriasta. Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 1999, 435 s.