Den som följt med epistlarna i serien Europa medsolsvet att vi i varje land mottagit varningar om hur farligt det är att resa till nästa land: man blir rånad, eller värre. Det var ingen överraskning att mannen på resebyrån i Ohrid ställde sig skeptisk till vår önskan att boka biljetter till en färja från Albanien till Italien. Vi skulle få köa bland desperata albaner, hette det, det skulle vara förseningar och elände och gud vet vad. Framför allt var vägen till västkusten farlig.

– Vi har redan kört genom hela norra Albanien, skröt vi. Vi klarar vad som helst.

Han trodde nog inte på oss men gick med på att försöka skaffa biljetter. Det visade sig inte vara möjligt; vi skulle få vänta tills vi kom till Tirana. Att ta omvägen via Grekland föll oss inte in. Vi skulle ta ännu en titt på Albanien, och träffa bekanta i Tirana. Dessutom tänkte vi att den albanska kusten kunde utgöra platsen för några dagars solferie före resan hemåt.

Den sistnämnda idén var nu inte så lyckad.

Det började bra. Med tanke på våra tidigare erfarenheter blev vi förbluffade då vi rullade in på en slät, nyasfalterad väg. Den visade sig vara under arbete, men till och med de grusbelagda delarna var fullt körbara, och farliga branter noggrant märkta med vit målfärg. Tor, som kört samma väg för tre år sedan, kunde knappt tro sina ögon.

Det är makedonierna som bygger vägen. Men också på andra håll fanns tecken på aktivitet. I Elbasan var stålverken igång igen och allt dött metallskrot borta. Sedan körde vi in på en skuggig byväg där vi köpte fikon och olivolja; vi hade kommit till Medelhavsområdet.

Men Tirana är inte Medelhavet. Det är Indien. På gatorna går man med livet som insats bland grönsakshandlare, penningväxlare, cykelbud, bilar, hundar och annat. Det är bortom all lag och ordning; det rekommenderas inte ens att bo på hotell. En bekant har ordnat med en lägenhet där vi får in bilen på en gård. Det är mörkt och smutsigt och det finns kackerlackor i badrummet, men det är åtminstone tryggt.

Också i Tirana har saker hänt, får vi veta då vi kryper ut i solen och ser oss omkring. I rosigt ljus, för äppelsaften vi köpte i Rostock har blivit till cider i hettan; så god att hela flaskan går åt vid morgonkaffet. Överallt röjs det upp och byggs. För tio år sedan fanns knappt en butik; nu finns här till och med fina modeaffärer. Folk pekar ut höghus från socialismens tid, bara tjugo år gamla men redan fallfärdiga. Bredvid reser sig nya skinande hus i ljusa färger. Kring de monumentala byggnaderna i centrum ser det rent och ordentligt ut.

Det har varit mycket värre, tills helt nyligen. Med kommunismens fall svepte en våg av kaos över Tirana. Hela centrum, medräknat den vackra stora parken, fylldes av små barer, klubbar och kiosker med musik på full volym.

– Jag vågade inte gå till skolan ensam då, säger Besiana, 19, på semester från New York där hon går på college. Medan hon guidar oss genom den livsfarliga trafiken berättar hon om problemen i Tirana, snabb att påpeka att det inte är så tryggt i New York heller. Liksom de flesta albaner är hon lidelsefullt patriotisk.

– Jag träffar albaner som inte längre vill vara albaner, de säger att de har blivit amerikaner. Men jag säger till dem: du kan säga hur mycket du vill att din mor inte är din mor, men det förändrar ingenting. På samma sätt är jag alltid alban, vad som än händer.

Besiana är ändå rädd för att sex år i Amerika kommer att påverka henne. Helst vill hon vara hemma, men då ens föräldrar skaffar en möjligheten till god utbildning säger man inte nej. Och att resa utomlands är fortfarande den enda möjligheten.

Största delen av barerna och kioskerna har nu försvunnit. De finns kvar i parken, och utgör en het politisk fråga. Inflytelserika makter är emot saneringen av dem. Narkotikahandel lär vara involverad, och stora pengar. Det är det alla säger att är det största problemet i det nya kapitalistiska Albanien: bristen på lag och ordning.

– Det är inte bara korruptionen, säger Kozara Kati, en tuff dam i femtioårsåldern, chef för Centret för mänskliga rättigheter i Tirana. Problemet är att det inte finns någon tradition av att följa lagarna. I Norden vet alla ungefär vad som är tillåtet och inte tillåtet; ni har generationers tradition av det, behöver inte gå och slå upp i lagboken. Här kommer det att ta många generationer innan folk har lagen i kroppen, så att säga. Under tiden råder anarki.

Samtidigt finns det en tradition av aggressivitet, i synnerhet då det gäller politik. I Skopje hade vi fått ett råd av Mustafa: vad ni än gör, lämna inte Albanienbesöket till alltför sent på sommaren; när valen närmar sig är det livsfarligt i Tirana.

– Hur ska vi få någonting gjort så länge folk beter sig som fotbollshuliganer i politiken? undrar både Besiana och Kozara.

– Bara vi kunde glömma tävlingen och försöka bygga upp landet tillsammans.

Att bygga upp landet – det behövs. Trots allt som redan skett har Albanien en lång väg att gå innan det blir ett attraktivt mål för västliga solferier. Det finns sandstränder och vackra landskap, men bakom varje mur möter man en obeskrivlig fattigdom, barn och höns som tumlar omkring i skräphögar, folk i trasor. Vattenledningsvattnet är en förfärlig smittokälla som dödar 1 500 människor årligen. Sjukdomar, som utrotats i resten av Europa, frodas här.

Det finns ingen infrastruktur att tala om. Få vägar är körbara. Vanlig telefon var tills nyligen en lyx som bara de högsta statstjänstemännen kunde drömma om. Det går dåligt att använda mobiltelefon; kapaciteten är för liten. Internet? Skämta inte.

Men långsamt går det framåt. En man som kan berätta allt om utvecklingen är norrmannen Kjell Høibraaten, gammal partikamrat till Tor, nu ägare till färjbolaget La Vikinga och en av Albaniens mäktigaste män (se artikeln här invid). ”The biggest”, säger Kozara. Hon tror att nyckeln till hans framgång ligger just i att han inte förhållit sig till politik som till fotboll: han har hållit goda relationer till alla partier, så att ett regeringsskifte inte betytt en katastrof.

Vi reser vidare till hamnstaden Durrës, där vi ska ha vår albanska solferie. Men först måste vi klara oss levande ut ur Tirana. Bilen, har Besiana förklarat, är den enda billiga och tillgängliga lyxen för albanerna. Med ett bristfälligt fungerande ordningssystem blir det en hårresande kombination. I Kosova varnades vi för femtonårigar bakom ratten; utanför Durrës möter vi en som ser ut som tio. Och i Tirana lyckas vi nätt och jämnt undvika ett gapande hål i gatan, en meter brett och två djupt, som finns där utan någon skyltning. I det skedet börjar vi på allvar längta efter att ta färjan över havet.

Merja-Riitta Stenroos

Kjell Høibraaten, Albaniens mäktigaste man

I Tirana ringer vi upp Kjell Høibraaten, norrman och f.d. marxist-leninist som numera driver ett färjbolag och är en av Albaniens mäktigaste män. Vi har tur: han svarar genast.

– Jag råkar just vara i Tirana, och nära där ni bor, säger han.

– Fem minuter. Stå ute på gatan.

Fem minuter senare glider en grön Mercedes fram till porten. En norrman med brett leende och grå kostym kommer ut tillsammans med två albaner. Vi går till ett kafé. Den ena albanen visar sig vara chauffören; han stannar vid bilen. Den andra presenteras somDylber Vrioni, tidigare finansminister och centralbanksdirektör. Vi får en misstanke om att ha hamnat i albanskt maffiasällskap, och när Høibraaten sedan frågar om han ska ordna en intervju med statsministern är vi övertygade.

Høibraaten skiner som en sol. Han har just blivit intervjuad i albansk TV för att han utnämnts till hedersmedborgare i Durrës, den första utlänningen att få den äran.

En pojkdröm blir sann

Varför hedersmedborgare?

– För det som vi i La Vikinga har bidragit med för Durrës under de här åren, och först och främst för att vi inte gav upp 1997, när det var som värst.

La Vikinga ställde in färjtrafiken i tre veckor under krisen i 1997, men annars har den pågått oavbrutet sedan april 1993, med dagliga färjor mellan Durrës och Bari. Bolaget La Vikinga, som drivs av Kjell Høibraaten tillsammans med en annan norrman, Olav Myklebust, har för tillfället tre färjor, varav en kan ta personbilar. Det ger arbetsplatser åt 110 albaner, samt 10-15 norrmän. Dessutom äger bolaget en fotbollsklubb, Viking Tirana, som började 1994 med ett litet gäng 13-åriga pojkar. Nu har den 120 aktiva spelare, nio avlönade anställda och fyra lag som alla nått en viss framgång.

– Det är en fantastisk känsla att samtidigt kunna förverkliga sina pojkdrömmar och göra något gott, säger Høibraaten.

Det finns folk som påstår att han är med i det mesta av det som sker i albansk politik och ekonomi. Att det varit tufft på vägen kommer fram under ett sidospår i diskussionen senare då vi sitter hemma hos honom. Vi hör om tidiga erfarenheter av att driva en resebyrå utan telefon. ”Det fanns ju ingen tradition av telefoner. Ryktet gick, och folk kom gående från Shkoder för att köpa biljetter om så behövdes”. Det sipprar också fram historier om krisen 1997, om evakuering och flykt som Høibraaten organiserat med hjälp av en mobiltelefon från ett hustak i Durrës.

När vi berättar om vår nordalbanska biltur kommenterar han torrt:

– Att sitta inne i en bil är ju det tryggaste av allt. Det är otroligt så mycket bly en bil kan ta innan man själv blir skadad.

Under oroligheterna i 1997 blev han och chauffören stoppade av fyra maskerade män med automatvapen, bestämde sig för att fly undan i zigzag, och gjorde det medan banditerna tömde allt de hade i magasinen på bilen. Vindrutor och pansar var perforerade och det satt två kulor i batteriet, men männen kom undan. Visserligen fick chauffören sedan ett sammanbrott.

Och du själv?

– Jag blir så in i helsikes arg, så jag klarar mig.

Män med förflutet

Høibraaten är nu 52, och har bott i Albanien i åtta år. Tidigare kände min reskamrat Tor honom som marxist-leninist från Bergen. På 1970-talet hade han proletariserat sig, blivit förtroendeman på ett skeppsvarv, Solhemsvigen, ett varv han senare köpte. Han kom från en redarfamilj och gick till slut själv in i shipping, först i Sydamerika, tills han efter samtal med en av sina radikala vänner blev övertygad om att det fanns en framtid för färjor mellan Italien och Albanien.

Idag hänger det en relief av henne på hans kontor i Durrës. Berit Backer, 1947-1994, står det på minnesplattan. Hon arbetade med glödande iver för det albanska folket och blev till slut mördad av en dem som hon arbetade för.

Høibraaten säger att hon hade stått som nummer sex på dödslistorna Milo˘sevi´c publicerade i Belgrad.

Men i april 1993 började La Vikinga Lines sin verksamhet. Høibraaten fick med sig Olav Myklebust. De fann en marknad, som visserligen inte visat sig vara den mest lönsamma. De gjorde ett litet överskott 1999, och i år väntar de sig att förtjäna pengar på bolaget, som har norska och schweiziska investerare bakom sig.

– Du förtjänar pengar på att frakta kosovarer från Väst?

– Nej. De kommer inte den här vägen, de är på goda grunder rädda för att bli rånade. Albaner som vill till Kosova reser helst via Grekland. Och vi försöker undvika snusk: vi tar inte med folk med förfalskade dokument, och vi samarbetar med den italienska polisen.

– Samtidigt arbetar vi för albanerna. Vi har god kontakt med politiker av alla partier, vilket innebär en viss balansgång. Det blir ibland problem när alla tjänstemän byts ut i samband med ett regeringsskifte. Men vi har med tiden fått respekt.

Det norska manskapet på färjorna bor tryggt på den italienska sidan. Men både Kjell Høibraaten och Olav Myklebust har etablerat sig nära Durrës, och Myklebust har nyligen gift sig med en albanska. Høibraatens fru, Kari, har varit med sedan början. Hon berättar hårresande historier om den första tiden, om den ”kjempeflotta lägenhet i Tirana” som Kjell lockade henne med när han ringde från Albanien och bad att hon skulle lämna allt i Norge och flytta ner. Hon gjorde det och har inte ångrat sig; men de första åren var hårda.

Høibraatens fem barn har stannat i Norge och fått sin utbildning där, men de kommer till Albanien på semester. Det kan vara härligt på de albanska stränderna under sommaren. Samtidigt är livet i Albanien fortfarande ingen dans på rosor, även om lägenheten i Tirana sedan länge bytts ut mot ett stort vackert hus. I ett fattigt land utan infrastruktur måste man kunna spelet.

Spelet innebär, till exempel, att inte köra bil själv utan att hålla sig med chaufför. Chauffören ska vakta bilen så att inte delar av den försvinner på vägen. Och viktigare: man ska inte personligen bli inblandad i olyckor på vägen, det kan vara katastrofalt med tanke på ekonomiskt ansvar och försäkring.

Det innebär också att köpa allt dricksvatten på flaska, liksom allt vatten man tvättar frukt och grönsaker i. Olav Myklebust har nyligen hämtat sig från hepatit A, resultat av ett salladsbord på ett nordalbanskt bröllop. Han fick ligga på sjukhus i Italien, och har varit konvalescent i fem månader. Utgifterna? Dem måste han täcka själv.

– Vi betalar skatt, samtidigt som vi har frånskrivit oss alla sociala rättigheter. Det är förutsättningen för att vi ska ha rätt att göra business här. Albanien är fortfarande inte ett land som gör det lätt för västliga affärsmän och investerare.

Tycker om folket

Varför Albanien?

– Jag tycker om folket här, säger Kjell Høibraaten.

– Det finns en kulturtradition som lite påminner om Norge, en tradition utan aristokrati. Det finns ingen arrogans, folk är artiga och gästvänliga.

– Men det är på gränsen till kaos. De försöker bygga upp ett samhälle baserat på lagen. Men poliserna förtjänar sextio dollar i månaden; för att överleva behöver en familj åtminstone hundra. Kan det bli lag av sådant?

– I min firma är startlönen tvåhundra dollar, och det lever man gott på. Den som vill jobba kan förtjäna bra. Minns att folk här kommer direkt från det medeltida tyranniet under Enver Hoxha. Det var en katastrof för Albanien. Det enda goda det medförde var att kvinnornas ställning blev bättre och att den reaktionära religionen inte fick makt.

– Lönerna är för låga, det är för liten skillnad mellan lön och socialstöd. Folk lär sig inte konsten att arbeta, att ta ansvar. Alltför många går på universitetet, lär sig att klä sig och uppföra sig, men vet ingenting om hur det är ute i arbetslivet. De kan inte jobba, men vill förtjäna snabba pengar.

Kjell Høibraaten har klara idéer om hur områdets framtid borde se ut.

– Det borde vara nordiska gränser, helst tullfria, mellan de fyra albanska länderna, Kosova, Albanien, Makedonien och Montenegro. Kosova måste bli en egen stat, och serberna i området måste erkänna det som en albansk stat. Tills det sker kommer serbiska byar att hota stabiliteten.

– Albanernas poäng är självstyret, de mänskliga rättigheterna. Det handlar inte om att skapa en storalbansk stat utan att ha rätt att använda sitt eget språk, ha sin egen religion. Det finns en kampanj mot albanerna i den västliga pressen. De görs till kriminella, våldsamma, laglösa. Det stämmer för individer, inte för hela den etniska gruppen. Den organiserade kriminaliteten på Balkan har ingen statsmässig grundval, den bygger på gäng och klaner. Vi är emot den här kriminaliteten och måste bekämpa den, och de flesta albaner hör inte till gäng eller klaner.

– Om den norska staten gav mig en miljard kronor skulle jag kunna få något gjort för Albanien, mycket mer än det som hjälporganisationer och andra gör. Det vi redan har gjort för Albanien under de här åren är mera värt än det alla de har försökt göra. Om någon bara ville se det!

Affärsman och idealist

Vi känner oss som på 1800-talet i Albanien. Dessutom har vi ont i magen efter ett något traumatiskt möte med ett nytt albanskt lyxhotell. Därför är det utan större saknad som vi följande dag kör upp till La Vikingas bilfärja. Till vår överraskning dyker Kjell Høibraaten upp bakom passkontrollören: redaren kommer för att ta farväl av gästerna.

Han har tid att sätta sig ner för en pratstund innan båten går. En underlig blandning av affärsman och idealist, tänker vi, när han talar varmt om några albanska gatubarn som han hjälpt till skolgång och framtidsutsikter. Eller vecklar in sig i filosofiska resonemang om socialismen. Pratet går till slut till det gamla Albanien, och folk som fortfarande är övertygade om att just det var paradiset på jorden. Tor nämner ett besök på sextiotalet då han var tvungen att raka av sig skägget för att få vistas i landet.

– En gång på sjuttiotalet kom det en buss full med belgiska kommunister, berättar Høibraaten. Alla hade långt skägg. I synnerhet var det en som i åratal hade låtit skägg och hår växa så att han såg ut som Karl Marx. Albanerna var stenhårda: skulle bussen få komma in måste alla raka sig. Till slut kastade de andra sig över Karl Marx och rakade honom med våld.

Han skrockar och trycker våra händer innan han går ut i den albanska sommarkvällen.

 

Tor Obrestad/Merja-Riitta Stenroos

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.