Attac är Europas snabbast växande folkrörelse.

Det säger den svenska journalisten Bim Clinell, och hon borde veta, hon har följt den på nära håll både i Frankrike och i Sverige.
Attac verkar för en rättvisare ekonomisk världsordning, i form av en Tobinskatt, avskrivning av tredje världens skulder o.s.v. Det är krav som framförts också av andra, t.ex. vid demonstrationerna i Seattle och Prag. Men Attac driver kraven som en organiserad rörelse.
Attac uppkom i Frankrike för ett par år sedan, men finns nu i många andra länder i Europa, också i Sverige. Nu startar ett finlandssvenskt projekt.

Vid Folkuni i Åbo i mitten av december berättade Bim Clinell om hur det gick till när Attac landsteg i Sverige. Hon verkade fortfarande lite förvånad över hur ”Attac slagit ned som ett plask i den svenska ankdammen”.

– Inte kunde någon ana att det skulle bli en så stor rörelse. I Almedalen utanför Visby är en vecka varje sommar, i juli när det inte händer något annat, vikt för politiska utspel. De senaste åren har intresset för partipolitik minskat i Sverige. Den nybildade tankesmedjan Agora som står socialdemokraterna nära ville sätta fingret på vad det var som gjorde att allt färre intresserar sig för politik, röstar eller går in i partierna, samtidigt som det finns en växande dynamik inom folkrörelserna.

– De ordnade därför under Almedalsveckan ett seminarium som tog upp tre aktuella rörelser: veganerna, som Magnus Linton granskat i en färsk bok, queer-rörelsen och Attac-rörelsen. Jag hade skrivit en artikel om den i Aftonbladet, så de bad mig tala om Attac vid seminariet.

”Det är precis som här”

Bim Clinell hade då nyligen kommit tillbaka till Sverige efter tio år i Paris som korrespondent för radion och TV:n. Hon hade skrivit en bok om den franska extremhögern, hur den infiltrerat samhället, vilken teknik den använt för att bli Frankrikes näststörsta parti.

– Jag blev inbjuden att åka runt i Sverige  och hålla föredrag om den franska nyfascismen. Då kom jag in på människosynen. Nyfascismen är ju inte bara ett politiskt fenomen, utan också ett socialt och ett psykologiskt problem. I Sverige brukar man koncentrera sig på det sista och tänka: stackars pojkar.

– Nyfascismen är i hög grad ett andligt fenomen. Deras människosyn skiljer sig starkt från den demokratiska och solidariska människosynen. De har en darwinistisk människosyn som går upp på att finna den rätta ledaren som som sorterar resten av samhället enligt uppgifter och sorterar bort de lägsta, de ovärdiga. Det är en väldigt nyttoinriktad syn på människan som skiljer sig från den demokratiska och solidariska synen som utgår från principen från var och en enligt förmåga, till var och en enligt behov.

– Vart jag än kom i Sverige kom folk fram och sade: Det är ju precis som här. Lärare sade t.ex. att man nu i skolan ska satsa på de bästa eleverna. Om någon protesterar stämplar man dem som reaktionärer som står i vägen för utvecklingen. Numera är det rektorerna som sätter lönerna för lärarna och det betyder att de som inte är ”samarbetsvilliga” kan få sänkt lön.

Samtalen förbluffade Bim Clinell.

– Jag hade tio år tidigare åkt bort från ett folkhem och märkte att språkbruket hade ändrats påtagligt under den tiden, liksom folks sätt. Man kunde dra in mig i ett annat rum och säga: Du, på tal om det här, så… Som i en gammal öststat…

Ett huvudtema i media

För seminariet på Gotland hade Agora beställt en liten skrift, som fick namnet Attac – gräsrötternas revolt mot marknaden.

– Sedan seminariet hölls den 12 juli har det inte gått en dag utan att man i svenska media skrivit om Agora. Skriften har kommit i nytryck fyra gånger. Jag har åkt runt i hela Sverige och deltagit i otaliga möten. I 25 städer finns det Attac-grupper och den 6-7 januari ska en förening grundas.

Bim Clinell är inte själv med, hon säger att hon försöker vara journalist.

– Globaliseringsfrågan är nu huvudtemat för mediabevakningen i Sverige. Det märkliga är den enorma upprördheten, rädslan och paniken som kombineras med en otrolig entusiasm. Det finns redan forskare, bl.a. inom psykförsvaret, som studerar mediabevakningen av Attac.

Den hysteriska rädslan för Attac-rörelsen kom till uttryck i den beryktade debattartikelnDags att stoppa huliganerna som en rad bemärkta personer med kristdemokraten Alf Svensson som främsta namn lät publicera i DN den 25.09.

– Organisationen Svensk Handel lät för sin del beställa utredningen Från Luther-hjälpen till skyltfönsterkrossare kring samma tema.

Den enda vägen och den tredje

Bim Clinell konstaterar att det är första gången på decennier som man i Sverige ser så tydliga ideologiska skillnader.

– Högern och vänstern har länge fört samma ekonomiska politik, den enda vägens politik.

Så kallade ju också Iiro Viinanen hos oss sin politik, och många föll till föga för honom.

Denna politik har enligt Bim Clinell lett till ökande samhällsklyftor.

– Under 60- och 70-talen minskade ju klyftorna, både mellan i-länder och u-länder och mellan samhällsgrupper i våra länder, men från mitten av 80-talet har de på nytt ökat. En skillnad jämfört med 70-talet är att idag allas liv påverkas av samma globala politik – den enda vägens politik – också de utslagna i i-länderna.

De politiska partierna har till stor del accepterat utvecklingen. Som exempel tar Bim Clinell Tony Blairs New Labour i Storbritannien.

– I Frankrike anses detta parti stå till höger om de franska liberalerna. Men när jag deltog i ett seminarium om den tredje vägen för några år sedan insåg jag att Blairs parti är en förebild inom svensk socialdemokrati, som publicerat Blairs manifest och Anthony Giddens’ bok.

Ett väldigt glapp

Utvecklingen har gett en hårdare kapitalism. Bim Clinell tog den franska däcktillverkaren Michelin som exempel:

– Michelin i Frankrike går med en väldig vinst, ca 20 procent 1999. Trots det varslade de hösten 1999 om 7 500 uppsägningar. Det enda skälet var att man ville driva upp aktiekursen. Det skapade en väldig upprördhet i Frankrike. Detta väldiga glapp mellan samhällsansvar och global ekonomi var nytt i Frankrike.

Pådrivande i utvecklingen var Världsbanken och Valutafonden IMF. De gav lån till u-länderna som ofta gick till tvivelaktiga satsningar.

– Världsbankens chefsekonom Joseph Stiglitz har sagt att stora delar av lånen, speciellt från USA till Latinamerika, var förtäckta mutor till regenter som stödde USA i det kalla kriget. IMF:s genomgående linje var att kräva nedskärningar i den offentliga sektorn. I Sverige för man redan fram tanken på vinstdrivande skolor. Så snabbt har det gått.

Bim Clinell berättar om Attac-avdelningen i Michelinstaden protesterat mot att man låtit skolelever efter skoltimmarna spela spelet Masters of Economy, som utvecklats av en bank och går ut på spekulation på börsen. Attac krävde att förbudet mot reklam för företag i skolorna respekteras. Dessutom ansåg man det ansvarslöst att propagera för börshandel för eleverna utan att informera om de sociala och politiska konsekvenserna.

Men när hon kom tillbaka till Sverige upptäckte hon att man i svenska skolor ger eleverna liknande ”undervisning” på lektionstid, med hjälp av böcker producerade av arbetsgivarföreningen SAF om globalisering, skatter och samhällsekonomi. Man ger t.o.m. läxor från dem.

José Bové vår tids hjälte?

Globaliseringen har naggat den nationella beslutanderätten i kanterna. Bim Clinell tog som exempel hormonköttet, som förbjudits allmänt i Västeuropa, också av europaparlamentet.

– Det är beslut som tillkommit under demokratiska former. Men samtidigt förhandlade inom världshandelsorganisationen WTO delegater som inte behöver stå till svars för någon och som inte hinner sätta sig in i alla texter man förhandlar om. Det politiska initiativet har gradvis tagits över av intresseorganisationer.

– USA pekade på avtalet inom WTO och krävde att Frankrike skulle upphäva förbudet mot hormonkött. När så inte skedde stämde USA Frankrike i WTO-domstolen som fällde Frankrike och utdömde 200 miljoner dollar i böter.

USA införde i gengäld en strafftull på rocquefortost, som blev dubbelt så dyr i landet.

– Det drabbade bl.a. bonden José Bové. När hans inkomster sjönk från 7000 till 4000 francs i månaden blev han sur. Tillsammans med andra medlemmar av hans bondeorganisation åkte han ut till en nästan färdigbyggd McDonaldsrestaurang i Millau. De skruvade ned skyltar och en del annat och förde dem på traktorsläp till polisstationen i grannstaden Dijon.

José Bové blev något av en hjälte i ett Frankrike där amerikansk matkultur inte står högt i kurs.

Trumslagare mot MAI

Ett annat, några veckor gammalt, exempel från Sverige: De stränga kraven på låg strålning från bildskärmar (”TCO-kraven”) ses som handelshinder och nu krävs Sverige på böter för dem.

Ett inslag i världsfrihandelsprocessen var förhandlingarna om MAI-avtalet till skydd för investeringar. Avtalet, som förhandlats fram i största hemlighet sedan 1995, skulle undertecknas i OECD-högkvarteret i Paris våren 1989. Den nordamerikanska miljörörelsen slog först larm om det, men i Frankrike var det kulturarbetarna som reagerade starkast.

– Demonstrationer mot MAI-förhandlingarna förbjöds, men OECD:s palats ligger i en allmän park, så man inbjöd till en folkfest där, och speciellt varmt välkomnades trumslagare. Det ledde till att man inne i palatset inte hörde många ord.

Vid ett tillfälle kunde Susan George, som forskat kring världshandeln i årtionden, förklara situationen för premiärminister Jospin, som deklarerade: Frankrike skriver inte under ett sådant avtal.

Det blev inget MAI-avtal, men man har senare fortsatt överläggningarna kring dessa frågor, bl.a. i Seattle.

Avväpna marknaden!

Det var i protest mot denna liberalisering av den globala ekonomin som Attac grundades år 1998. Utlösande faktor var en ledare i Le Monde Diplomatiques decembernummer 1997 av chefredaktören Ignacio Ramonet. Speciellt ville man dämpa de spekulativa kapitalrörelser som några månader tidigare knäckt flera sydostasiatiska ekonomier. Medlet skulle vara en Tobinskatt på internationella kapitalrörelser, enligt NobelpristagarenJames Tobins gamla förslag. Därför fick rörelsen det klumpiga namnet l’Association pour la taxation des transactions financières pour l’aidre aux citoyens (Föreningen för beskattning av kapitaltransaktioner för medborgarnas bästa). Förkortningen Attac är förstås mindre klumpig.

Den ska inte tas bokstavligt. Enligt sina stadgar är Attack en icke-våldsrörelse. Man driver inte politik, man slår inte sönder skyltfönster, understryker Bim Clinell.

– Alla franska demonstrationer åtföljs av en svans som slår sönder. I Sverige blandar man sedan ihop demonstranterna med svansen. Vandalerna i Frankrike består av tre grupper:

• betalda provokatörer
• ”autonoma” element som har detta som politiskt handlingsprogram
• vanliga ligister som slår sönder butiksfönster och plundrar.

Provokatörer i lånta fjädrar

Beträffande provokatörerna tog hon ett visserligen gammalt, men självupplevt exempel:

– Första maj 1978 firade man tioårsminnet av maj 68 med ett demonstrationståg från Bastiljen. Jag lade märke till en våldsam person som kom inte bakifrån utan från sidan. Han hade schal över ansiktet, välputsade läderskor, kort hår och en järnstör och med den slog han sönder skyltfönster. Han stack sedan efter ett tag och jag följde efter. Han gick in i en polisbil och kom ut igen efter en stund, nu i polisuniform och med batong i stället för järnrör. Jag har det på bild.

Ett färskare exempel har hon fått av en kollega som var i Prag under världsbankens och IMF:s möte där.

– Polisen bevakade hela området från zeppelinare med infrarödkikare. Framför en McDonaldsrestaurang hade man lagt upp kravallstaket. Min kollega kom förbi och märkte att där fanns kameramän och fotografer fast ingenting hände. Plötsligt försvann polisen. Sedan kom ett gäng som slog sönder fönstren. Fotograferna, som ”råkat” komma lämpligt tio minuter tidigare fick sina bilder. När jag någon dag senare åkte Arlandabanan såg jag dessa bilder var tionde minut i deras monitorer.

Men i Prag fanns det också många våldsamma riktiga demonstranter, speciellt i det blå tåget. Aktivister från svenska Attac som var med i Prag återvände enligt Bim Clinell häpna och chockerade.

Decembertraditionen

Ett exempel på att den militanta inställningen i Frankrike utgjorde decemberrörelsen 1995.

– I Frankrike har de ett välutvecklat socialskyddssystem, de själva tror att det är det bästa i Europa, så tror man ju också i Sverige om sitt. När Jacques Chirac efterträddeFrancois Mitterand och tillsatte Alain Juppé som premiärminister lade denne fram ett förslag till ett nytt socialskyddssystem som  innebar en allmän pensionsålder på 60 år, utan kompensation för t.ex. lågstadielärare och tågkonduktörer som dittills gått i pension redan vid 50, respektive 55 år. Gnistan tändes av konduktörerna som gick i strejk. Sedan lamslogs den offentliga trafiken och också lärare och andra offentligt anställda gick i strejk.

– Hela det offentliga Frankrike stod stilla i sex veckor i november-december. I Parisområdet används det kommunala transportnätet av sex miljoner människor, en del av dem i tre timmar per dag. När det föll bort steg folk upp vid tre-fyra-tiden för att vara åtta på jobbet och sedan kom de hem elvatiden. Ändå stödde 65-70 procent strejken vecka ut, vecka in. Själv cyklade jag – cyklarna tog slut på en vecka. Till råga på allt var det snöglopp en stor del av tiden, vilket är mycket sällsynt i december i Paris.

Det var en heroisk tid, efteråt har det gjorts romaner, pjäser och filmer om den.

– Strejken tog politikerna och journalisterna med överraskning. De strejkande stödde inte någon bestämd politisk riktning, de ville inte störta regeringen, däremot ville de bevara den offentliga sektorn, säger Bim Clinell och ger som exempel på den ideologiska förvirringen att de som röstat på Le Pen till stor del är forna socialistiska och kommunistiska väljare.

Ge politikerna ny makt

Bim Clinell understryker att inte heller Attac vill ersätta politikerna utan tvärtom vill återföra makten till den parlamentariska politiken.

– I Sverige har man i flera år hört att alla beslut fattas av marknaden. Politikerna säger att marknaden bestämt att detta och detta ska läggas ned. Då frågar sig folk ganska naturligt: Vem är då marknaden? Om det är den som bestämmer, varför ska vi då rösta?

Därför fyller en rörelse som Attac uppenbart en social beställning. Bim Clinell hade föregående dag varit på ett möte om Attac i Göteborg, Man hade först tänkt sig en lokal med 70-80 platser, men bytt till en lokal för 250. Lyckligtvis, för det kom 400. Så har det varit på många andra håll.

– Det har kommit tonåringar med grönt hår och ring i näsan, socialarbetare, lärare och arbetarrörelsens veteraner som för första gången på decennier funnit en sak att engagera sig i. Jag var nyss i Riddarhyttan, där hade 10 procent av befolkningen samlats. En ungdom som just hade grönt hår frågade: Vad ska vi göra? En gammal farbror svarade: Vi ska bilda en studiecirkel. Det är så man gör i Sverige.

Folkhemmet som försvann

Efteråt frågar jag Bim Clinell om återkomsten från Frankrike till Sverige, den var tydligen förvirrande.

– Det var en chock att komma tillbaka. Jag hade lämnat ett folkhem, men under tiden jag varit borta hade Sverige gått från den ena ytterligheten till den andra – nästan som i Polen eller Uruguay.

Jag undrar vad som kan ha utlöst den förändringen. Bim Clinell pekar på valutakrisen 1992 då kronan plötsligt rasade.

– Plötsligt hade Sverige arbetslöshet och det var som om landet helt förlorat självförtroendet. De svenska politikerna var vilsna och mottagliga för främmande modeller.

Jag undrar om man kan gå längre tillbaka i tiden, till mordet på Olof Palme 1986, och Bim Clinell tror att det nog också kan ha spelat in.

– Hela landet var traumatiserat och det uppstod så många konstiga teorier. När mordet aldrig löstes gick luften ur Sverige. Palme var ju så oerhört kritiserad, den politiska atmosfären var hätsk. Man var inte vana vid det från Erlanders tid, han var en landsfader höjd över alla misstankar. Palme igen stod för det internationella engagemanget och tredjevärlden-frågan. Hela den inriktningen försvann. Sedan blev det Sverige för hela slanten. Men då var vi fortfarande så rika,  money, money var melodin.

– Men sedan kom Kuwaitkrisen och arbetslösheten och samarbetet mellan socialdemokraterna och moderaterna för att rädda kronan. Då körde Sverige in på en helt ny väg.

Frankrike mindre drabbat

Bim Clinell lämnade Sverige 1988-89 och kom tillbaka 1999 och förbluffades av den snabba förändringen. I Frankrike hade det inte skett någon liknande utveckling, fast också där hänt ett och annat:

– 1992 skulle allt handla om Europa, så då var också serietemat Asterix och Europa. Nu skulle fransmännen slå tyskarna på börsen. Folk började dricka vatten i stället för vin till lunchen, för att vara effektiva på eftermiddagen. Det kom en yuppie-era, men inte så kraftig som i Norden. Man ser mycket flera uteliggare. I en gallup 1994 var fransmännens främsta skräck att bli arbetslösa, men 1999 att förlora allt och bli hemlösa. Men man har fortfarande försvarat den offentliga sektorn, mycket starkare än i Sverige.

Där har spekulationsekonomin slagit rot ordentligt.

– I Aftonbladet skriver man dag ut och dag in om vilka fonder som går bäst.

Aktiespekulantens ångest

Nu i höstas har den stora premiepensionscirkusen drabbat Sverige, med idén att var och en ska bli en liten aktiespekulant genom sina pensionspengar.

– Hela Sverige har cirkulerat kring det orange kuvertet från pensionsmyndigheter, det har varit fullständig hjärntvätt.

Bim Clinell har upplevt den på så nära håll att hon aktar sig för den.

– Pappa var aktiehysteriker så jag fick mina första aktier när jag var tolv. Varje jullov var det aktieskola för mig och min syster, och vi hatade det. Det var ångestskapande.

– Kurserna rasade 75 procent år 1990, det året han dog, men han hann dö före det och vi sade att det var tur, han fick dö lycklig.

– Jag har umgåtts med börsmäklare sedan jag var barn, så jag vet vilken ångest det kan skapa. Det är ju som ett lotteri, speciellt nu när börsen inte är kopplad till reell verksamhet, utan spekulationer.

Hon berättar också en annan sak om sin pappa, apropå sin bok om Le Pens frammarsch, en bok hon skrev i raseri efter att ha följt med nationella fronten i endel år.

– Pappa gjorde lumpen under kriget vid norska gränsen. Alla officerarna var tyskvänliga och när det rapporterades tyska framgångar kommenderades de värnpliktiga ut på kasernområdet för att ropa hurra. Från det hade pappa en motvilja mot nazismen, han funderade mycket på den och talade om den. Han var en humanist och funderade på människans natur.

Och det var tydligen gått i arv (men inte aktieintresset).