Med hjärtat i halsgropen och några under möda ihopsvarvade dikter i ryggsäcken åker jag på mitt livs första skrivarkus, Skriv ditt liv, i Hangö sommaruniversitets regi. Skrivarkurserna har blivit allt populärare under senare år. Människor väljer att litterärt gestalta sina erfarenheter på allt från arbiskurser till författarutbildningar på universitetsnivå.
Jag och fjorton andra kursdeltagare ska under tre dagar försöka öppna vägen till den dolda kreativiteten inom oss. Det kanske låter som en klyscha, men mycket skratt och också en del tårar blir det då de personliga erfarenheterna och livshistorierna omformas till text. Som kursdeltagare får man ta del av allt mellan kärleksdikter, skilsmässodikter, sångtexter, litterära dialoger, små noveller och utdrag ur en potentiell roman under de tre dagarna.
Vi får bland annat lära oss att gestalta i stället för att förklara, att läsa texten högt för oss själva för att bättre märka dess svagheter och att utgående från dramaimprovisationer leva oss in i en persons tankevärld.
Lusten att skriva och försöka hitta fram till det egna uttrycket verkar finnas hos allt fler människor. Hangö sommaruniversitet och medborgarinstitutens skrivarkurser samlar sina trogna deltagare år efter år. Nu har också mer omfattande kurser dykt upp. Cityfolkhögskolans skrivarlinje i Helsingfors startade för ett år sedan och vid årsskiftet startade en författarutbildning arrangerad av Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi.
Författaren inte längre ensamvarg
Skrivarkursen vid Hangö sommaruniversitet har just avslutats, då jag får mig en pratstund med kursledaren Henrik Jansson. Skolbänkarna i salen var nyss fyllda av femton ivrigt skrivande människor i olika åldrar. Nu ger sig deltagarna av en efter en, med nya råd och idéer att pröva vid skrivbordet där hemma. En del av dem är redan rutinerade skrivarkursbesökare, fast förvissade om att återvända nästa år. Andra har för första gången tagit mod till sig för att visa sina texter för andra.
Själv hör jag till den sistnämnda gruppen och känner fortfarande av hjärtklappningen efter att ha läst min text högt för de andra i gruppen. Jag är väl mest förvissad om att mina diktförsök får stanna i skrivbordslådan också i fortsättningen. Men det känns bra att ha fått ta del av så mycket kreativitet och öppenhet som kursdeltagarna visat varandra under de tre dagarna. På tåget hem sitter jag och funderar över vilka historier som de anonyma medresenärerna eventuellt har gömda där hemma. Kanske inledningen till en deckare, några strofer ur en dikt eller ett halvfärdigt teatermanus?
Henrik Jansson har sedan nittiotalets början lett skrivarkurser i accelererande grad och han tycker att kursernas popularitet tyder på en sund utveckling.
– De här kurserna ger skrivande människor möjlighet att utvecklas och visa sina texter för likasinnade. De är en oas för många människor i ett samhälle som i övrigt är så inriktat på hårda värden.
Henrik menar att myten om författaren som ensamvarg har börjat luckras upp. Han hade själv gärna gått på någon skrivarkurs då han började sin författarbana.
– För oss som började skriva i början av 80-talet fanns inget motsvarande, om man bortser från några kurser som Författarnas andelslag ordnade i Österbotten. Vi unga författare skrev i ett slags vakuum, där vi frånsett förlaget inte visade våra texter åt någon.
Henrik Jansson är också en av handledarna på Åbo Akademis författarutbildning. Det är en tvåårig utbildning som riktar sig till människor med större ambitioner för sitt skrivande. Över sextio personer sökte till utbildningen och tolv av dem antogs. Gruppen träffas tre veckoslut per termin och deltagarna har däremellan kontakt med sin personliga handledare. Kulturfonden finansierar det tvååriga pilotprojektet.
– Nästan alla som går den tvååriga utbildningen har ambitionen att bli publicerade. Men på många kurser har deltagarna inga sådana ambitioner, kanske de skriver för att må bra. Alla kan emellertid utveckla sitt eget skrivande och bli bättre.
Henrik betonar att det naturligtvis är en stor skillnad mellan vad man kan lära ut på en sådan längre kontinuerlig utbildning och en tredagarskurs som den vid Hangö sommaruniversitet. Men också korta skrivarkurser ger människor en möjlighet att få visa sina texter för andra och få feedback på dem.
– Det som jag försöker ge kursdeltagarna här i Hangö är vissa råd som kan vara till hjälp då de skriver hemma. Vi går igenom texter som deltagarna skickat in på förhand och ser vad som kan förbättras i dem.
Han hoppas kunna ge deltagarna inspiration och stimulans att fortsätta skriva på egen hand.
– Skrivande är något som kräver mycket tid. Det gäller att skriva, skriva, skriva och bearbeta sina texter.
Tid för reflektion
Anki Hellberg-Sågfors deltar för tredje året i rad i Hangö sommaruniversitets skrivarkurs. Kursen räknas som fortbildning för hennes del, för Anki är lärare för blivande kulturproducenter vid yrkeshögskolan Sydväst i Esbo. Där håller hon olika kurser i kommunikation, bland annat kreativt skrivande.
– Men att gå på skrivarkurser är också för mig ett sätt att nå större självkännedom. Precis som Henrik sa i början av kursen är det inte någon dålig målsättning att vilja må bättre genom att skriva.
Kursen är också ett sätt för henne att komma loss från arbete och familj. De tre kursdagarna har hon hyrt ett rum i en stuga längst ute på Hangö udd, med havet och horisonten som närmaste grannar.
– Det är viktigt att stanna upp ibland och ta sig tid att reflektera. Jag tror att alla människor skulle kunna få ut mycket av kreativt skrivande. Den kreativa förmågan finns hos alla, men det gäller att ge sig tid och göra något för att lyfta fram den. Att delta i en sådan här skrivarkurs är ett sätt att ta sig den tiden.
Anki betonar att det gäller att komma över en viss tröskel för att en text ska ta form och att skrivarkursledaren kan visa olika vägar för att nå det målet.
– Om man ger sig plats och tid och skapar ett rum för ro, då kan kreativiteten födas och det är spännande för man vet inte vart det leder. Det blir ett äventyr in i en själv men också mellan människorna i gruppen.
Anki tycker inte att det är konstigt att skrivarkurserna blivit så populära. Hon menar att tillvaron i dagens samhälle är så splittrad och att människor har behov av att samla sig och skriva sig till sin egen verklighet.
– Litteratur är den konstform som till det yttre ser så förrädiskt lugn ut. Men allt som ryms i livet kan ju rymmas mellan en boks pärmar och en bok kan förändra ens liv.
Hon menar att det kanske är lättare för människor att närma sig litteraturen än andra konstformer, för skriva kan man ju göra ensam, det räcker med att ha penna och papper.
– Men skrivandet kan lätt bli för ensamt. För mig är det viktigt att få feedback. Man blir lätt blind för textens fel och förtjänster då man sitter för sig själv. Dessutom hoppas jag att andra människor kan få ut något av det jag skriver, att det blir allmängiltigt.
Unikt finlandssvenskt skrivande
Tillbaka i Helsingfors söker jag upp Birgitta Boucht, en veteran i skrivarkurssammanhang. På 70-talet började hon hålla de första skrivarverkstäderna tillsammans med Carita Nyström på Folkets bildningsförbund. Från och med 80-talet har hon regelbundet varit ledare för olika kurser runt om i Svenskfinland. Hon har också gett ut sina erfarenheter i bokform: Det brinner en eld – Inspirationsbok för skrivare.
Birgitta menar att det finlandssvenska skrivandet är något unikt. Här finns ett stort intresse för skrivande och litteratur som bara ökat under senare år. Hon nämner det stora antalet inskickade bidrag i Arvid Mörne-tävlingarna och i den romantävling som Församlingsförbundet anordnade i våras.
– Tidigare betraktades skrivarkurser lite med misstänksamhet. Författaryrket har traditionellt ansetts vara något som inte kan läras ut. Men varför skulle man inte kunna lära ut skrivande då man kan lära ut hantverket i andra konstformer, som bildkonst, musik och teater? frågar sig Birgitta som också är en av handledarna på författarutbildningen i Åbo.
Birgitta Boucht tycker att det bådar gott för kulturklimatet att deltagarna i författarutbildningen i Åbo har en så stor öppenhet när det gäller att visa varandra sina texter och ge feedback. Hon menar att det sällan diskuteras vad den skapande processen handlar om.
– Kulturklimatet är ganska konkurrensinriktat och på det här sättet får man kanske en större förståelse för mångfalden.
I Sverige finns det sedan några år tillbaka en heltidskurs för blivande författare, Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Poeten Staffan Söderblom som ansvar för den deltog också i ett av de förberedande möten för författarutbildningen som hölls i Åbo och inspirerade handledarna där.
Det är första gången som en skrivarkurs i Svenskfinland är knuten till ett universitet. På finskt håll planerar nu Turun Yliopisto en liknande kurs.
I Sverige har skrivarkurserna debatterats rätt mycket i medierna. De har kritiserats för att forma alla skribenter efter samma mall. I en färsk intervju i Dagens Nyheter säger t.ex. Kristina Lugn att hon ”tror det var bra att jag slapp en massa skrivarutbildningar och sånt” för att hon därigenom lättare hittade sin egen röst.
Mest kvinnor på skrivarkurser
Birgitta Boucht menar att erfarenheterna från skrivarkurserna har visat att det inte finns fog för en sådan rädsla.
– Dessutom har påverkan har alltid funnits. Också äldre författare som inte gått skrivarutbildningar har lärt sig av andra. De har läst mycket och kanske också diskuterat med författarkolleger.
Att det mest är kvinnor som intresserar sig för skrivarkurser klarnade för mig under de tre dagarna vid Hangö sommaruniversitet. Av femton deltagare hade bara en man vågat sig med. Till den författarutbildning som anordnas av Fortbildningscentralen i Åbo var fyra av över sextio sökande män. Alla de tolv antagna är kvinnor.
– Vi valde ut deltagarna enbart på basen av texterna. Men det har ju sagts att litteraturen håller på att feminiseras och de flesta av dem som debuterar nu är kvinnor. Men detta är inte något som man behöver be om ursäkt för och jag ser verkligen ingen orsak till att det skulle innebära någon fara för litteraturen, säger Birgitta.
Hon undrar om män kanske i större grad odlar uppfattningen om det ensamma skrivande geniet eller om man borde ordna en kurs enbart för män för att få dem med. Hon tror att könsfördelningen kommer att jämna ut sig med tiden, om inte förr så när männen inser vad de går miste om.
Att lära sig lita på den egna rösten
Birgitta funderar på om det stora intresset för skrivarkurser kan ha något med vår tids individualism att göra.
– I takt med att olika terapiformer har avdramatiserats och blivit vanligare har det kanske också blivit mer naturligt att bearbeta sina egna erfarenheter genom att skriva om dem.
Hon betonar emellertid att man inte kan börja från noll då man lär ut skrivande. Det egna tonfallet och budskapet måste den skrivande människan själv stå för.
– Det riktigt personliga och originella kan inte beställas fram. Men som handledare kan jag förhoppningsvis hjälpa deltagarna att hitta fram till och våga lita på den egna rösten. Alla som går på skrivarkurser har naturligtvis inte heller som mål att publicera sig.
– Det kan ofta kännas besvärligt att man är så ensam när man skriver. Ingen vet vad man sysslar med och ingen bryr sig om det. Det är tungt att vara sin egen motor och hela tiden inspirera sig själv.
Birgitta berättar att hon tidigare höll mer teoretiska föreläsningar i sina skrivarkurser. Betoningen låg på den intellektuella skrivprocessen.
– Jag läste en massa handböcker tills jag började tycka att det kändes meningslöst att predika andras ord. Jag höll inga skrivarkurser på ett tag för det kändes som om jag inte hade något mer att ge. Det hängde säkert samman med att jag kommit till vägs ände med min metod och också med blockeringar i mitt eget skrivande.
På senare år har hon utgått från ett helt annorlunda synsätt, som fokuserar mer på kroppen och det emotionella uttrycket. Hon använder sig bland annat av meditation, enkla taiji-rörelser och är inspirerad av franske Jacques Dropsys holistiska kroppssyn. Drömmar spelar likaså en stor roll i hennes kurser. Allt för att deltagarna ska komma närmare sig själva och hitta det egna uttrycket.
– De senaste åren har det igen känts roligt och meningsfullt att hålla skrivarkurser. Det klagas ofta på att det inte finns någon debatt i samhället, men på skrivarkurser får man alltid ta del av djupa och viktiga diskussioner om samhällsfrågor, andliga och existentiella frågor.
Som Birgitta Boucht skriver i Det brinner en eld:
Att skriva är inte en teknisk färdighet. Det är ett filosofiskt beslut. Det är modet att bestämma sig för att ta ansvar för sitt liv, att formulera det, att lita på sitt eget uttryck, i skratt som i gråt. Det är vissheten om att vara unik, så unik att det jag skriver inte kan skrivas av någon annan.
Drömmen om att leva skrivande
Puck Sumelius är en av de tolv deltagarna på Fortbildningscentralens författarutbildning. Hon har för tillfället en paus i sina studier i engelska och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet för att sköta sina två barn.
– Så länge jag kan minnas har jag skrivit. Mestadels dagbok och brev, men de senaste fem, sex åren har jag börjat försöka mig på prosa. Jag har alltid drömt om att få leva skrivande. Men jag har haft mycket skrivstopp, det vill säga jag har känt ett inre tvång att skriva men inte haft någon aning om vad jag skulle skriva om.
Puck tycker att skrivarkurserna varit ett sätt att ändå komma i gång med skrivandet. De flesta hon gått på har varit i Helsingfors arbetarinstituts regi.
Puck tycker att hon tidigare hade vissa manér i sitt skrivande. Nu skriver hon om saker hon inte skulle ha valt förut, hon är mer ambitiös, vågar ta risker och pröva på nya tekniker.
– Skrivarkurserna har frigjort kreativ energi och det har blivit lättare att skriva. Jag är inte längre lika rädd för att skriva dåligt och jag försöker hitta ett nytt tonfall, en ny rytm.
Puck tror att man kan lära sig en viss teknik, men att man kanske inte kan lära sig att skriva bra om man inte har potential från början. Skrivarkurser är utmärkta redskap men de kan inte skapa något som inte finns.
– Stilistiskt kan du lära dig språkhantering, hur en text fungerar rent tekniskt, retorik och liknande. Men gnistan, elden, måste du själv besitta. På ett personligt plan skriver jag för att jag måste, det är ett sätt för mig att leva mitt liv.
Hon konstaterar att alla de som går författarutbildningen i Åbo drömmer om att få publicera sina texter någon dag.
– Det bygger väl på en idé att man har något att säga och en vilja att nå ut till andra med det. Jag har fått mycket som läsare av böcker, jag har fått läsa om tankar och känslor jag trott mig vara ensam om. På samma sätt skulle jag vilja kunna skapa en värld som någon annan kan stiga in i.
Att skriva innebär att våga sig ut på själsliga marker som man annars aldrig skulle beträda. Det är att klä på sig en dräkt som gör det möjligt att gå genom eldslågor.
—Jayne Anne Phillips citerad av Birgitta Boucht i Det brinner en eld – Inspirationsbok för skrivare.
Text: Petra Ljung
Foto: Janne Wass
