Gränsen mellan Finland och Ryssland är mer svårgenomtränglig än den mellan Finland och Sverige – det behöver man inte läsa någon doktorsavhandling för att veta. Ändå kan man hitta en del av intresse i Pirjo Jukarainens avhandling Rauhan ja raudan rajoilla om ungdomars attityder till gränsen och förhållandena på andra sidan gränsen i Karelen och i Tornedalen.

Hennes resultat är inte så uppmuntrande för den som hoppats att gränser skulle förlora sin betydelse i dagens värld. Också bland eleverna i den för Torneå och Haparanda gemensamma språkskolan verkar de finska och de svenska eleverna leva i var sin värld. De går i samma butiker och samma simhall i sin EuroCity, men har nästan samma fördomar mot den andra folkgruppen som ungdomar i respektive land i genomsnitt har. Bara några av dem medger att skillnaden i själva verket är obetydlig.

Men mycket värre än vid ”fredens gräns” i väst är det vid ”järnets gräns” i öst, framför allt på den finska sidan. Alla gamla fördomar tycks leva vidare, och nya har tillkommit. Pirjo Jukarainen har samlat sitt material genom att låta elever i olika årsklasser skriva korta uppsatser kring några givna frågor och dessutom göra intervjuer med dem. På vår sida om östgränsen har hon material från två skolor i Villmanstrand i södra Karelen och en landsbygdsskola i Tohmajärvi-Värtsilä i Nordkarelen.
På basen av hela materialet har hon konstruerat fyra typer av inställning till gränsen. Den som dominerar i både Villmanstrand och Tohmajärvi-Värtsilä kallar hon
Den inåtvända gränstrakten bakom ett ”järngaller”
Karakteristiskt för den är bl.a.:

• det mest typiska begreppet är gränshinder: gränsens betydelse ligger i att den hindrar och utesluter
• den kulturella gränsens natur uttrycks bäst i den engelska termen barrier
• något kulturellt inflytande från andra sidan gränsen vill man inte medge eller tillåta
• den administrativa gränsen är intressant just som gräns, något intresse för världen bakom gränsen finns inte
• främlingsfruktan är stark
• om man läser ryska är det för att det kan ge jobb speciellt i Villmanstrand med dess många ryska kunder.

Många Villmanstrandselever gav uttryck för sitt fullständiga ointresse för grannlandet. Ju mindre erfarenhet av samhället bakom gränsen, desto värre fördomar och desto mer rädsla hade Villmanstrandseleven vanligen. Ryssland är tiggarnas och ficktjuvarnas land. I den mån man har utbyte av kontakter över gränserna är det närmast i den formen att man kan köpa billig östbensin.
Mindre fördomar i öst?
På östsidan om östgränsen kommer materialet från två skolor i Viborg och en landsbygdsskola i Haapalammi nära Sordavala. De representerar alla en typ som Jukarainen kallar

Den utåtriktade intressesfären

Karakteristiskt för den är bl.a.:

• man vill att den administrativa gränsen ska vara genomtränglig framför allt i en riktning, så att man själv kommer ut
• det mest typiska begreppet för den kulturella gränsen är intressesfär, eftersom man utgår från det utrymme man uppfattar som sitt eget
• gränsens natur motsvaras bäst av den engelska termen frontier
• världen på andra sidan den kulturella gränsen är inte lika viktig som den egna, men man är intresserad av den
• främlingsfruktan är begränsad, men självkänslan är betonad i form av patrotism, regionalism eller lokalism.

I Viborg är patriotismen speciellt utpräglad. Eleverna där upplever tydligen den omfattande finska turismen, kanske också ”ta Karelen tillbaka”-kraven, som hot och viljan att försvara det ryska språket och den ryska kulturen är stark. ”Ryssland för ryssarna. De talar sina egna språk och sätter sig över oss. De borde fara hem och tala sitt språk där. Varför tränger ni er hit? Inte kommer man till ett främmande kloster med sina egna ordningsregler”, utbrister en elev i Viborg.
En annan säger att det kunde vara bra om finnar och ryssar bodde i samma stad. ”Men eftersom finnarna tydligen saknar all respekt för ryssarna skulle det inte vara möjligt.”
I Viborg upplever man inte sin stad som karelsk, utom uttryckligen som rysk och en del av Leningraddistriktet. I Haapalammi är däremot den karelska identiteten stark, trots att föräldrarna i tiden flyttat hit till den forna finska trakten från andra delar av Sovjetunionen. Speciellt värdesätter man naturen och det ekologiska medvetandet är starkt (men det kan förstås bero på en enskild lärare). Inställningen till Finland är nyfiket positiv, men man kritiserar finska skogsbolag för att skövla Karelens skogar.
På den finska sidan verkar Karelen inte spela någon nämnvärd roll för den unga generationen.
De båda andra typerna kan i dethär sammanhanget tas enligt det kortare formuläret eftersom de förekommer längs västgränsen, den första bland både svenska och finska elever i Haparanda:

Den stabila mötesplatsen för två nationer

• föga främlingsfruktan
• inte stort intresse för världen på andra sidan gränsen
• egna gränsöverskridningar också i fortsättningen
• inte intresse för ökande växelverkan

Den försiktigt utåtriktade mötesplatsen för folk

Eleverna i både svenska och finska Pello skiljde sig från eleverna i Torneå/Haparanda närmast genom att också önska sig mera växelverkan.

Mer kultur i öst?

De utdrag som återges tyder på att de ryska eleverna är betydligt bättre skribenter än de finska och svenska, och det gäller både formen och innehållet, fast de nog också i högre grad använder inlärda fraser av typ fred och vänskap. Eller kanske de tror på sådana gammalmodiga begrepp? Som exempel kan tas ett resonemang som en elev vid Viborgs gymnasium för:
”Att ett gemensamt socio-kulturellt område uppstår är oundvikligt med tanke på områdets läge, till föjd av historiska förhållanden har våra folk gemensamma etniska och språkliga rötter. Men gränserna borde aldrig bli osynliga på grund av de självstyrerättigheter som under århundraden uppstått hos oss och hos våra grannar på andra sidan gränsen. Den kulturella utvecklingen borde inte vara gemensam, eftersom varje folks centrala mål är att bevara sina egna folkliga traditioner. De inbördes kulturrelationerna måste utveclas harmoniskt, utan nationella konflikter. Språket bör inte vara gemensamt, eftersom två kulturer inte får blandas med varandra.”
En brist i boken är att ålder och kön inte anges för de citerade kommentarerna, bara skola. Inte heller görs i boken någon analys av de attitydmässiga skillnader som säkert finns mellan pojkar och flickor. Åtminstone i Finland och Sverige är flickor vanligen öppnare för främmande kulturer, man kunde föreställa sig att dessa skillnader skulle synas också i detta sammanhang.

Pirjo Jukarainen: Rauhan ja raudan rajoilla. Nuorten tilallis- ja identiteettipoliittisia maailmanjäsennyksiä Suomen ja Venäjän sekä Ruotsin ja Suomen rajojen tuntumassa. TAPRI/Like 2000, 221 s.