”Där den ’manliga’ rocken är penetrerande, tung som sten, hård som flinta, fylld av attityd och kraft, där den är amatördriven och glatt oprofessionell är den ’kvinnliga’ popen lätt, ljus, svävande, förförisk, dagsländeaktig, samt professionellt och kommersiellt utvecklad av ett gäng smarta manipulatorer i skivstudior och skivbolag.”
Sven-Erik Klinkmann problematiserar populärmusiken med avstamp i en nyutkommen guide till de 1 000 bästa populärmusikskivorna.
En ny köpguide för CD-skivor, Mojo 1000. The Ultimate CD Buyers Guide, som kommit ut nu lagom till jul, är intressant inte minst för det faktum att en sådan tunn, liten pocketbok säger någonting viktigt och intressant om vilka värderingar som kan tänkas ligga i botten på populärmusikkonsumentens och -konnässörens köpstrategier och skivval. Det handlar förstås i hög grad här, förutom om det rent informativa och mer eller mindre objektivt vägledande, också om guidens dolda, ”ideologiska” sida, dess uppenbara vilja att stå till tjänst med ett slags kanon, en tio i topp-lista, eller som i detta fall, en tusen i topp-lista för den intresserade köparen in spe. Helt enkelt är detta en presentation av de tusen CD-skivor som den ytterst kunniga och i populärmusikkretsar ansedda staben för musiktidningen Mojo anser att varje populärmusikdiggare med självaktning bör om inte ha så i varje fall sträva efter att en dag äga.
Okej, vilket är problemet? Är det inte helt legitimt och bra att också populärmusiken får sin egen, om nu inte fullt utvecklade kanon – för hur kan vi veta att just Mojo-gänget är skickade att utforma en kanon för populärmusiken? – så i varje fall en kunnig och bra introduktion till en hel mängd med väldigt bra, spännande både ny och äldre populärmusik? Helt klart är en sådan köpguide på sitt sätt ytterst värdefull att ha, som ett slags inofficiell karta och kompass för den som rör sig i den enorma djungel som utgörs av dagens och gårdagens populärmusik, ett fält som närmast exponentionellt expanderar både framåt och bakåt tidsmässigt, det senare bl.a. i form av ständigt nya kompileringar, sammanställningar av äldre populärmusik. För att kunna få en snabb, någorlunda pålitlig, om än knappast invändningsfri överblick över populärmusikfältet kan dylika guider mycket väl motiveras. Men problemen uppstår när man närmare börjar syna dylika guider och deras inbyggda hierarkiseringstendenser i sömmarna. Det är då de underliggande värderingarna, de ofta stenhårda ideologierna framträder i ett ofta förbryllande tydligt ljus.
Besvärlig genreindelning
Mojo-guiden är uppbyggd utifrån följande avdelningar: jazz, blues, rock, soul, folk, country, reaggae, world, pop och soundtracks, en indelning i tio avdelningar som i och för sig kan förefalla helt OK, men som t.ex. innebär att man s.a.s. gömmer undan sådana viktiga genrer som salsa, techno, rap, punk, hip-hop, new-wave, ambient, avantgarde pop o.s.v. inom dessa tio ”etablerade” genrer eller supergenrer eller stilar. Jag kallar dem här för enkelhetens skull genrer.
Det grundläggande problem som just denna guide pekar på är dock ett som gäller gränsdragningen mellan två genrer, de två genrer som är de två mest centrala i den form av kanon som här, också genremässigt, är klart uttänkt, om än aldrig kanske direkt uttalad av Mojo-redaktionen. Dikotomin, motsättningen mellan rock och pop är nämligen här mycket viktig och djupgående. Den kommer att forma hela guiden i detta fall. Också indirekt inverkar den på de andra, mindre centrala genrerna som s.a.s. placeras ut omkring och mellan de två centrala genrerna utifrån kriterier av släktskap, påverkan, överlappning. Så ligger soundtracken närmare popens än rockens värld medan bluesen, som ju ofta ansetts vara den viktigaste genremässiga rottråden till rocken, ligger nära rocken. Också genrer som reaggae och folk tenderar i denna sammanställning att gravitera mot rocken, medan världsmusik och country förmodligen ligger någonstans mitt emellan dessa två gravitetiska centra, med världsmusiken något närmare pop och countryn stundtals nästan övergående i pop respektive rock.
Frågan blir då vad det egentligen är som definierar pop och rock i denna guide. Det lustiga är nämligen att det i pop-kategorin finns en mängd musik som man kanske som mer eller mindre nollställd lyssnare (en i sig utopisk position, men ändå) inte automatiskt skulle ha placerat där. Här finns en mängd sextiotalsband, som engelska Kinks, Small Faces, Fleetwood Mac, amerikanska Lovin’ Spoonful, Beach Boys, Hondells, Harpers Bizarre, Rascals, Association, australiensiska Bee Gees i popkategorin med något skivalbum. I popkategorin ryms också en del äldre pop, från Frank Sinatra till The Mills Brothers och The Four Freshmen. Å andra sidan innehåller rock-kategorin sådana namn som amerikanska Steely Dan, Jackson Browne, Eagles, nordirländska Van Morrison, engelska Gary Glitter, Roxy Music, tillsammans med punkband som The Damned, The Ruts, The Slits och hårdrockband som Van Halen, Mötley Crüe, Iron Maiden och Anthrax.
Störst är rocken
Frågan blir då vad det är som kan hålla samman dylika ytterst disparata genrer. Den intressanta följdfrågan gäller den princip som styr dylika kategoriseringar som ytligt sett förefaller helt slumpmässiga. I inledningarna till respektive kategorier finns en del antydningar om vad det är som har styrt valet och uppbyggnaden av kategorierna (förutom det rent praktiska att man inte vill ha in hälften av skivorna under kategorin rock). Vad gäller rock påstår Mojo-skribenten helt frankt att rocken, hur mycket detta än kan tänkas reta jazzsnobbar, är den största av moderna musikstilar och -former. Detta är helt odiskutabelt, enligt Mojo. Därmed är grundagendan för guiden klar. Det är rocken som är själva centrum i denna typ av kanonisering. Rock är som musikform kanske den enklaste som människan skapat, konstaterar guiden, men den är bland de svåraste att kategorisera. Rockens storhet kommer sig av – och lyssna noga nu – att den är den mest demokratiska musikformen av alla. Dess armar är vidöppna, den omfattar allt, den säger nej till inget. Den har ända från början handlat om att bryta gränser, eller att ignorera dem. Rocken har, konstaterar skribenten, alltid skamlöst kunnat vältra sig i sina svagheter eftersom den är välsignad med förmågan att kunna förnya sig själv. Varje gång den riskerar att urvattnas kommer rockens primalenergi att bubbla tillbaks upp till ytan för att omkullkasta vilket status quo som än har utvecklats i dess namn.
Därmed har guiden radat upp en rad starka, tunga karaktäristika i sitt försök att inringa rockens karaktär, dess sätt att vara, dess särart. Rocken kommer här att framstå som bestående framför allt av energi, våldsam kraft, en revolutionär, omvälvande förmåga, vidare av enkelhet, penetreringsförmåga, en rå och tung sexualitet. En rockforskare, svensken Ulf Lindberg, har i sin doktorsavhandling Rockens text (1995) ringat in det han kallar rockens centrala symbolfält. Han identifierar där fem sådana symbolfält inom rocken, med symboler som handlar om det låga, det primitiva, det ambivalenta eller gränsöverskridande, det svulstiga eller melodramatiska och det utopiska eller revolutionära.
Kategorisering i manligt och kvinnligt
Som två andra rockforskare, britterna Simon Reynolds och Joy Press, har påpekat i sin bok The Sex Revolts. Gender, Rebellion and Rock’n’roll (1995) måste man, för att förstå ett grundläggande drag hos rocken, nämligen dess starkt manliga eller pojkaktiga rebelliskhet, placera in rocken i sin relevanta tidsmässiga och samhälleliga kontext, som är det amerikanska samhället under och omedelbart efter andra världskriget. Det visar sig då att viktiga socio-psykologiska fenomen dyker upp ungefär samtidigt i det efterkrigstida USA. Ett av dessa är rock’n’roll- och tonårsrebellkulturen. Ett annat med rocken ungefär samtida fenomen, brukar kallas mom-ism, och utgör ett i tiden massmedialt stort uppslaget misogynt begrepp som myntades av den amerikanske författaren och debattören Philip Wylie i pamfletten Generation of Vipers (1942). Det Wylie var ute efter var att hitta en syndabock vad gäller den amerikanska kulturens förmenta degenerering till följd av materialism, ytlig populärkultur, såpoperor, mode, TV, radio, sentimentala popsånger, Hollywood och varuhus. Det visade sig enligt Wylie att samtliga dessa fenomen var uttryck för mom-ism, det vill säga för en kvinnlig eller moderlig sensibilitet, som underminerade det virila elementet i den amerikanska kulturen. Som Reynolds och Press noterar har därmed farorna med en feminism och med en masskultur på ett ytterst intimt sätt kopplats samman, en koppling som sedan skulle vidareutvecklas inom rock’n’roll-kulturen där en genusmässig uppdelning mellan rock och pop etablerades enligt de riktlinjer som Reynolds och Press anger i sin studie The Sex Revolts. De konstaterar vidare: ” Here the correct response (male connoisseurship, discerning and discriminating) is opposed to degraded feminine fan-worship (superficial , hysterical, idolatrous, at once fickel and blindly loyal)”. Eller översatt till svenska: här står det korrekta gensvaret (ett manligt konnässörskap, som är urskiljande och omdömesgillt) i tydlig motsats till en urartad feminin fan-dyrkan som är ytlig, hysterisk, idoliserande, på en gång flyktig och blint lojal.
Min bedömning är att Mojos nya guide tämligen exakt faller in i den dikotomiseringsfälla som Reynolds och Press här anger, detta kanske av den ganska enkla och uppenbara anledningen att de siamesiska tvillingarna eller Janus-figuren rock/pop redan i konstruktionsstadiet har byggts upp med dessa starka underliggande rotmetaforer eller djupt liggande värderingar, där det förment manliga och det förment kvinnliga får fungera likt lacanska nodpunkter, alltså som befästande punkter i ett system som annars skulle svaja betänkligt och riskera att genom metastaser och vulkaniska eruptioner (metaforer som ofta används om rockmusik) bli helt centrifugala och/eller självförgörande.
Så skär alltså de knivskarpa dikotomierna, uppdelningarna av världen i svart och vitt, mörkt och ljust, manligt och kvinnligt, djupt och ytligt, hårt och mjukt rakt igenom populärmusiken och i detta fall Mojo-guiden, som tydligt nog etablerar den manliga rockdiskursen som den vägledande, den normala, den naturliga, den omärkta positionen i dikotomin.
Popen – förförisk, kommersiell, kvinnlig…?
Till den manliga rockdiskursen hör därmed också, intressant nog, att den som musik i kapitalismens tjänst, med hjälp av en uppkäftig attityd, rebelliskhet och karnevalism ändå lyckas etablera ett visst mått av autonomi, ett frirum i relation till den förkvävande och nivellerande kapitalismen, kommersialismen och konsumismen. Dessa senare nämnda attityder sammanfattas i dag ofta som en kvinnligt konstruerad och upprätthållen shopping-ideologi, -kultur eller -mani. Den manliga rockdiskursen håller sig på avstånd från dylika, alltför uppenbart kommersiella shopping- eller utförsäljningsyndrom genom att betona musikformens amatörism, roots-medvetenhet och allmänt uppkäftiga karaktär.
Därmed kommer popen, om min analys är riktig, att formuleras som i viktiga avseenden rockens och rockdiskursens logiska och mer eller mindre absoluta motsats. Där den ”manliga” rocken är penetrerande, tung som sten, hård som flinta, fylld av attityd och kraft, där den är amatördriven och glatt oprofessionell, är den ”kvinnliga” popen lätt, ljus, svävande, förförisk, dagsländeaktig, samt professionellt och kommersiellt utvecklad av ett gäng smarta manipulatorer i skivstudior och skivbolag.
Sin logiska kulminationspunkt får denna dikotomisering av rock och pop i det psykoanalytiskt drivna argumentet att rocken framför allt företräder en ”djup”, smärtsam, subjektsupplösande form av njutning, kallad jouissance, något som enligt Jacques Lacan hägrar som ett närmande från det Symboliska registret i det undermedvetna till det Reala. I motsats till det ytliga plaisir innebär jouissance en temporär förlust av självmedvetande. Plaisir, exemplifierat av popen, definieras å andra sidan som den ytligare och lättare form av njutning och förförelse som ryms inom ramen för det Symboliska och för iakttagandet av språkliga konventioner.
Vad säger då Mojo-guiden i sin introduktion till pop-avdelningen? Stämmer teorin här överens med verkligheten? Redan den åtföljande bilden av en lättklädd Madonna intill intro-artikeln om pop antyder att det här handlar om en annan sfär än om rockens manligt tuffa och tunga diskurs. Intron fortsätter i samma stil och påpekar att det inte är någon skam om man plötsligt får för sig att den nyaste Kylie Minogue-skivan är oemotståndlig – det är hennes arbete (till skillnad från rockens amatörism, min anm.), konstaterar guiden och fortsätter med att påpeka att ett av nöjena med att söka popmusik är när något oförklarligt träffar den offentliga känslan och mor- och farmödrarna, vilkas senaste inköp var Bryan Adams (inget stort namn inom rock-kanon, om man säger så), nu plötsligt köper Flat Eric eller Craig David (så som alltså kvinnliga fans, helt enligt Reynolds-Press analys, ska göra). Popen är, konstaterar guiden, inriktad på treminuterssinglar, och sällan håller deras charm i sig ett helt album. Det ultimata popbandet är förstås Beatles som enligt Mojo-guiden utgör det undantag som bekräftar popens gyllene regel som är: ”om inte popen är flyktig är den inte värd att ha”. Guiden bekräftar alltså helt och hållet den djupa dikotomi som här är satt i system. Poplyssnarens brist på de egenskaper som utmärker rocklyssnaren, det vill säga urskiljningsförmåga och säker personlig smak, sammanfattas av guiden i påpekandet att den obeskrivliga karaktären hos storartad pop innebär att man ibland älskar en sång i motsats till sig själv (d.v.s. sitt klokare, mer välgrundade rock-själv).
Sådan kan alltså den vulkaniska lava te sig på vilken dylika mer eller mindre välmenande, om än även självhävdande och kanoniserande guider utvecklas inom ramen för det i sig nog så vaga, men långt ifrån oskyldiga begreppet populärmusik. Att det skulle finnas några enkla vägar ut ur denna dikotomi mellan rock och pop tror jag inte på. Däremot tror jag på ett genomlysande och ett problematiserande av dikotomin så att den inte blir självförstärkande och fördomsfull, för att inte säga sexistisk, en fara som är lika uppenbar som den är svår att komma åt. Å ena sidan tycks vi behöva dessa nodpunkter för genusmässiga identiteter och identifikationer (jfr James Browns ”It’s A Man’s, Man’s, Man’s World”), å andra sidan fungerar kanske världsbilden bäst när dikotomin kan brytas eller överflyglas. Kanske är ett sätt att komma bort från just denna dikotomi att använda andra indelningar, med sina tvetydigheter och risktaganden. Eller alternativt att helt enkelt behandla rockpop som en enda stor, oupplöslig kategori, med olika tyngdpunkter, metaforer, bland annat ”det manliga” och ”det kvinnliga”.
Sven-Erik Klinkmann
