”Vi behöver inte bredband, vi behöver djupband”, utbrast Bertel Nygård, kulturchef på Vasabladet, för en tid sedan (Vbl 23.3), i en kommentar till kulturtidskriftsseminariet i Mariehamn. Med sin ambition att odla eftertanken kunde kulturtidskrifterna enligt Nygård bidra till den djupbandskultur som skulle behövas då ”livet har blivit detsamma som att färdas i sprinterfart på Internet”.Minsann en både välgörande och välformulerad motvikt till det ständiga IT-snacket. Låt vara att kravet på bredband åt alla i dag är i högsta grad angeläget. Problemet är bara att fokus blivit så teknik- och ekonomifixerat att innehållsfrågorna kommer först i andra hand – speciellt om därmed avses innehåll med djup och ambition. I dag skall journalistik handla om lönsamhet, fart och glitter.
”Men när finlandssvenska kulturtidskrifter träffas”, fortsätter Nygård sin fyndiga metaforik, ”är det mera smalband som gäller. Allt är smalt, särskilt ekonomin, och stundtals är det snudd på anorexistämning: redaktörer som arbetar utan betalt, skribenter som skriver för en spottstyver, upplagor som sjunker, läsare som åldras och dör bort.”
Ingenting nytt, förvisso. Tvärtom kan anorexin sägas vara kulturtidskrifternas normala tillstånd. Samtidigt går det också att teckna en avsevärt ljusare bild – inte ekonomiskt, men på andra plan. Det konstaterades t.ex. i Mariehamn att de finlandssvenska tidskrifterna upplagemässigt ingenting har att skämmas för. Jämfört med tidskriften 00-tal (vars chefred. Madeleine Grive deltog på seminariet) är Ny Tid, som Theresa Norrmén konstaterade, ju rena giganten (jfr Solveig Arles tredjesideskommentar i Ny Tid 2.4)
Trots jämförelserna kvarstår faktum att de flesta av våra tidskrifter har mycket låga prenumerantsiffror (med undantag kanske för Ny Tid och Astra Nova, av vilka den senare är den enda med klart ökande siffror), i kombination med urusel ekonomi. Krisen är alltså kronisk, och kräver åtgärder.
Själva utgångspunkten, att varje samhälle behöver en kvalificerad kulturjournalistik är väl så självklar (åtminstone för denna tidnings läsare) att den inte behöver motiveras. Men en sådan uppstår inte av sig själv. Därtill fordras åtminstone två ting: för det första lämpliga fora, d.v.s. kulturtidskrifter och kultursidor i dagstidningarna samt kulturprogram i etermedierna, för det andra kunniga och hängivna skribenter/redaktörer, såväl för ändamålet anställda som frilansare och gratisjobbande idealister. Tillsammans skapar dessa den kulturdiskussion förutan vilken ett samhälle saknar intellektuellt djup och moralisk kompass.
Kulturjournalistiken och dess kris har ofta diskuterats och analyserats under årens lopp, och jag kan knappast tillföra så mycket nytt. Samtidigt är det uppenbart att vi inom Framtidsprojektet har en viktig uppgift, eftersom en vital och oberoende kulturjournalistik är av avgörande betydelse för att den finlandssvenska kulturen skall kunna upprätthålla tillräcklig andlig spänst och attraktionskraft.
Jag skall i det följande koncentrera mig på det tryckta ordet, och ägna kulturprogrammen i radio och TV samt den växande kulturjournalistiken på nätet mindre uppmärksamhet. Detta främst för att de tryckta medierna fortfarande är överlägsna ifråga om just den långsamhet och fördjupning som är kulturjournalistikens väsen. Även om de snabbare mediernas dominans helt säkert blir allt större betvivlar jag att de nånsin helt kommer att överta det tryckta ordets roll som förvaltare av vårt kulturella överjag. Som rastplatser för stressade själar är boken, tidningen och tidskriften fortfarande oöverträffade.
När det gäller dagstidningarnas kultursidor har utvecklingen under de senaste åren inneburit om inte anorexi så åtminstone en kraftig inriktning på kalorifattig snabbmat och smakmässig mischmasch. De stora rikssvenska tidningsdrakarnas kultursidor har förvandlats till oigenkännlighet, och häromdagen hörde vi att DN Kultur – tidigare ett av mina andliga vattenhål – nu ytterligare skall förödmjukas genom övergång till tabloidformat.
Hos oss kan man säga att inte bara kulturtidskrifterna utan också dagstidningarnas kultursidor fortfarande upprätthåller en förhållandevis anständig nivå både till omfång och kvalitet. Men trenderna är uppenbart desamma.
Vad borde man då göra? Låt oss börja i den lättaste ändan, d.v.s. de skamlöst låga honoraren för frilansare och andra entusiaster. Det kan inte vara omöjligt att utveckla ett effektivt stödsystem för kulturjournalister, -kritiker och -skribenter, både i form av projektstipendier och arbetsstipendier. Ett intressant uppslag fanns för övrigt nyligen i Pressens Tidning (11.4.), där Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider föreslog att man borde inrätta en särskild essäfond ur vilken tidningarna enligt bestämda regler kunde hämta medel för att betala anständiga honorar till artiklar på debatt- och kultursidorna.
Greiders förslag ingår i ett regionalpolitiskt resonemang, där han konstaterar att landsortspressen ”skulle kunna spela en större roll /jämfört med den traditionella regionalpolitiken/ om den fick resurser att faktiskt betala hyggliga arvoden till de vitala intellektuella krafter som bor eller arbetar i ett län”.
Hos oss representerar hela Svenskfinland ett län eller en region. Varför inte skapa någonting motsvarande hos oss, dvs. en fond ur vilken tidningar och kulturtidskrifter kunde ansöka om pengar för utbetalning av honorar? Den kunde förslagsvis administreras av det tidskriftsprojekt som Konstsamfundet sedan flera år har härbärgerat. Också enskilda kulturskribenters ansökningar kunde kanske hänvisas till samma fond. Eftersom frågan är av allmänt intresse borde den ekonomiska bördan rimligtvis delas av flera finansiärer.
Och apropå essäer; det vore minsann dags att återupprätta den på finlandssvenskt håll så stolta essätraditionen. SFV/Schildts har sin Mörne-tävling i novellistik och lyrik, Söderströms planerar en prosatävling – helt naturligt, alltså, att t.ex. Kulturfonden skulle stå fadder för en regelbunden essätävling. De bästa alstren kunde publiceras synligt, t.ex fördelade mellan Hufvudstadsbladets och Vasabladets veckoslutsbilagor och kulturtidskrifterna.
Jag nämnde veckoslutsbilagorna med avsikt. De är nämligen en skamligt outnyttjad resurs, speciellt som utrymmesbristen är det vanligaste argumentet mot artiklar av det längre formatet. Dvs. det som varje kulturartikel med ambition att gå på djupet kräver. Det har länge förvånat mig att t.ex. Hbl inte låter frilansskribenter o.a. intresserade vika ut sig i söndagsbilagan på åtminstone två hela sidor, planerade i samarbete mellan ”feature”- och kulturredaktionen. Ett arrangemang som skulle ge mycket valuta för en billig penning.
Pengar, ja. Det är på fondhåll inte populärt att plöja pengar i projekt som inte bedöms ha nån chans att stå på egna ben. Det är bl.a. mot den bakgrunden Trissan Norrméns förslag om fondfinansierade kulturboxar är så genialt. En av grundtankarna bakom initiativet har ju varit att en sådan satsning skulle ge just den upplagehöjande vitaminspruta tidskrifterna behöver för att bli åtminstone delvis självgående.
Hon framförde förslaget i Mariehamn, och gensvaret hittills har varit positivt, ja rentav entusiastiskt (se t.ex. Tuva Korsström i Hbl 14.4). Tanken är ju att de finlandssvenska fonderna tillsammans finansierar en helårsprenumeration av en uppsättning kulturtidskrifter – med Kulturfondens färska digibox-satsning som förebild. Både målgruppen och omfattningen skulle vara ungefär desamma, d.v.s. ungefär 100 000-200 000 euro, eller 500-1 000 kulturboxar (bestående av de egentliga kulturtidskrifterna, ung. sju till antalet) som ges till bibliotek, skolor, folkhögskolor, arbetar- och medborgarinstitut etc. – d.v.s. platser där tidskrifterna absolut borde finnas, men alltför ofta sparats bort.
Kulturboxarna kan självfallet inte i sig göra underverk – lika lite som digisatsningen ger digiTV väsentligt fler tittare. Det handlar i första hand om kulturpolitiskt viktiga symbolhandlingar; man vill puffa på utvecklingen i önskad riktning. I själva verket kompletterar de två boxarna varandra på ett i det närmaste självklart sätt. Det har behövts en punktinsats för att snabbt få tittare till den fullservicekanal vi finlandssvenskar äntligen har fått – men riskerar förlora om tittarsiffrorna inte ökar. Lika naturligt borde det vara att snabbt få lite fler läsare till de fina tidskrifter vi fortfarande har – men riskerar förlora om läsarsiffrorna fortsätter att dala.
För som sagt: det är inte svårt att argumentera för kulturjournalistikens och -tidskrifternas nödvändighet. Vi har fortfarande relativt många dagstidningar och kulturtidskrifter (alltför många enligt somliga), men till det kan sägas att det i en så liten ankdamm som vår nog behövs flera av varandra oberoende fora för kritisk diskussion och analys. Ett konstant problem är ju att den täta väven av ömsesidiga beroendeförhållanden ofta belägger potentiella kritiker med munkavle. Det är lätt att i festtal orda om nödvändigheten av kritiska röster – men avsevärt svårare att omsätta fraserna i konkret handling.
Låt oss ta några konkreta exempel. Ny Tids roll som forum för en alternativ offentlighet kan t.ex. inte nog understrykas. Försvinner den uppstår ett hål minst tio gånger större än tidningens faktiska storlek. Eller ta veteranerna Finsk Tidskrift och Nya Argus; bägge så ålderstigna att de (till all lycka) aldrig på allvar ens har övervägt några konstlade ansiktslyftningar utan tvärtom gjort sin traditionstyngda profil till en dygd. Det är, vill jag påstå, ett värde i sig att tidskrifter som dessa får överleva. För Argus’ del tillkommer ännu den viktiga roll den alltid haft som språkrör för socialliberaler med distans till sfp-Svenskfinland – en uppgift den för övrigt borde ta mera på allvar igen.
Jag nämnde tidigare att vi absolut behöver tillräckligt många oberoende röster. Det bör man komma ihåg då man diskuterar ökat tidnings- och tidskriftssamarbete (för att inte tala om regelrätta sammanslagningar). Tag t.ex. förslagen om att kultur- och debattmaterial i en tidning automatiskt kunde ingå också i andra tidningar. En i sig tilltalande form av samarbete, men med tanke på ankdammens litenhet kan ett sådant arrangemang också ha förödande konsekvenser för mångfalden. Varje kritikerröst på recensensionssidan är t.ex. redan nu oumbärlig.
Den diskussion som fördes i Mariehamn i mars har redan gett upphov till glädjande aktivitet. Förslaget om kulturboxar har fått luft under vingarna, och leder förhoppningsvis till konkreta åtgärder. För Kulturfondens del kan man tillägga att det som bäst görs en kartläggning av den finlandssvenska kulturjournalistikens nuläge, medan vi inom Framtidsprojektet i mån av möjlighet försöker bidra till sökandet efter konstruktiva lösningar. Modeller för hur kulturjournalistiken på ett bestående sätt kunde förstärkas är ju ett finlandssvenskt framtidsprojekt av stor betydelse. Så kom gärna med kommentarer, förslag och andra synpunkter, t.ex. på adressen nedan.
Thomas Rosenberg
