”Varför just Bali?” frågade nyhetsuppläsaren vid intervjun av den inkallade experten i världsfrågor. Experten lät tvärsäker på tonen då han svarade att Bali är känt för att vara en idyll, och man ville visa västerlänningarna – oss, att inte ens där på den legendariska sagoön kunde vi vara trygga.Visst är Bali känt för sin atmosfär av lugn och harmoni, men hur sann är denna bild? är den inte skapad av oss själva? Visserligen har (eller hade) Bali, tack vare turismen, uppnått en större materiell välfärd än andra delar av Indonesien, men bilden av Bali som idyll förefaller vara mer ett uttryck för våra egna projektioner och drömmar.

Denna text skrevs i juli detta år efter återkomsten från en resa jag gjorde i Sydöstasien. Februari månad reste jag runt på Bali. Redan då var turisterna betydligt färre än tidigare. På öns norra delar i Lovinatrakten var jag ibland den enda hotellgästen. Jag besökte aldrig Kuta, avskräckt av dess rykte som genomexploaterat turistcentrum där allt var till salu och det förekom att mindre köpstarka indonesier portförbjöds.


Jag hade turen att ganska snart efter min ankomst hitta Adrian Vickers bok Bali, a Paradise created där han skildrar sociala och politiska skeenden i öns historia. Efter läsningen av denna infann sig en fråga som fortfarande upptar mig. öns dramatiska och och händelsemättade historia rimmade så illa med balinesernas till synes blida och vänliga väsen. Dolde dessa människor inom sig en helt annan sida och hur kom den isåfall till uttryck?
Nu har det skrivits en ny blodig sida i öns historia.Liksom experten i nyhetssändningen ser jag inte heller något förvånande i att ett terrordåd sker just på Bali, men av helt motsatta skäl!
Bakom bilderna av idyllen döljer sig en verklighet som vi inte känner till! över strandrestaurangen faller mörkret snabbt som det brukar i monsunens länder. Vinden som sveper in från Indiska Oceanen är fuktig och ljum. Styrda av nymånen slår vågorna hårt mot stranden. Förutom Sumada, som förestår restaurangen, och jag själv, gapar borden tomma. Detta är Sanur på Balis sydkust, tidigare en av öns mest besökta turistorter. Nu har turisterna svikit. Det är inget att förundra sig över eftersom Bali ingår som en liten hinduisk enklav i vad som betraktas som världens största muslimska stat. På kartan utgör den en pytteliten prick i Indonesiens väldiga arkipelag. Det har varit glest mellan turisterna alltsedan september förra året. I en region där minst 65 % (siffrorna som uppges varierar) av befolkningen beräknas hämta sin försörjning inom turistnäringen innebär det stora bekymmer.

”Paradisön”

Sedan 1930-talet, då ön med sin rika kultur och naturskönhet ”upptäcktes” av västerländska konstnärer, med den tyske aristokraten Walter Spies i spetsen, har bilden av det paradisiska Bali hägrat för människor med smak för exotism. AntropologernaMargareth Mead och hennes man Gregory Bateson såg till att Bali fann en plats även på den akademiska kartan. Dessa färgstarka människor gav ön ett renommé som lockade till sig besökare och snart begynte en spirande turism som fick betydelse som näringsgren för allt fler balineser. Bilden av Bali som en tropisk lustgård med en särpräglad kultur och sensuella, vänliga människor fann genklang i västerlandet. Till en början var syftet med den glamorösa bilden inte enbart att sälja Bali som turistmål. Orsakerna var mer mångfacetterade än så.
Dels var det ett sätt för de holländska kolonisatörerna att skyla över missförhållanden under det knappa halvsekel de hade makten, från och med 1902 till japanernas ockupation under andra världskriget.
Dels hade Bali stor betydelse för president Sukarno, Indonesiens första statsöverhuvud, som vid utropandet av landets självständighet 1949 stod inför uppgiften att integrera de olika etniska grupperna och kulturerna inom ramen för en stat. Hans vision var ett Indonesien, där den dominerande muslimska javanesiska kulturen ingick ett förbund med den balinesiska kulturen som han såg som källan, själva moderkulturen, och en bevarare av Javas hinduiska storhetstid. Säkerligen inte oviktigt i sammanhanget var det faktum att Sukarnos egen mor var balinesiska.
Föreställningen om Bali som en ”paradisö” visade sig vara framgångsrik, inte minst tack vare att även Hollywood i detta upptäckte ytterligare en glansbild att saluföra med god vinst. Amerikanerna hade ett intresse av att ersätta minnen från andra världskrigets brutala djungelkrig. På 1950-talet, efter Indonesiens självständighet då den sociala oron stegrades på ön, dansade Bing Crosby och Dorothy Lamour in i våra biosalonger i filmer som South Pacific och The Road to Bali.
Då turismen fick vind i seglen under senare delen av 1900-talet hade Bali redan ett skimmer över sig som lockade till sig turisterna.

En blodig historia

Då jag anlände till Bali hade jag en mycket vag uppfattning om öns historia. Den vänliga, lite loja atmosfären och det ordnade livet som besökaren erbjudes – allt ger ett intryck av att ön lättjefullt vaggat in i nutiden på historiens vågor. Sanningen är emellertid en annan! Bakom den leende ytan döljer sig en händelserik, ofta dramatisk och tragisk historia.
Civilisationen kom tidigt till Bali. Från 900-talet har man funnit inskriptioner på sanskrit, som följde med hinduismen ett århundrade tidigare. Båda kom via Java, Balis stora granne. Java övergick så småningom till islam men Bali förblev hinduiskt. Denna saktmodiga religion hindrade inte de konkurrerande konungadömena som växte fram att på 1600-talet göra ön känd för sin krigiska natur och sin handel med slavar. Välståndet som grundades då var byggt på en omfattande slavhandel som bedrevs med omvittnad brutalitet. Balineserna blev kända för européerna som grymma och benägna att löpa amok. (Begreppet amok myntades här på Bali.)
Länge motstod balineserna de europeiska stormakternas koloniala intressen. Andra hälften av 1800-talet kom att präglas av en lång blodig kamp mot holländarna. Det slutliga nederlaget var enligt historiska källor en följd av de olika konungadömenas oförmåga att skapa en enad front. De såg inte hotet från de imperialistiska strävandena vilket ledde till en förkrossande seger 1906 för holländarna vid Denpasar. Då konungen insåg att nederlaget var ett faktum begick han tillsammans ned större delen av sin släkt kollektivt självmord. Först löpte de ledande krigarna amok och därefter marscherade kungen och hans hustrur, barn och släkt vitklädda fram mot de holländska soldaterna och lät sig mejas ned. Man kallade detta puputan. Det var ett traditionellt sätt att förklara slutet på ett kungadöme. I Denpasar, Balis huvudstad, finns en staty av kungafamiljen som minnesmärke. Denna scen upprepades 1908 då ytterligare en kung begick puputan.
Holländarna försökte tona ned dessa två massakrer som var en källa till skam i internationella sammanhang. Det hindrade däremot inte de holländska herrarna att bryta upp hela den administrativa ordningen så att de tidigare starka by- och distriktskollektiven i de olika konungadömena på Bali splittrades. De högre klasserna behöll sin maktposition, men i förändrade konstellationer och nu underställda de nya makthavarna. De sociala spänningarna som fanns redan på 1800-talet närdes och pyrde under den koloniala regimen, under 1900-talets första hälft. Först i samband med andra världskriget blev missnöjet hos folket manifest och fångades upp av det nybildade kommunistpartiet som fick representera viljan till förändring.
Efter den indonesiska självständigheten 1949 och fram till början av 60-talet växte partiet, i synnerhet i de norra delarna av Bali med Singaraja som medelpunkt. Därefter, år 1965, hände något som för dagens besökare på ön är svårt att föreställa sig. Efter en militärkupp i Djakarta som blev den åldrade Sukarnos fall begynte en klappjakt över hela Indonesien på kommunister och personer som misstänktes sympatisera med dessa. Man uppskattar att ca 100000 människor avrättades enbart på Bali. Hela byar brändes. Ofta var avrättningarna offentliga. Offren halshöggs, ibland till ackompanjemang av den lokala gamelanorkestern.
Sedan dess har det politiska livet på Bali utmärkts av lugn, uppges det. Människor förskräcktes och besinnade sig, skriver Adrian Vickers. Ej heller fanns det längre en grogrund för opposition. En hel generation av vänsterorienterade intellektuella och aktivister hade utplånats. Men deras barn, var finns de, vilka är de? Som besökare kan det vara svårt att få en inblick i nuvarande förhållanden. Den lokala pressen är inte engelskspråkig och Djakarta Post, som i övrigt är mycket läsvärd, verkar inte intresserad av situationen på Bali. De människor jag pratar med klagar över korruption och är i överlag missnöjda med regeringen i Djakarta. Någon politisk aktivism ser åtminstone inte jag spåret av.

Kultur till salu

Turisterna kommer för att de vill uppleva ”samhället där konst och liv flyter samman” och där ”ceremonier, ritualer och konsthantverk är en del av vardagen.”
I över 1000 år har den hinduiska läran assimilerats på Bali till en alldeles egen variant som inte har mycket kvar av den ursprungliga hinduismen. Den har gett upphov till en mängd religiösa ritualer och ceremonier som fortfarande utgör del av människors dagliga liv. Också turisten kan ta del av dessa. På mitt hotell i Ubud salufördes biljetter till en kremering (!), 10 dollar extra för tolkning till ett annat språk än engelska.
Bali är känt för sin rika tradition av textil- och hantverkskonst. Balinesen verkar ha ett medfött sinne för att skapa en harmonisk helhet och skönhet av färger och former både i sitt eget boende och i offentliga sammanhang. Balinesisk teater och dans har fascinerat många västerländska artister, däribland den store Antonin Artaud på sin tid. Han besökte aldrig Bali men såg en balinesisk dansgrupp i Paris 1931 på den sista koloniala utställningen.
Numera finns det speciella föreställningar för turisterna, som ges flera gånger i veckan bland annat i Ubud. Ibland kan man bevittna en artist vars personlighet ger koreografin glöd och intensitet. Alltför ofta fann jag mig själv försjunka i funderingar över den unkna kvinnosyn och allmänna stagnation som förmedlades av den karikerat docksöta danserskan och den låsta koreografin.
Turismen här har fört med sig ett välstånd i materiellt hänseende men som på så många andra stora turistorter får man intrycket av att det kulturella och andliga livet utarmats. I längden är det svårt för en lokal kultur att utvecklas, så länge den måste sälja sig för sin överlevnad. Efterfrågan på” etnisk kultur” har varit stor, men detta har lett till ett konserverande av den traditionella kulturen som istället för att berikas, urholkas på sin substans. Marknadens lagar hindrar det kreativa uttrycket från att fördjupas och söka nya banor.
Idag har minsta ort åtminstone en affär med ett utbud av lokalt hantverk. I större centra som Ubud och Sanur står butikerna tätt, vägg i vägg med hotell, restauranger, caféer och barer. även om hantverket ofta är av superb kvalitet går det inflation i den estetiska upplevelsen efter att man har sett tusenden av snidade gudagestalter, djurfigurer och demoniska masker.
Mina kritiska reflektioner bekräftas då jag läser en antologi med noveller, skrivna av balinesiska författare (finns att köpa eller låna mot deposition på det utmärkta biblioteket i Ubud) Bali behind the seen. Den första novellen handlar om en hyllad legongdansare som skapar sina egna danssteg som avviker från det traditionella. Han blir tvungen att lämna Bali men får stor framgång med sin danskonst på Java.
Även i andra noveller skildras konstnärens kamp för sin integritet. Skall han måla för ”konstaffären”, den konst som turisterna köper i Ubud, eller vara trogen sitt uttryck som konstnär? Beslutet är inte så lätt att fatta då pengar saknas till barnets skolgång.
Det är svårt att finna utrymme för den individuella konsten på en konstmarknad som är så hårt inriktad på det kommersiellt gångbara. Den kollektiva traditionen belönas rikligt med dollar och yen. Varför förändra ett vinnande koncept? Liksom så många andra konstnärer i länderna i syd har många balinesiska konstnärer fått se sitt unika uttryck drunkna i det kollektiva. Det finns konstnärer som utifrån det traditionella skapat en helt underbar konst, som även fått genomslag i väst t.ex. I Gusti Nyoman Lemped, men dessa är likväl inte många. En av de få moderna konststilarna som slagit igenom, den s.k ”new painting school”, har blivit trend och reproduceras på löpande band. Det är svårt att vara nyskapande och samtidigt försörja sig på sin konst, detta gäller givetvis överallt i världen, men ställs på sin spets där kulturen inte har starka sponsorer, varken statliga eller privata. Många begåvade konstnärer har inget annat val än att välja mellan trend och tradition om de vill sälja.

”Inte ett uns frihet…”

Margareth Mead forskade i könsrollsmönster på Bali under 1930-talet. även om hennes forskning fått mycket kritik, bl.a. för att hon bortsett från de koloniala förhållandena och deras inverkan, kvarstår hennes teori om kulturell relativitet i könsrollstänkande som en grundbult i 1900- talets feministiska teorier och kom även att ha betydelse för 60-talets sociala omvälvningar.
Hon lär ha yttrat att det inte finns ett uns fri intelligens eller libido på Bali. Dels ville Mead säkert ta avstånd och påvisa det förljugna i de erotiska fantasier som ingick i västerlänningars föreställningar om balinesisk sexualitet (tydligen har det ändå hos balineserna funnits en större öppenhet för och acceptans av varierande sexuella beteenden, t.ex. saknas homofobiska attityder av västerländskt snitt). Dels syftade hon säkert också på den mängd av ritualer och ceremonier som reglerar och skapar ordning i balinesens liv lika väl i större existentiella frågor som i vardagslivet. För Mead hade ritualerna en grund i det traditionella livet. I Adrian Vickers beskrivning var den mångfald av ritualer som mötte turisten redan på 30-talet inte en spegling av traditionerna, utan ett resultat av det kaos som det koloniala väldet förorsakade.
Vickers framhåller att religionen kom att bli navet i balinesiskt liv efter det att den politiska makten gick förlorad. Aristokratin använde sig av religiösa och kulturella förklaringsmodeller för att behålla kastsystemet som gynnade dem och religiösa ceremonier stärkte ytterligare deras ställning.

Värdigheten i moskén

Hur som helst, som turist kan man konstatera att de religiösa ceremonierna är många och att man snubblar över de små korgarna med offergåvor på en promenad längs affärsstråken. Frukt och rökelsestickor skall blidka gudarna och avvärja det onda. Försöker affärsägarna nu besvärja det postkoloniala kaoset? Rökelsen brinner morgon och kväll.
Vad händer nu? Amerikanerna riktar idag anklagelser mot Sydostasiens muslimska stater, i första hand Indonesien och Malaysia, och beskyller dem för samröre med al-Qaida. För balineserna innebär det att de dåliga tiderna fortsätter. Risken är stor att turisterna fortsätter att svika och söker sig till lugnare, av dollarn pacificerade länder som Thailand och Vietnam. I souvenirbutikerna på affärsstråket glimtar desperationen fram:”madame , don«t go, I give you cheaper price, don«t go, cheaper, cheaper…”.
Jag är på väg till ett helt annat mål då jag från parken vid Bali Beach Hotel förirrar mig in på ett område med vida öde gräsmattor som omger en stor byggnad. En enda gestalt kan jag se, tydligen en vakt. Intuitivt sveper jag sjalen tätare om mina bara armar. Här går man inte hur som helst. Här ropar ingen ”madame, please”. Det är lätt att läsa in ett hot i den plötsliga tystnaden. Jag har kommit till centret för den muslimska minoriteten på södra Bali, till deras moskŽ. Det blir i denna stund tydligt för mig varför de unga muslimska männen väljer moskén före ”affärsgatan”. För dem innebär islam möjligheten till ett värdigt liv.

”Only money talks”

Vilka val har de andra unga männen som inte tillhör den muslimska sfären? Tillbaka till strandrestaurangen. Det är min första kväll på Bali och Sumada har bett om att få slå sig ned. Han vill ta till vara alla möjligheter att öva sin engelska, säger han, och berättar att han kommer från en by på östra Bali där hans föräldrar är lantbrukare. Med stolthet i blicken nämner han att han genomgått ”senior highschool”. Stoltheten förbyts i bitterhet då han beskriver sina svårigheter att hitta ett jobb som motsvarar hans betyg.
”Only money talks here, not your skill, not your knowledge, if you come from a poor family, forget it”. Liknande ord kommer jag att höra flera gånger under min resas lopp. Den sociala rörligheten här är begränsad av att all utbildning kostar. Inte heller är det enbart en ekonomisk fråga. Kastväsendet, som har sitt upphov och närs av den hinduiska läran, kastar sin skugga över det balinesiska samhället och gör det svårt att röra sig över kastgränserna.
Jag frågar vad han tänker göra om restaurangen nu tvingas stänga. Då blir jag tvungen att ta mig till Kuta, svarar han, och söka jobb där. Kuta är Balis turist- och nöjescentrum. Där flockas de unga männen. Till byn vill han inte återvända. Helst skulle han vilja studera och utbilda sig. Som de flesta i hans ålder med goda betyg från high school. Han är 25 år.
Jag tillbringar fyra veckor på Bali. Fyra månader i Sydostasien allt som allt. Efter Bali: Thailand, Kambodja, Vietnam. Trots att varje land innebar en ny värld av intryck var det några saker som förblev de samma: korruptionen inom samhällsadministrationen och känslan av vanmakt som den fattigare delan av befolkningen förmedlar. Människor utan tillgångar har ytterst små möjligheter att förändra sin livssituation. Det kan handla om pengar till en kurs för turistguider eller pengar till att betala för en skilsmässa från en misshandlande make. Pengar som inte går att uppbringa. De senaste årens ekonomiska nedgång i Sydostasien har drabbat de mindre bemedlade hårt.
Den tillfällige besökaren (vem vill kallas turist) blir ständigt matad med bilder, och där verkligheten bakom bilderna är alltför påträngande, upphöjes den till sevärdhet. Som i Pnom Penh där man kan beskåda Pol Pots tortyrkammare eller i Vietnam där de lokala resebyråerna ordnar turer till My Lai.
I Mae Sai , en liten stad i norra Thailand, tjusades jag av den ”spännande etniska mångfalden” och ”närheten till den gyllene triangelns gränsmarker”. Min förtjusning grumlades då jag läste en artikel i TimesMagazine (4 februari 2002) om sexhandel med unga flickor som försiggick just i denna stad. Familjerna i de fattiga byarna på andra sidan gränsen till Burma säljer sina döttrar till bordellerna i syd. För dessa bymänniskor är undergången inte ett abstrakt begrepp, de lever mitt i den.
Reklamen för turism har företrädesvis använt sig av bilder. Bilden har som bekant en makt att frammana och vidröra våra fantasier och drömmar. Verkligheten som döljer sig bakom bilderna vet vi ofta mycket litet om. Turismens ”No logo” har ännu inte skrivits. 

Gunilla Karsten

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.