Den hustvedtska botaniken

Berättaren i Siri Hustvedts nya roman, What I Loved, är en äldre, judisk man som emigrerat från Tyskland. Han är en person som reagerar mycket, ser mycket, förstår mycket, men som agerar sparsamt. Berättelsen blir genom honom en oändligt vacker, intelligent och dessutom otäck tillbakablick på vad han älskat och förlorat.

Siri Hustvedt, som i en artikel i Der Spiegel och säkert också i otaliga andra artiklar, kallas ”Amerikas kvinnliga röst” (som om det bara kunde finnas en sådan röst) och ”specialist på kvinnliga utvecklingsberättelser”, får därför i dessa dagar samma fråga, om och om igen: Varför har du valt en manlig huvudperson nu plötsligt, en man som jagberättare dessutom, varför, Ms. Hustvedt?

Siri Hustvedts två tidigare romaner, The Blindfold (1992, i svensk översättningÖgonbindeln) och The Enchantment of Lily Dahl (1996, i svensk översättning Lily Dahls förtrollning) har båda kvinnliga huvudpersoner. Iris och Lily (märk blomsternamnen, det kommer mera) är båda påfallande vackra, åtrådda och dessutom intelligenta. De vet visserligen om allt detta men har annat att göra än att tänka på det hela tiden. De sitter inte heller och förlorar sig i funderingar om hur det känns när kjolen dras längs de smärta låren eller hur vinden så sensuellt smeker håret från det rosiga ansiktet – vilken kvinna gör nu det, men det är ett i litteraturen frekvent förekommande beteende. Däremot argumenterar de, reagerar, agerar. Och de nuddar aldrig vid tanken att vara fel, att därför vara tvungna att späka sin kropp, dricka, dränka – vid kris gör de allt för att upprätthålla balans. De är inte beroende. De går aldrig omkring och känner sig dumma, för de har andra – de facto intressantare – saker att känna. Och tänka. Kort sagt: de har gott självförtroende.

För en läsare som på senaste tiden slukat mycket samtida litteratur om och av kvinnor känns det skönt att få slippa uppkastningarna, kaloriräknandet, pillerfixeringen, fyllorna, det desperata knullandet, det dåliga samvetet, de onda mammorna, de frånvarande papporna, nostalgin, de ingående beskrivningarna av kroppens kurvor. För omväxlings skull. Det måste finnas andra berättelser.

Siri Hustvedts bild av kvinnan idag är ingalunda en gladfeministisk utopi. Men hon närmar sig ur en annan vinkel. Hennes kvinnor är starka och sega, hon reducerar dem inte till, utgår inte från problemet, utan från människan.

Iris letar Iris i N.Y.C.

Ögonbindeln, romanen om Iris Vegan, är den av Siri Hustvedts böcker som kanske mest uttalat arbetar med teman som har med kvinnans villkor och feminism att göra. Iris, 22, är en litteraturstuderande som i New York försöker hitta en identitet som passar henne. Att hitta denna lämpliga identitet visar sig naturligtvis vara svårt, för tillvaron är en labyrint där förslagen och kraven duggar tätt.Iris konfronteras med omvärdens förväntningar på henne som snygg ung böna, men kämpar mot dem som en Don Quijote, ibland till och med iklädd manskläder – som tillåter henne att gå ute nattetid utan att behöva vara skraj, som tillåter henne att själv vara den farliga. Hon argumenterar som en hårding med den medelålders Mr. Morning, hon blir förälskad i sin professor, Mr. Rose, hon har ett förhållande med sin professor Mr. Rose, hon är modell för en konstfotograf och finner sig själv beskuren, i konstens namn stympad, hon översätter en tysk novell om pojken Klaus som är snäll som ett lamm men som plågas av morbida våldsfantasier, hon blir pojken Klaus, hon blir och är och förändras i snabb takt, och visst är det kusligt, men också fascinerande och, ja, trovärdigt. Och hela tiden analyserar hon. Som när hon med bindel för ögonen ligger med professorn:

”Njutningen låg i iscensättningen, i själva tanken på oss som en upprepning av andra. Jag kände det men sa ingenting, kände min femininitet som ett spel alla kvinnor spelar, en mystisk identifikation som jag förlorade mig själv i.”

Och, när hon gått ut med killar hon egentligen inte bryr sig om men som envisas att bjuda ut henne: ”Jag skämdes för att jag koketterat, för att jag blivit den löjliga kvinnogestalt som uppenbarade sig bara när jag var mycket ensam och ledsen.”

I Hustvedts bok finns ingen lösning för Iris. När boken lämnar henne flyr hon från en svekfull typ som istället för en kram ger henne en tafsning. På nätet läser jag att Hustvedts man, Paul Auster, skrev in Iris (vänd på namnet och le) i sin bok Leviathan. Där gifter sig huvudkaraktären med Iris, och så har hon nått en av de klassiska lösningarna i litteratur om kvinnor: äktenskapet. De traditionella alternativen skulle ha varit galenskapen och lesbiskheten, välj och svälj.

Dockan Lily…

På bakpärmen till Lily Dahls förtrollning sägs det att Lily är en hjältinna av den gamla skolan: tuff, vacker och modig. Och visst, hon trollar brallorna av en främling fortare än kvickt, och övergår sedan till att lösa en mordgåta. Lily Dahl (lyssna: Dahl – doll) är nitton år, serverar på ett cafŽ i en småstad i Minnesota, beundrar Marilyn Monroe och vill bli skådespelare. Den hårdkokta Lily tampas, liksom Iris, med de kvinnoroller hon serveras – eller, kanske tampas är fel ord. För där Iris silar allt hon upplever genom sitt feministiska durkslag, suger Lily i sig de delar hon finner behagligast. Hon lyssnar till Aretha Franklins låt med den suspekta texten You Make Me Feel Like a Natural Woman, och i sin fantasi har hon Arethas röst, en grön klänning och publik. När den spännande främlingen ber henne sjunga någonting, väljer hon Diamond«s Are a Girl«s Best Friend. Fast när Marilyn Monroe kommer på tal säger hon irriterat:
”Det är märkligt med Marilyn. Ingen skulle bli glad om hon var vid liv, utom kanske jag. Du vet, i tidningarna står det alltid att dom hittat Elvis eller JFK i Sydamerika eller nåt. De hittar aldrig Marilyn, trots att hon är lika berömd. De hittar henne inte, för de vill inte se henne gammal.”Lily ger svar på tal, låter ingen köra med henne, gör som hon vill (med stor framgång). Men hon vacklar hon också, ibland. Som när dramaläraren ger instruktioner och ber Lily att bara tala med sin naturliga röst. Lily tänker: ”Men vilken är min naturliga röst?” Inte Aretha-rösten, inte Marilyn-rösten. Så, vilken?

Tur då att den gamla blåstrumpan Mabel tar Lily under sina vingars skugga och drillar henne i oavhängighet.

…och den definierande Violet

Till romanpersonerna Iris Vegan och Lily Dahl vill jag foga en av huvudkaraktärerna i den nya boken, Violet Blom. Hon är föremålet för berättarens, den åldrande Leos, åtrå, det är hon som stått modell för den tavla som får hela berättelsen What I Loved att hända.Leo beskriver sitt första möte med kvinnan: hon är mörklockig och grönögd, har runt ansikte och långa svarta ögonfransar, är varken smal eller mullig, men det är hon som tar initiativen, som agerar. Hon ger Leo en komplimang för hans näsa, sedan går hon, och efteråt är det Leo som står framför spegeln och granskar den där näsan ur olika vinklar. Violet är modellen som visar sig ha en hjärna under det mörklockiga: hon forskar i och skriver om olika former av kvinnlig hysteri i historien och nu. Och det är ingenting märkvärdigt med det, Leo är inte den som blir förvånad, men läsaren kan notera: ännu en av dessa vackra, smarta hustvedtska kvinnor som inte kan kategoriseras.

Mannens centrala plats

Så, Ms. Hustvedt, efter den intressanta Iris och den underbara Lily, varför valde du en manlig huvudperson för din nya bok? Fråga får man alltid, och i Der Spiegel svarar Hustvedt: ”Att skriva ur en mans perspektiv är helt annorlunda är att skriva ur en kvinnas. Mannen har en central plats i kulturen. Det ville jag utnyttja i min bok. Alltför dominant – som t. ex. en vit protestantisk man i medelåldern – fick min huvudperson dock inte vara. Därför valde jag en äldre jude som emigrerat från Tyskland. Jag ville ha en röst utifrån, som trots det är en manlig röst.”

Siri, är detta en eftergift? Är en roman med en ung kvinna i huvudrollen automatiskt en ”utvecklingsroman”? Är allting annat omöjligheter?

2. Mörkret, det mänskliggörande

av Hanna Lahdenperä

De är så snygga att de lämnar karlarna på knä i kölvattet, blomsterkvinnorna. De är bländande intelligenta, de är framgångsrika i sina intellektuella projekt. Och som alla andra människor har Iris, Lily och Violet var sin annan sida. Siri Hustvedts röst är intressant eftersom hon inte gör denna sida till framsida – eller till baksida, accentuerat. Kvinnorna är intressanta i sig själva, som helheter, och nog att driva berättelserna framåt.

Osmos

Utan att lägga ord i munnen på Hustvedt kan man konstatera att Iris delvis liknar det sena 1800-talets hysteripatienter i allmänhet och Anna O., premiärhysterika för Freud, i synnerhet. Iris har migrän månader i sträck och märkliga migränrelaterade synvillor där hennes synfält äts upp av svarta hål. Det Anna O:ska ”agitationstillståndet” blir hos Iris en slags besatthet kring novellpojken Klaus.”Kampen mot hysterin kan beskrivas som en sexualiserad maktkamp,” skriver idéhistorikern Karin Johannisson om det sena 1800-talets patienter, och en stor del av det Iris kämpar mot ett sekel senare har just sexuella undertoner även om det inte är helt igenom sexuellt. Samtidigt som Iris är så stenhårt oberoende att hon utgör sitt eget universum är hon nära nog osmotisk. Hon är beroende av någon, något hånar eller lockar henne, och hon reagerar kraftigt på omvärlden. Unease – obehag eller olust – är en ständigt återkommande känsla.

Att vårdslöst applicera anakronistisk medicinsk terminologi (för att inte tala om namnet som börjar på f – då vet man ju vart det barkar!) och dessutom bunta ihop en författares samtliga verk är inte oproblematiskt, men just med Siri Hustvedt går trådarna tjocka mellan böckerna och huvudpersonerna. Det är intressant att med Iris i tankarna citera Violets forskning två böcker senare: ”Hysteripatienterna bara råkade vara inhysta brevid epileptikerna på sjukhuset. Så småningom började hysteripatienterna få anfall. De blev det de var nära.”
Hon konstaterar också att ”[d]et heter inte: jag tänker, alltså är jag. Det heter: jag finns därför att du finns.”

Kroppen och självet

Det är här Violet blir så kapitalt olik Iris. Medan Iris slår sig gul och blå mot skalet på sin kokong ägnade sig den unga Violet åt att testa olika aspekter av sin personlighet som man provar kläder före man köper dem – hon iakttog sig själv som om det egna livet var en film.Att sätta fingret på den äldre Violet är svårt eftersom hon skildras genom någon annans ögon, en annan som är man och åtrår henne. Denne man – Leo Hertzberg – beskriver henne som ofantligt sensuell: ”Till skillnad från de flesta intellektuella gjorde Violet ingen skillnad mellan det cerebrala och det fysiska. Hennes tankar verkade sträcka sig genom hela hennes kropp som om tänkande var en sensuell upplevelse”.

I What I Loved finns Violet både som kvinna av kött och blod och som en överviktig och utmärglad kropp i Bill Wechslers konst. Leo säger att hennes ”arbete [kring anorexia nervosa] ofrånkomligen rörde hennes privata passioner, och mat var en av dem”. Och vilken passion – måltider slutade ofta med att ”Bill, med en servett i handen, försiktigt torkade Violets ansikte för att få bort vilsekomna bitar av mat eller såsfläckar.”

Men, den njutande, inbjudande kroppen kan inte få barn. Det är också i förhållandet till styvsonen Mark och hans mamma Lucille som Violet vacklar, inte i självbild, men nog i mammarollen. Lucille är dessutom så främmande och oroande olik Violet själv att hon blir ett intrång i Violets tillvaro.

Skeva stereotyper

Lily i sin tur är varken en sökare eller en skådespelare i sin egen film, Lily är. Det betyder inte att hon inte reflekterar över tillvaron och sina egna möjligheter, snarare att det är just alternativen hon funderar på i stället för att älta inbillade eller verkliga skavanker. Hon är också självklart hemma i sin kropp och har ingen anledning att tvivla på hur den tar sig ut. Hon är du med dess funktioner. När kvinnlig sexualitet behandlas i litteraturen leder den oftast till katastrof, men eftersom Lily inte är reducerad till sin kropp och sin sexualitet blir katastrofen – för det finns ju en – inte heller beroende av dem.De hustvedtska blomsterkvinnorna låter sig inte kategoriseras, och Hustvedt leker också med de stereotypa kvinnogestalterna. Särskilt i Lily Dahls förtrollning finns en rad kvinnor som vid första anblicken är klichémässiga, precis som Lily själv, till synes den raffiga pin-updrömmen. Stadens försupna femdollarshora Dolores bor i ett fläckfritt hem fullt av gulliga porslinsfigurer. Lilys granne Mabel är vid första anblicken en bräcklig och nervös gammal kvinna, men visar snart sitt rätta blåstrumpejag.

Antitesen

Poeten Lucille Alcott, Bills första hustru i What I Loved, blir blomsterkvinnornas antites. ”Jag ställer upp regler för mig själv,” säger Lucille apropå sin poesi, men orden kunde lika gärna tillämpas på hennes liv. Och Leo, den evige iakttagaren, fortsätter:
”Hon talade som om hon samtidigt observerade sina egna meningar, tittade på dem på håll, bedömde deras klanger och former redan medan de lämnade hennes mun. [- – -] Hon var både subjekt och objekt i sina egna uttalanden.”Lucille är uppskruvad, överspänd och så till den grad genomtänkt att det blir obekvämt att umgås med henne. Samtidigt är hon på sitt sätt hel – hon lever konsekvent efter sina egna regler. Om det sedan gör henne lycklig är en annan sak, men att det gör andra olyckliga står klart.

Trots att hela Lucilles varelse knappast kan kallas för rationell saknar hon de stråk av inkonsekvens och plötsliga infall som hos Iris, Lily och Violet blir det irrationella – och samtidigt det mänskliga.